Vietnamesiska dikter 1973-76
Ur en samling vietnamesiska dikter som utkom på Ordfronts förlag i samarbete med DFFG och publicerade i Clarte.
JAG MINNS
Vem minner ni mig om, ni stjärnor som blinkar om morgonen
sedan ni lyst på vägen för soldaten bortom molnpasset.
Eld, minns du soldaterna? Du värmde deras hjärtan
under den kära skogens skugga, skogen som skälvde i vinden.
Jag älskar dig så innerligt, jag älskar dig som mitt hemland,
som den evigt unga jorden, som nu ligger sårad av fienden.
Jag älskar dig, JAG MINNS dig som ingen annan
när jag går på vägen eller vaktar det trånga passet –
så fort jag hinner börja tänka.
Och stjärnorna slocknar inte för alltid över vårt gemensamma öde.
Vi älskar varandra när vi kämpar för vår kärlek och vår heder.
Låt elden dansa i frihet. Vi är människor, sådana som finns
och vår stränga stolthet är att alltid finnas kvar.
Nguyen Tin Chi
DRAKENS BEN
Deras gud med satans ansikte
Amerikanerna talar upprepade gånger om fred
ber till herren Gud och sår eld från skyskrapan
Efter dem blir kvar på jorden
endast drakens taggiga ben
Deras fåglar är svarta korpar
som bär lidande med sig till folken
Människan är för dem
bara en skottavla
avsedd för träffar
Vad är regnbågen på himlen för dem
solskenet för dem, vårvinden för dem?
De erkänner endast molnen –
röken av byn som de förbränt
De vill, att man inte skall väva tyg
att plöjaren inte ska hålla i plogen
att förälskade inte skall mötas om våren,
att kvinnorna inte skall föda barn
att mördarna alltid skall äras,
att sanningen förklaras laglös
att de enda blommor som får växa
är ben, drakens ben.
Che Lan Vien
Not: DRAKENS BEN, taggig buske utan blad.
KOMMUNISTEN
Kommer han från himlen, KOMMUNISTEN?
Nej och åter nej.
Stiger han ur marken, KOMMUNISTEN?
Nej och åter nej.
Hans blod är rött som alla andras,
han har rest sig mot ondska och lidande.
Han går barfota, klädd i sorgliga trasor,
dag efter dag trotsar han dimman och nordanvinden,
på plantagerna, fabrikerna och bondgårdarna
uthärdar han vårt århundrades elände.
Kommer han från himlen, KOMMUNISTEN?
Nej och åter nej.
Stiger han ur marken, KOMMUNISTEN?
Nej och åter nej.
Han kommer från Södern,
från Viet bac och Ba to,
från Dien bien och från Dong thap,
han har rest sig.
Dessa män vet hur man stupar i strid,
dessa män vet hur man bär maskingevär,
dessa män vet hur man jagar inkräktaren,
dessa män vet hur man driver ut djävlarna.
Genom dem blir våra drömmar verklighet.
Dessa män går inte att tämja i fängelser,
de kämpar steg för steg, de böjer sig icke.
De är det hjältemodiga Vietnams älskade söner,
de är de högsta själarna,
deras hjärtan dunkar i folkets takt.
Hans hjärta, oändligt som de oändliga haven,
som den oändliga himlen, öppnar sig.
Han erbjuder sitt liv för sitt folks lycka.
Hans hjärta öppnar sig på vid gavel i gränslös kärlek.
Han är inte rädd för prövningar och lidande
Han har beslutat att utplåna all förnedring och allt hat
och att kämpa så länge lidandet härskar.
Ända tills hans fosterland återförenats,
ända tills de fem folken lever i fred.
Sådan är han, KOMMUNISTEN,
inte ängel, inte helgon, inte trollkarl,
inte okänslig för smärta.
Han är inte det oförstörbara väsen
som fienden beskriver som dolken inte kunde stinga
som galgen inte kunde kväva
Varför ställer ni honom utanför lagen?
Är ni så rädda för honom?
Det är ett faktum.
Sanningen bryter fram
och alla era intriger ska krossas i dyn.
Van Cong
SOLDATJACKAN
Den kalla nordanvinden
blåser
och någonstans går en soldat i strilande regn
för mina sparade slantar
köper jag tyg
och syr en vadderad jacka
med tanke på honom.
Nålen ilar,
stygn för stygn
den lilla tråden är fast
men sömmen är ojämn handlaget
är inte bra
och jackan är inte
tät,
ett dåligt skydd mot vinden
men jackans tyg är underligt starkt
det är värmt av folkets kärlek
jag sänder den vadderade jackan till fronten
Hur ska jag få veta namnet på den som skall bära den
I natt blåser vinden
tvärsigenom mitt hus
den tjuter och snor runt
Jag har inget varmt
att ta på mig
men känner inte stygnen…
Van Dai
Artikel publicerad 20 november, 2024.