Kritiken av det väpnade motståndet misslyckas med att förstå den palestinska kampens inneboende komplexitet och dess motsättningar. Detta menar Abdaljawad Omar, lektor och aktivist på det ockuperade Västbanken.
NYLIGEN HAR EN MÄNGD artiklar dykt upp som kritiserar vänstern i Väst för att ”hylla” Hamas. Flera av dessa kritiker påstår att man, genom att stödja Hamas, gör det palestinska motståndet en otjänst eftersom palestinier utgörs av en mångfald av röster med olika politiska dispositioner. I linje med dessa argument uppmanar man i stället vänstern i Väst att ta hänsyn till komplexiteten och mångfalden i den palestinska politiken.
Bashir Abu-Manneh läxar i sin artikel ”The Palestinian Resistance Isn’t Monolith” – som snarast kan förstås som en dold kritik av väpnat motstånd i stort – i Jacobin upp den vänster som hyllar en ”socialt regressiv” rörelse som Hamas. Matan Kaminer svarar Andreas Malm, båda på Verso-bloggen, att den globala ”solidaritetsrörelsen måste engagera sig i den palestinska politikens mångfald”, där han tar upp Hamas som exempel på ”anti-systemiska” krafter som saknar en vänsteragenda. Ayça Çubukçu vänder sig i Boston Review mot Jodi Deans artikel ”Palestine speaks for everyone”, på grund av Deans förslag att den globala solidaritetsrörelsen borde stå sida vid sida med den organiserade vänstern som i Palestina ju sluter upp bakom Hamas som den ledande kraften i kampen för befrielse.
Naturligtvis är det nödvändigt att belysa den palestinska politikens historia, dess nuvarande förhållanden och dess mångfald. Trots det relativt ringa antalet palestinier och trots att Palestina mellan floden och havet är ett litet landområde, präglat av striderna om dess mark, finns det en mängd olika åsikter. Det finns otaliga palestinska fantasier om och ideologiska perspektiv på konflikten – inklusive palestinier som villigt bekräftar den sionistiska ideologin.
Men lustigt nog är det just här som de västerländska vänsterkritikerna av Hamas har fel. De förstår inte att mångfalden inom det palestinska samhället och politiken också innebär att inställningen till motståndet mot kolonialismen går isär. När de efterlyser en nyanserad förståelse av palestinsk politik, innefattar den nyanseringen aldrig en förståelse av dynamiken och krafterna som motiverar eller fjärmar sig från (eller aktivt motsätter sig) antikolonialt motstånd.
Den här okunnigheten om palestinsk politik bör närmast förstås som avsiktlig. Den härbärgerar en dold fientlighet till motståndet – särskilt det väpnade motståndet – men påstår att den motsätter sig Hamas på helt andra, till exempel ideologiska, grunder. För att verkligen förstå den intern-palestinska politiska dynamiken, för att plocka isär ”monoliten”, måste vi dock faktiskt först och främst förstå hur de politiska krafterna i Palestina har utvecklats i förhållande till själva iden om motstånd.
PALESTINIER UTSÄTTS FÖR ständigt för olika former av uppdelningar, noggrant utmejslade av Israel. Det skulle vara förvånande om palestinierna var helt enade, i och med att deras vardag skiljer sig så radikalt åt – utspridda över hela världen och utsatta för en rad olika former och modaliteter av israelisk styrning. Dessa uppdelningar är inte bara geografiska utan sker också genom att olika nivåer av privilegier och utanförskap påtvingas palestinierna av kolonialmakten. Jag talar om de uppdelningar som tar form i de olika levnadsförhållandena i Gaza, på Västbanken, i Jerusalem, i 1948 års territorier och i diasporan.
Dessutom har denna radikala fragmentering fått många palestinier att börja ifrågasätta själva iden om vårt folks enhet, och i stället har man börjat fokusera på frågan om huruvida skillnaden i olika palestiniers möjlighet att göra motstånd i sig är en konsekvens av eller ett uttryck för geografiska uppdelningar och mer än 75 år av olika koloniala modeller för styrning.
