På anställningsintervjun fick jag frågan om jag hade pacemaker. Nej, sa jag. Mannen på andra sidan kontorsbordet föste några papper åt sidan och lutade sig fram. Insulinpump? fortsatte han.
Nej, sa jag. Inga benbrott som lett till skruvar i kroppen? Nej, sa jag ännu en gång, och sen: Vad är det här för frågor?
Hans tunga rörde sig i munnen. Han svalde ett par gånger. Rummet var mörkt, bordslampan fick hans skäggstubb att glänsa och skuggorna under ögonen att lysa blått, nästan lila, av blodet under huden. Bakom honom löpte breda rör och ledningar utefter väggarna. Vi hade båda hjälm på oss – han en vit och jag en gul.
Magnetismen i elektrolyshallarna är kraftig, sa han. Din position skulle i och för sig vara i gjuteriet, där magnetismen inte påverkar en. Men det är policy att ingen som jobbar på smältverket får ha metall i kroppen.
Det finns ingen metall i mig, sa jag.
Han knattrade med fingrarna mot bordet, från lillfingret till pekfingret, om och om igen. Han sa: Det var alltså en kille med pacemaker som fick hjärtat sönderslitet av magnetismen. Förstår du? Elektroderna i hjärtats vener slets loss. Han förblödde på plats. Jag var själv där när det hände. Du verkar skötsam, och mellan oss vill jag redan nu erbjuda dig det här jobbet, men du kommer behöva ett läkarintyg.
Inga problem, sa jag.
Det där var i september, för fyra månader sen. Jämfört med många som jobbar i fabriken är jag nog en skötsam person. Men jag kände mig som en lögnare under intervjun, även om ingen skalpell varken förr eller senare har skurit i min hud. Jag visste att de sökte stabila arbetare som inte hade några planer på förändring i livet, inte en blivande pappa som skulle behöva lämna fabriken i flera månader redan efter det första halvåret.
NÄR JAG STOPPAR NER stämpelkortet i automaten står det 17:43. Det är fem minuter före utsatt tid. Jag nickar åt Annelie, som släpper mig vidare in för avklädning. Jag tar av mig naken, passerar sen det långa, grönkaklade duschutrymmet och kommer ut i påklädningsrummet. Där sätter jag på mig brandsäkra underkläder, snickarbyxor, arbetsskjorta, min gula hjälm. Handskarna väntar i gjuteriets klädförråd. Den delen av fabriken ligger längst bort, och smältverket råkar vara en av landets längsta byggnader.
Jag går ut i snöyran, påbörjar den tio minuter långa vandringen. En vithjälm (eller ett ägg, som vi också kallar cheferna) passerar i sin golfbil, glatt vinkande när han far förbi. De ger en aldrig lift. Jag nickar åt honom ändå. I höstas, när jag var helt ny på jobbet, tog jag nog handen ur fickan och vinkade, men i det här vädret är det inte värt att kosta på sig ilande fingerleder bara för att framstå som en nöjd arbetare. Utöver snön erbjuder promenaden samma syn nu som i september: hopbuntade travar av aluminiumgöt, godsfartygens rostiga skrov, förbipasserande lastbilar, betongväggar och lastkajer, de fem gigantiska skorstenarna – som inte har någon funktion sen oligarken moderniserade fabriken, utan bara står där i långsamt förfall. Jag tänker också på samma sak nu som då: barnet som växer i Annas livmoder.
När jag är framme hos Lena i klädförrådet ber jag om en pollett, går bort till maskinen och hämtar ut ett par nya arbetshandskar. Polletterna kostar inget, men oligarken är tydligen mycket intresserad av hur mycket av det ena eller andra som varje anställd på fabriken förbrukar. Våra arbetskläder slits fort, stänkskyddet som hänger bakpå hjälmen är rött första gången man använder det men permanent kolsvart efter ett enda skift. Som tur är har jag en sparsam läggning. Pappa fick explosioner – över utslitna skosulor; för mycket Frosties i frukostskålen. Han lärde mig att spara på dörrarna i lägenheten genom att hjälpa till med tårna när man öppnade dem, och JAG MINNS när han fixade mitt första sommarjobb på ett bygge, på firman där han själv var anställd, och hur jag stod och höll i en skruvhink och gjorde ingenting när han plötsligt skrek: ”Ställ ner hinken för i helvete! Slösa inte bort all energi så du inte orkar arbeta!”
