Är det kört nu?
NÄR ORDFÖRANDE Ingemund Bengtsson på trevande engelska öppnar Stockholmskonferensen, världens första FN-konferens om miljö och klimat, finns det ännu inga klimatmål, miljödepartement eller internationella klimatorgan. Vad som däremot redan finns är tidskriften Clarte, som kommenterar konferensen med en sarkastisk ton: Vad är detta om inte ett performativt ”miljö-VM” för världens makthavare? Det är en inte helt obefogad skepsis eftersom Stockholmskonferensen inte kommer fram till några konkreta åtgärder. Samtidigt markerar den startskottet för globalt miljöarbete, leder till bildandet av FN:s miljöorgan UNEP och sätter miljöfrågor som tidigare gått under radarn på den internationella agendan.
Krönikan om ”miljö-VM” ger uttryck för en systemkritik som ända fram till idag har karaktäriserat Clartes inställning till miljöfrågor. Inför kärnkraftsomröstningen 1980, i linje med det starka kärnkraftsmotstånd som präglar den tidens miljödebatt, publicerar Clarte en ledare med titeln: ”Nej tack!” där man argumenterar för en grundläggande omstrukturering av energiförbrukningen i stället för att ersätta en miljöfarlig energikälla med en annan. 1988 diskuteras det nya fenomenet Miljöpartiet – miljöfrågorna börjar förändra den parlamentariska spelplanen, men hur ser relationen egentligen ut mellan miljörörelse och socialism? Enligt Clarte kan miljöproblemen inte isoleras från de sociala. I stället behöver miljökampen bli en del av den övergripande kampen mot kapitalismens destruktiva effekter, som drabbar såväl natur som människor.
Under de följande decennierna fördjupas både kunskapsläget och Clartes engagemang kring klimatfrågan. Fokus flyttas nu från rena miljöfrågor till den globala uppvärmningen. I artikeln ”Medan marknaden pumpar på” från 2007 påpekas återigen att en verklig lösning på klimatfrågan kräver en systematisk omvandling av vår ekonomi. Samtidigt medger författaren Ola Inghe att tiden börjar rinna ut och att varje förändring, även inom kapitalismens ramar, är av stor vikt.
Drygt 50 år efter den första av dessa texter ombeds jag att kommentera temat ”Clarte och klimatet”. Jag har det trevligt på biblioteket, bläddrandes bland decennier av systemkritiska artiklar. Men när jag återvänder från arkiven till nyhetsflödet år 2024 möts jag av dystopiska bilder: Kalifornien brinner, Kina svämmar över, människor slits bort från sina hem av orkaner. Här hemma rasar motorvägar ihop, nya fästing- och myggarter etablerar sig och perioden ”mellan hägg och syren” finns knappt längre.
Klimat- och miljödiskursen i Clarte har i grunden alltid handlat om kapitalismen. Från den ungdomliga sarkasm som präglade tonen om Stockholmskonferensen till senare tiders insiktsfulla analyser av ”klimatkapitalismen”, har Clarte konsekvent varit en röst för djupgående förändring och en påminnelse om att klimatkampen är intimt sammanflätad med kampen för social rättvisa. Det stämmer att en oreglerad kapitalism alltid kommer att röra sig mot social och ekologisk katastrof – därför är det oerhört viktigt att förstå dess roll i klimatkrisen. Men nu har vi bara ett fåtal år på oss att halvera utsläppen om vi ska ha en chans att klara 1,5-gradersmålet. Det är osannolikt och inte heller önskvärt att en total omdaning av det ekonomiska systemet görs på så kort tid. Ska övergången genomföras på demokratisk väg, utan att orsaka ekonomisk kris och med en bra plan för det nya som kommer – och det ska den naturligtvis – kommer det med all sannolikhet inte att lyckas.
KANSKE ÄR JAG NAIV, men jag vägrar tro det. Genom århundradena har många socialister tvivlat på möjligheten att på parlamentarisk väg mildra kapitalismens verkningar. Man har föredragit att vänta på en revolution som aldrig verkar komma. Ofta låter det både inom högern och vänstern som att politik inte kan förändra – att vi är lämnade till antingen marknadens nåder eller spontana massuppror. Men under 1900-talet visade Sverige att en kraftfull politisk styrning av kapitalismen kunde göra ett av världens mest ojämlika samhällen till ett av de mest jämlika. Vad som gör detta intressant för klimatomställningen är att det visar att politiken inte måste vara underordnad marknaden, utan faktiskt kan ta kontrollen över utvecklingen. Vi måste börja kräva lika stora framsteg på det klimatpolitiska området.
Frågan som löper som en röd tråd genom Clartes historia är: Kan omställningen göras inom kapitalismens ramar? Svaret är allt som oftast nej. Men i dagens läge blir denna fråga rätt ointressant. Kapitalismen kan inte avvecklas här och nu, men klimatkrisens akuta karaktär gör att det är just här och nu vi måste agera. Det innebär att vi åtminstone på kort sikt måste se systemet och tillväxten som predikament och om möjligt använda dem i den gröna omställningen.
Som Ola Inghe påpekar kommer detta inte att fungera utan massiva statliga investeringar och en politik som vågar gå före med regleringar och ekonomiska styrmedel. Det är ingen ”grön tillväxt”-politik som sätter all sin tilltro till marknaden som behövs, för varje steg i rätt riktning kommer att gå åt motsatt håll som kapitalismen naturligt rör sig åt. Vad som behövs är i stället att den demokratiska staten blir den centrala agenten i klimatomställningen. En stat som med inspiration från 1900-talets folkhemsbygge kan tämja kapitalismen och styra tillväxten för att bygga det nya, gröna samhälle som krävs.
Om man tror att det är omöjligt att rädda världen utan att störta kapitalismen, så riskerar man att bli politiskt deprimerad, bitter eller desperat när världen ser ut som den gör idag. Just därför krävs något annat. Något som väcker hopp. En bra handlingsplan räcker inte; strategin måste också samla en tillräckligt stark engagerad massa bakom sig för att faktiskt kunna driva igenom förändringarna. Kort sagt behövs ett positivt politiskt projekt som så fort som möjligt kan mobilisera massrörelser av människor. Personligen ser jag det som ett utmärkt tillfälle för mitt parti att återigen bli socialdemokrater i ordets sanna bemärkelse. För utan en stark, grön socialdemokrati kommer det att bli svårt att samla tillräckligt många bakom vår sak.
Clarteisterna har rätt i sin kritik av kapitalismen, men i klimatkrisens mest akuta fas är vår viktigaste uppgift inte att fundera fram den bästa tänkbara världen, utan att rädda den enda världen vi har. För denna uppgift är den benhårda antikapitalismen en otillräcklig strategi. I stället måste vi nu efter bästa förmåga använda kapitalismen för att vända klimatutvecklingen. Inte för att rädda kapitalismen, utan för att rädda klimatet.
Artikel publicerad 20 november, 2024.