Folkmordskriget i Gaza har avslöjat det enkla faktum att palestinier i alla olika sammanhang – förutom i Gaza – har varit oförmögna att ackumulera makt, utarbeta nya taktiker, skapa nya organisationer eller bygga en ny intellektuell och materiell struktur för att möta det hot som bosättarkolonialismen innebär för palestinier var än de lever. Det tydligaste uttrycket för detta misslyckande är den paralyserande rädsla som har gripit det palestinska samhället utanför Gaza, om man bortser från fickorna av mer avancerade och nya uttryck för motståndet och den kamp som har uppstått under det senaste årtiondet, företrädesvis atomiserade motståndshandlingar på Västbanken och i 1948 års Palestina och spridningen av väpnade självförsvarszoner på norra Västbanken.
Denna mångfald är inte bara en konsekvens av brokigheten hos de politiska ideologier som finns bland palestinier under olika former av strukturell kontroll. I stället ska man förstå den som en utväxt av det individuella palestinska psykets själva struktur. En intensiv inre dialog utspelar sig hos alla palestinier, i vilken man slits mellan motståndets radikala potential och den kroppsliga fruktan för den skoningslösa israeliska krigsmakten. Betänk bara motsägelsefullheten mellan begäret efter befrielse och den gnagande rädslan för att varje störning i vardagen – även den orsakad av motstånd – skulle kunna riva sönder den tunna skenbilden av normalitet. Det är här den ideologiska kampen verkligen förs, inte bara vad det gäller den offentliga sfären utan även på individens nivå; en plats där frihetens sublima möjlighet konfronteras av den traumatiska verkligheten att riskera att förintas av en överlägsen krigsmakt.
De olika politiska krafterna ställer, med sina särskilda krav, palestinierna inför en rad existentiella val – revolution eller resignation, emigration eller ståndaktighet, en symbolisk utplåning eller en fullständig bekräftelse av ens identitet genom att offra sig. Den här tysta inre dialogen tar sig uttryck i olika politiska ställningstaganden – från den intellektuelle martyren Bassel Al-Arajs ståndpunkt, som menade att ”motståndets verkan alltid har tiden på sin sida”, till den cyniska resignation som impliceras hos till exempel Mahmoud Abbas, som proklamerar ”länge leve motståndet, men det är redan dött och borde dödas varhelst det dyker upp igen!”.
Men vi ska inte låta oss luras. Den ideologiska maskin som är knuten till den palestinska myndigheten (PA) och som hävdar att den har oförmedlad tillgång till ”den krassa verkligheten” fungerar just genom att förneka sin egen ideologi. De ståtar med att se världen bortom ideologiska skygglappar och påstår att denna klarsynthet nödvändiggör ett auktoritärt politiskt system som betraktar motståndet mot kolonialismen som en ”fars” och samarbete med kolonisatören som en ”helig” nödvändighet. Denna realistisk-pragmatiska hållning leder som synes palestinier till ett slags negation – en symbolisk, politisk och materiell självutplåning, som lömskt nog maskeras genom PA:s anspråk på politisk representation och upprättandet av en stat.
Under tiden vidmakthåller den härskande klassen, i sin hunger efter kontinuitet och kontroll, en ”politisk realism” som bekvämt förbiser deras egna klassintressen och sociala fördomar. Det är en liten elit bland de koloniserade som profiterar på det hela. Det slutgiltiga målet med denna pragmatism är att skapa en verklighet där själva föreställningen om motstånd går förlorad i den förlikade verklighetens dammiga historieskrivning. Men det hela är inget mer än sofistikerad retorik som rättfärdigar ekonomiskt samröre och säkerhetssamarbete med en bosättarkolonial regim som ersätter de koloniserade med kolonisatörerna.
Resultatet av detta är ett spektrum av olika inställningar till motståndet inom den palestinska politiken. Man kan se framför sig figurer som Mahmoud Abbas och Mansour Abbas i ena änden av spektrumet, och politiska rörelser som Islamiska Jihad och Hamas i den andra, utan att det finns någon betydande politisk kraft i mitten att tala om.
Det detta säger oss är att den huvudsakliga skiljelinjen mellan olika palestinska politiska fraktioner inte är schismen mellan sekularism och islamism, stridigheter kring olika socioekonomiska agendor, eller den ena eller andra taktikens förtjänst i kampen för befrielse. Alla dessa är viktiga frågor i egen rätt, men det som faktiskt skapar oenighet i den palestinska politiska arenan är klyftan mellan den obrutna protestens politik och en politik som präglas av anpassning, samarbete och kollaboration.
