Var det en seger för arbetarrörelsen? Tveksamt.
NU HAR DET GÅTT NÅGRA månader sedan vårdstrejken avslutades. Var det en seger för arbetarrörelsen? Tveksamt.
Vårdförbundet fick visserligen igenom en del krav, till exempel vissa förbättringar vad gäller nattpass, ett slopande av kravet om att få frångå arbetstidslagen (ett krav som ställdes på grund av Natomedlemskapet!), och ett beslut om att en rad saker ska ”följas upp” av parterna.
Men var inte målsättningarna större än så?
MITT UNDER STREJKEN, när jag skrev med en kamrat och läkare i Västerbotten, hade Skellefteå redan länge haft övertidsblockad hos sjuksköterskorna, och precis övergått till en partiell strejk. Först hade de tänkt stänga halva sjukhuset, men de landade i att endast röntgen-sjuksköterskorna skulle strejka. Enbart akut vård gick att tvinga fram. Det var skarpt läge.
Men Vårdförbundet hade inte förberett medlemmarna eller allmänheten; den mobilisering som hade behövts uteblev, och facket vek sig till slut för den andra sidans ”slutgiltiga bud” (en formulering som inte vittnar om någon större förhandlingsvilja).
OCH GRUNDPROBLEMEN kvarstår. Privatiseringen av sjukvården urholkar möjligheterna till vettiga arbetsförhållanden och god vård. Den geografiska ojämlikheten – och det perversa system av stafettläkare som är dess konsekvens – kostar mer och mer. Och, detta påpekade min vän, man får inte heller glömma: regionerna är katastrofala som arbetsgivare.
PROBLEMET ÄR DELS att regionerna fattar dåliga beslut, dels att de blir ”grundlurade av olika vårdentreprenörer till höger och vänster”, som min vän uttrycker det. Men det här är till viss del en situation som de har tvingats in i. För att kunna tävla med de privata aktörerna – och i enlighet med NPM-piskans vinande – behöver regionerna agera som företag. Den stora skillnaden är hur det ser ut – och vilka krav man kan ställa på de olika aktörerna. Det offentligas sjukvård styrs i dag både av ett slags marknadstävlan och av iden om allmänhetens tillgång till likvärdig vård.
AVSTÅNDET OCH KONTRASTEN mellan sjukvårdspersonalens hektiska arbetsdagar och regionernas – och kanske framför allt SKR:s – avslappnade myndighetspromenad skär i ögonen.
Därför avslutade min vän i Skellefteå sitt svar till mig med följande slagord: ”Alla hatar regionen! Må den brinna! All makt åt ssk-strejken!”
Artikel publicerad 20 november, 2024.