Skäl för att avvisa kärnkraften. Clarté 1979/6
KAPITALISMEN HAR LETT till en omfattande utveckling av produktionen och det mänskliga kunnandet, men också till en miljö- och resursskövling av aldrig tidigare skådade proportioner. Värdefulla naturresurser har ödelagts för kortsiktiga profitintressen. Spridning av föroreningar och gifter hotar både arbetsmiljön och människans hälsa. Hela landsändar avfolkas medan städerna kvävs av trafikproblem.
Energipolitiken är inget undantag. Monopolkapitalets kortsiktiga profitintressen har fört Sveriges ekonomi in i ett nästan totalt beroende av oljan, som måste importeras. Nu, när oljepriserna stiger och man ser slutet på de lättexploaterade oljetillgångarna, vill monopolkapitalet satsa på en utveckling av kärnkraft som det viktigaste alternativet. Planerna på en omfattande kärnkraftsutbyggnad har under 70-talet mött ett omfattande motstånd från en växande folkopinion.
All energiproduktion innebär någon form av miljöpåverkan. Varje val av energikälla är därför en fråga om avvägning mellan för- och nackdelar. Vi anser att nackdelarna med kärnkraft i dagens läge vida överstiger fördelarna:
– De stora säkerhetsriskerna vid drift av kärnkraftverken samt problemen med upparbetning och slutförvaring är inte lösta.
– Uranbrytningen skapar stora miljöproblem.
– Kärnkraftssatsningen underlättar monopolkapitalets ”strukturrationalisering” och avfolkning av glesbygden.
– Den bromsar också forskning och utveckling av alternativa och flödande energikällor, som ändå blir nödvändiga att ta i bruk förr eller senare eftersom uranet relativt snabbt kommer att bli en bristvara.
– Det har sagts att kärnkraften skulle vara en billig energikälla, men detta är fel. Trots den omfattande forskningen har kostnaderna ökat år från år.
– Kärnkraften kan också hota de demokratiska fri- och rättigheterna genom [att] rigorös kontroll av kärnbränslet mot till exempel terroristattacker kan tas som en förevändning för inskränkningar av dessa.
– Den centraliserade energiförsörjningen uppbyggd på el innebär dessutom att Sveriges sårbarhet vid krig ökar i ”kärnkraftssamhället”. Detta tillsammans med att kärnkraftsteknologin befäster vårt beroende av supermakterna gör att vi ser kärnkraften som ett hot mot Sveriges nationella oberoende.
Clarte säger av dessa skäl ett bestämt nej till kärnkraften. Vi stöder och arbetar aktivt för Folkkampanjens Nej-alternativ: att en plan för avveckling av all kärnkraft inom högst tio år och hushållningsplan för minskat oljeberoende genomföres på grundval av fortsatt och intensifierad energibesparing och kraftigt utbyggd satsning på förnyelsebara energikällor, att omedelbart stopp genomföres för fortsatt kärnkraftsutbyggnad, att uranbrytning inte tillåts i vårt land, att reaktorer som redan laddats får drivas endast under skärpta säkerhetskrav, och att övriga reaktorer aldrig tages i drift.
Om pågående eller kommande säkerhetsanalyser så kräver, innebär nej-alternativet att en omedelbar avstängning skall ske. Nej-alternativet innebär vidare att arbetet mot kärnvapenspridning och atomvapen skall intensifieras och att export av reaktorer och reaktorteknologi upphör.
Sysselsättningen ökar genom alternativ energiproduktion, ökat utnyttjande av inhemska råvaror samt effektivare energiutnyttjande i produktionen.
(På en punkt är vi dock kritiska: Nej-alternativet knyter ihop kärnkraftsfrågan med kärnvapenfrågan på ett felaktigt sätt. Det är inte kärnvapenspridningen utan supermakternas rivalitet som hotar världsfreden. Det är heller inte det svenska folkets sak att bestämma om andra länder ska skaffa sig kärnkraft eller inte.)
Clartes ställningstagande mot kärnkraft är inget principiellt ställningstagande mot detta slags teknologi som sådan. Det finns en teoretisk möjlighet att frågorna rörande haveririsker, avfallsförvaring, uranbrytning med mera skulle kunna lösas på ett tillfredsställande sätt i framtiden. Vi är inte motståndare till fortsatt forskning kring kärnkraft – speciellt måste ju slutförvaringsfrågan lösas för det avfall som redan finns – men detta får inte ta en så oproportionerligt stor del av forskningsresurserna som hittills.
Dagens kärnkraftssatsning kommer sig av att monopolkapitalets profitintressen, dess önskan om riklig tillgång till billig energi, och de stora investeringar som gjorts. Det är en energipolitik stick i stäv med arbetarklassens behov. Arbetarklassen och folket har intresse av en energiproduktion och -konsumtion:
– som inte förgiftar och försurar naturen, – som innebär driftssäkerhet och så få olycksrisker som möjligt, – som inte är beroende av utlandsimport och speciellt inte från någon av supermakterna, – som är svår att slå ut i en krigssituation, – som kan ge arbete på hemorten, – som ger en bra arbetsmiljö, – som tillvaratar och återanvänder avfall och överskottsenergi inom industrin, – som använder modern och avancerad teknik – som tillvaratar och gynnar utvecklingen av produktivkrafterna.