I sitt donquijotiska sökande efter ett sekulärt progressivt alternativ till Hamas förbiser vänstern i Väst i slutändan detta simpla faktum: Vid denna specifika historiska tidpunkt kommer de politiska krafter som fortfarande håller fast vid och leder motståndet inte från den sekulära vänstern.
Inget av detta är en slump. Israel och dess allierade främjar och formar noggrant ett palestinskt ledarskap som är i linje med deras koloniala ambitioner, samtidigt som de arresterar, skrämmer och mördar alternativen.
Detta att vara i linje med kolonisatörerna är inte heller ovanligt bland antikoloniala rörelser. Att tillhöra de koloniserade gör dig inte automatiskt trogen den antikoloniala kampen. Ett århundrade av kolonialism har förvridit den palestinska samhällskroppen ett antal gånger, och till exempel förvandlat det en gång revolutionära PLO till en Vichy-liknande regim som i nationens namn dödar nationen. Och andra palestinier har anammat nya frändskaper och identiteter, bland andra de som identifierar sig med Israel (i den mån det är möjligt att identifiera sig med en entitet vars huvuddrag är judisk överhöghet). Historien har lärt oss att det finns tillfällen då människor också kommer att kämpa för sin träldom, och man behöver bara betrakta figurer som Joseph Haddad och Mosab Hassan Yousef för att förstå vad det innebär.
Men det pågår också en underliggande, djupare kamp; palestinier har inte bara kämpat för ett erkännande av sin svåra situation, utan sedan länge och i grunden också för att världen ska erkänna nödvändigheten i att göra motstånd. Denna nödvändighet att göra motstånd och rätten till ett sådant motstånd blir än mer kritisk i ett globalt sammanhang där berättelsen om palestinskt motstånd manipuleras och cyniskt nog används för att rättfärdiga och legitimera Israels hundraåriga angrepp på palestiniernas existens och agens. Det är ett perverst scenario där motståndshandlingen, som är nödvändig för att överleva och för möjligheten till rättvisa, förvrids till ett rättfärdigande av förtrycket som motståndet försöker övervinna.
Det är enkelt att göra Hamas till en skräckfigur. Det är en islamistisk politisk grupp som både sätter protestens politik först och driver en samhällelig agenda som vill återkonstituera det palestinska subjektet. Motståndskritiker kan lätt peka på brister i Hamas socioekonomiska syn eller håna dess ”socialt regressiva” agenda. Men det är inte Hamas sociala agenda som de egentligen är intresserade av att undergräva. Sanningen är att det de vill undergräva eller ta avstånd från är den form av motstånd som Hamas har valt att driva. Men alla dessa kritiker av Hamas står tomhänta. De kan inte erbjuda någonting – varken i fråga om utformningen av allianser eller kampens olika former, eller ens intellektuellt – som kan tävla med Hamas maktövertagande i Gazaremsan, och den Pandoras ask som har öppnats, svämmat över, och vanställt den koloniala regimen. Det här arbetet, som står utan motsvarighet, har lyckats skapa ett historiskt ögonblick som bland sina många möjligheter inkluderar potentialen för palestinsk befrielse. ”Muzawada” är en arabisk term som grovt skulle kunna översättas till ”politisk övertrumfande”. Det har en lång tradition av att användas som ett verktyg för att nedvärdera sina politiska rivaler, och i praktiken har dess primära funktion varit att förtala och demoralisera politiska konkurrenter genom att avslöja deras hyckleri, orealistiska diskurs eller oförmåga att omsätta sin retorik i handling. Den syriske marxistiske intellektuelle Elias Murkus har fört fram exemplet på hur syriska baathister använde muzawada för att underminera Gamal Abder Nasser på 1960-talet, genom att peka på klyftan mellan Nassers retorik och handlingar i fråga om befrielsen av Palestina. Men Murkus noterar att detta förtal inte kom sig av ett genuint engagemang för palestinsk befrielse. I stället kom den sig av en önskan att undergräva Nassers karismatiska inflytande i Syrien och Libanon.