JAG TAR MED morgonkoppen till Monicas genomgång. Jag tänker på pappas utskällningar. Minnena dyker upp allt oftare sen Anna blev gravid, och jag tänker på hur det inte får bli. Jag ser Monica peka på olika siffror på whiteboarden. Produktionsmål, legeringsanalyser, temperaturer. Anna vill att barnet ska heta Otto. Hon är besatt av palindrom. Jag försökte förklara att palindrom är förbannelser. Samma sak framlänges och baklänges – det går helt enkelt inte. Varför? sa hon. Jag gillar inte upprepningar, sa jag. Hon: Men du gjuter ju! Ditt jobb är att upprepa former. Det hade hon rätt i. Jag hade inte tänkt på det tidigare.
”Lyssnar du?” frågar Monica.
”Förlåt.”
Jag försöker koncentrera mig. Att lyckas behålla ett jobb har för första gången blivit viktigt. Jag bara känner mig så disträ på sistone. Monica säger i princip samma sak som hon gjort sen jag började: Just nu är det hög press från många beställare. Vi behöver att ni i gjuteriet hinner med två vändor per skift.
Passen är exakt tolv timmar långa, och att gjuta den storleken tar ungefär sex timmar, utan kapning i sågeriet.
I maskinparken finns det fyra stationer som kan gjuta 600-göt, som på sina åtta meter och elva ton är fabrikens största produkt. Om alla fyra gjutbord användes samtidigt skulle en gjutning per skift vara tillräckligt för att nå produktionsmålen. Så mycket ström kommer via Indalsälvens kraftstationer att hälften vore nog för att fabriken skulle kunna gå på full kraft. Men skulle det ske en utblödning i flera ugnar samtidigt, det vill säga skulle det bildas så pass grova sprickor i aluminiumet att man måste öppna falluckan och dumpa den kokande metallen och nödvattnet i gropen under gjutbordet, kan man bara garantera att det finns tillräckligt med vatten för två gropar. Alltså: två ugnar åt gången.
Med 600-göt blir det utblödningar ibland. Det är oundvikligt. De beror ofta på att vatten pressas in i gjutformen snett underifrån. Då bildas sprickor, och ett enormt tryck som kan få det sjuhundra grader varma, bubblande aluminiumet att spruta ut i en lavinartad explosion. Jag har sett det hända flera gånger. Däremot har jag inte sett någon olycka. Märker man att en utblödning är på gång ökar man tillförseln av titantråd snabbt, matar ner den i formen för att påskynda nedkylningen. Ibland går metallen att rädda. Men om trycket ökar trots titantråden måste man alltså öppna falluckan för att undvika explosioner. Äggen gillar inte när man offrar metallen. Man får lämna rapport efteråt. En gång sa jag att dumpet berodde på att vi blivit tillsagda att använda mindre benmjöl och att detta resulterade i otäta skarvar mellan rännorna. Innan jag gick hem kom ett ägg fram och såg mig i ögonen. Han tog tag i min arm och sa: Våra kunder beställer aluminium. Inte pulveriserade djur.
Andreas hade lärt mig vad man ska säga i ett sånt läge. Det är mer eller mindre standard att hänvisa till en anställd som för länge sen lär ha fått en aluminiumlavin över sig. Jag sa det, och ägget förnekade inte. De gillar inte när man tar upp det där. Han såg ner i backen, muttrade något om policys och rutiner, och sen såg han på mig igen, han sa: Imorgon gjuter du ikapp.
Det händer att jag råkar fantisera om mannen som träffades av utblödningen. När gjutningen är färdig och jag passar metallen som härdas undrar jag hur liket begravdes, om det gick att skrapa bort metallen, eller smälta loss den, eller om man blev tvungen att stoppa honom i kistan inkapslad i den ställning han intog när han dog.
Artikel publicerad 20 november, 2024.