Clarté som kulturtidsskrift.
CLARTE MÅ HA FÖTTS som en socialistisk kulturtidskrift, men just den kulturella rollen var under många år försvagad – åtminstone om man frågar dess redaktion under 70-talet. Först då, menar de, kom kulturen tillbaka i fokus för tidningen i någon verklig mening, och det är föga förvånande. Den progressiva arbetarkonstens enorma uppsving under perioden, kanske tydligast illustrerat i musiken – Nationalteatern, Hoola Bandoola Band, Blå Tåget – hade varit nästintill omöjligt att inte skriva om.
Man sonade att man försummat konsten genom att låta Clarte nr 6-7 1973 vara ett temanummer om kultur, närmare bestämt Folkets kultur. Den röda tråden i Clartes publiceringar om kultur är nämligen folket. Folkets kultur – vad den än består av – ska framhävas och finansieras, både som en del av klasskampen och som ett konstnärligt uttryck i sin egen rätt.
Den litteratur som premieras i Clarte under den här perioden är alltid nära sammankopplad med arbetarklassen. I nr 3 1977 intervjuas författaren Jan Fogelbäck, som då var aktuell med romanen Bussbolaget på Oktoberförlaget, ett förlag som ägdes av Sveriges Kommunistiska Parti. Han pratar om vikten av den proletära litteraturen – både att den skrivs, och att den når ut till dem som den skildrar, dem som borgerligheten och dess kultur bortser från. Konkreta förslag för att åstadkomma detta läggs fram: öka antalet upplagor och sänk priserna.
Fogelbäck menar att en proletär litteratur pekar framåt, att den innehåller en optimism som skiljer den från borgerliga bilder av arbetarklassen. Oktoberförlaget tillägnas ett uppslag i samma nummer, där redaktören Kalle Hägglund redogör för dess bakgrund och målsättning. Upplysning och bildning är genomgående ideal i både Oktoberförlagets och Clartes publiceringar; arbetarna ska läsa. Helst ska de läsa litteratur som uppmuntrar dem till att göra revolution. Konst för konstens skull är borgerligt, kulturen ska ha ett syfte och ett mål.
Den marxistiska litteratursynen är ibland till texternas fördel, ibland inte. Att kritisera litteratur från ett ideologiskt perspektiv kan ibland kännas som en förlorad konst, och det är synd. Det är både viktigt och intressant att undersöka hur en roman förhåller sig till det kapitalistiska system vi lever i – den måste förstås göra det på något sätt, medvetet eller ej. Men att värdera ett författarskap endast efter hur bokstavstroende marxistiskt det är riskerar att bli inskränkt, som i fallet Lars Gustafsson.
I ”På jakt efter en hjälte” (Clarte nr 4 1977) recenserar Bosse Ek fyra av fem böcker i romansviten Sprickorna i muren och driver till synes tesen att de borde ha skrivits mindre som romaner och mer som Manifestet. Han skriver inte mer än ett kort handlingsreferat av Sigismund och frågar sig sedan varför inte socialismen i Kina och Albanien omnämns, som om det vore en reportagebok han recenserade. Man kan, och bör, kritisera Lars Gustafssons liberalism och ifrågasätta hans maktanalys, men att bara hävda att han borde skriva om arbetare räcker inte som litteraturkritik.
Hur progressivt är det egentligen att framhäva arbetarlitteratur framför allt annat? Arbetarklassen är väl tillräckligt intelligent för att kunna, och vilja, läsa om andra än sig själva, inte bara leta efter schablonaktiga hjältar? Debatt om detta förekommer som tur är också. I nr 1 1977 publiceras texten ”Den realism vi kämpar för”, i vilken Tomas Nydahl propagerar för realismen och förpassar författare som Göran Sonnevi och romaner som Ulf Lundells Jack till borgerligheten.
Artikeln följs upp av fyra debattinlägg i nr 4 1977 som kritiserar hans litteratursyn. Margareta Zetterström skriver att Nydahls definition av litteraturens uppgift som ”att agitera mot kapitalismen, för socialism” är för snäv, och menar att han riskerar att blanda ihop konstens roll med propagandans, och hon har rätt; litteratur måste få vara bredare än ideologi. Övriga inlägg ifrågasätter vad man menar är en slarvig kritik och en moraliserande ton. Hårt tonläge, men det tyder på att kulturens ställning i Clarte var stark nog att tåla en bitsk debatt – ett friskhetstecken.
Bläddrande genom gamla årgångar är det svårt att bortse från det som kanske tydligast skiljer Clarte under mitten av 1900-talet från tidskriften i dag: maoismen. I nästan varje nummer förekommer Kina, om det så är genom ett referat från en av Maos föreläsningar, en rapport från Peking eller ett reportage om Kommunistpartiets kulturpolitik. I nr 6-7 1973 kan man läsa om Maos inställning till ”konstnärliga uttrycksmedel, konstens ursprung och dess ideologiska funktion”, tolkad och sammanfattad av Leif Ryhle. Här beskrivs bland annat hur kulturarbetarna måste bli folkets lärjungar, och att ett konstnärligt verk är bra ”endast då det bringar verklig nytta åt folkets massor”.
Texten ackompanjeras av en uppmaning att beställa Mao Tsetungs dikter i urval för 5 kronor. Den okritiska bilden av Ordföranden sticker i ögonen på en modern läsare, en påminnelse om en period av kulturrevolutionsvurmande som vänstern har lagt bakom sig. Men när jag läser en av Maos dikter drabbas jag ändå av någon slags nostalgi, kanske för en tid då den genuina idealismen inte kändes lika omöjlig.
Artikel publicerad 20 november, 2024.