En energipolitik på denna grund måste innebära en så snar omställning som möjligt till de ”alternativa”, förnyelsebara energikällorna. Dessa är solenergi, vindkraft, jordvärme, odlad biomassa, torv, spillvärme från industrin, vågkraft med mera. Här finns grunden för att Sverige skall kunna föra en verkligt oberoende energipolitik. En del av dessa energikällor kan redan med nuvarande teknik tas i bruk, andra kräver ett omfattande utvecklingsarbete. Det är nödvändigt att kräva en kraftigt utökad satsning på forskning och utveckling av alternativa energikällor.
Framväxten av en bred folkrörelse i miljö- och energifrågorna har haft en stor och positiv betydelse på klasskampens utveckling i Sverige. Organisationer som Miljöförbundet och Fältbiologerna har gjort många människor medvetna om både miljöfrågorna och andra, mer grundläggande samhällsproblem. Miljörörelsens kamp riktar sig mot monopolkapitalet och innebär objektivt ett stöd åt Sveriges nationella oberoende.
Clarte och hela den marxist-leninistiska rörelsen måste nu självkritiskt konstatera att vi tills nu nästan helt försummat energi- och miljöfrågorna. Vi måste nu ta vårt ansvar för miljörörelsens utveckling. Vårt arbete i Folkkampanjen blir en prövosten på om vi menar allvar med detta.
Det kommer att krävas hård kamp för att säkra en nej-seger i folkomröstningen. Segern är inte given från början och därför är det desto viktigare att verka för en riktig inriktning på nej-sidans arbete. Folkkampanjen hotas idag av centerns och vpk:s försök att monopolisera och dra partipolitiska vinster ur rörelsen. Med näbbar och klor försöker de utestänga de vanliga miljöaktivisterna från inflytande över Folkkampanjen. Detta är inte bara odemokratiskt; det sänker också entusiasmen hos de vanliga, partipolitiskt oorganiserade människor som är Folkkampanjens verkliga styrka gentemot ja-sidans väldiga ekonomiska resurser. För att kunna samla maximal styrka mot vår mäktige fiende behöver vi en bred enighet som sträcker sig över parti- och trosgränder. Av dessa skäl måste vi också avvisa ståndpunkten att ställa miljö- och kärnkraftsrörelsen på en socialistisk grundval. Förvisso visar miljö- och energikrisen på socialismens nödvändighet – men i den dagliga kampen måste socialister och icke-socialister enas.
Clarte menar att miljörörelsen i allmänhet och rörelsen mot kärnkraft i synnerhet också hotas av andra felaktiga strömningar:
– Ideer som är allmänt fientliga mot teknik och ser forskning och vetenskap som hot mot mänskligheten.
– ”Ekologistiska” ideer som tar grumliga tolkningar av en vetenskaps rön (ekologin) till intäkt för en allmänt utvecklingsfientlig hållning. Man motsätter sig mänskliga ingrepp i ”naturens ordning”, ser småskalighet, decentralisering och nolltillväxt som mål i sig, och suddar ut skillnaden mellan människa och djur. Människans skaparkraft och förmåga att behärska naturen ifrågasätts.
– Pacifistiska och försvarsfientliga ideer, till exempel ideer om isolerad svensk nedrustning. Dessa ideer ser inte betydelsen av att försvara principen om det nationella oberoendet.
– Feministiska ideer om ”manlig kärnkraftsideologi” till skillnade från ”mjuk kvinnlig teknologi” och annat i den vägen.
– Strukturreformism. Spridandet av illusioner om att en behovsinriktad, alternativ produktion gradvis kan förändra kapitalismens produktionsförhållanden, utan en socialistisk revolution. Vpk:s linje till exempel är att koppla energifrågorna till sitt eget partis industripolitik, som innebär förstatliganden och en utbyggd statskapitalism.
Energi- och miljökrisen pekar på en djupare kris i det kapitalistiska systemet. Teknik och vetenskap öppnar enorma möjligheter för mänskligheten. Men kapitalismens i grunden anarkistiska ekonomiska system, med profit som produktionens mål, gör att bara den teknik används som är lönsam för de härskande. Om en viss teknik är nyttig eller skadlig, är för dem en underordnad fråga.
Kärnkraften kommer inte att lösa kapitalismens kris utan snarare att förvärra den. Med ett bra arbete inför folkomröstningen finns nu möjligheter att tvinga stat och kapital till reträtt i denna fråga!
Full fart i arbetet! Seger för nej-sidan i folkomröstningen!
Artikel publicerad 20 november, 2024.