I detta sammanhang är det inte förvånande att Palestina historiskt sett framstår som den främsta skådeplatsen för den här typen av försök till ”övertrumfande” i det arabiska politiska landskapet. Till saken hör att muzawada inte kan begränsas till retoriskt tornerspel, även om det är så det historiskt har använts. I Palestina utvecklades muzawada från att handla om retoriskt övertrumfande till ett ”faktiskt övertrumfande” på 1990-talet, då politiska fraktioner konkurrerade med varandra vad gällde förmågan att skapa och verkliggöra motstånd.
Dessa dubbla uttryck – retorisk och faktisk muzawada – är avgörande för att förstå interna palestinska politiska rivaliteter. Under den andra intifadan var framväxten av rollen som ”istishhadi” en sådan form av verkligt övertrumfande, eftersom den överskred den traditionella iden om ”fida’i”. Fida’i innebar att man, som uttryck för sin självuppoffring, mötte fienden, men ändå hade möjlighet att återvända. Istishhadi å andra sidan förkroppsligar självuppoffringen hos den kämpe som inte har några planer på att återvända till basen, utan möter fienden – dödar och dödas – och därigenom blir martyr.
Framväxten vid sekelskiftet av denna nya anti-hegemoniska kraft, till stor del på initiativ av Hamas och Islamiska Jihad, omformulerade motståndet genom att skapa nya oppositionella modaliteter och en ny gestaltning av vad motståndets uppoffrande innebär.
Under den andra intifadan kom det verkliga ”övertrumfandet” av en politisk rival till stånd genom att man genomförde olika motståndsoperationer. Denna form av intern konkurrens såg motståndsarbetet som ett sätt att rikta internt politiska missnöje utåt, mot kolonisatören. Palestinska fraktioner förenades i riktningen för sina politiska handlingar men tävlade också i att överträffa varandra i genomförandet av olika motståndshandlingar.
Men den nuvarande oenigheten i Palestina är i grund och botten inte en form av övertrumfande som påminner om den andra intifadan, och den är inte heller grundad på iden om att överträffa sina interna rivaler. Snarare är detta en oenighet som uppstod när PA upphöjde samarbetet med Israel till någonting ”heligt”, och såg fortsatt motstånd som en fars. I andra änden av denna oenighet trädde Hamas och Islamiska Jihad fram som de mest proaktiva krafterna, som också kom att leda organiserade former av motstånd. Uppdelningen antog geografiska, ideologiska och politiska former.
I detta slags övertrumfande har den ena sidan av den politiska ekvationen börjat använda Israels militaristiska svar för att kunna hävda: ”Ser ni? Det här är vad som händer när man gör motstånd!” Den sätter därmed sökandet efter en motståndspolitik ur spel, och argumenterar rentav för politisk förlamning, status quo och en anpassning till Israel – på bekostnad av palestiniernas långsiktiga förmåga att göra motstånd.
I den här utvecklingen har tre palestinska vänstersvar dykt upp. Det första utgörs av en vänster som ansluter sig till PA och kompradorklassen med ”sekularism” som grundval och som ett resultat av dess organisatoriska svaghet; ett exempel är Palestinska folkets parti (tidigare kommunistpartiet). En annan vänster positionerar sig tillsammans med islamistiska krafter i det gemensamma motståndet mot kolonialism, men tar avstånd från deras sociala agenda; till exempel Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). En tredje vänster likställer Hamas och PA i hopp om att framstå som ett alternativ till båda och tycks hävda att ”båda är lika dåliga”, men är ändå oförmögen att organisera ett socialt eller politiskt alternativ; till exempel Demokratiska fronten för befrielsen av Palestina (DFLP).
Frågan om vad som är ”socialt regressivt” eller ”socialt progressivt” är i det nuvarande palestinska politiska landskapet minst sagt ytterst komplex. Hur kan vi till exempel förlika oss med vänsterpartier som stöder former av social regression och politisk auktoritärism på Västbanken, till exempel den nuvarande konstellationen som består av kvarlevorna av kommunistpartiet? Hur definierar vi ens ”social regression” inom ramen för en framryckande bosättarkolonialism som försöker radera ett helt samhälle? Är inte motstånd mot kolonialism i och för sig en progressiv handling som kommer att stärka dem som fördrivits? Och är inte kollaboration i sig en socialt regressiv kraft eftersom den innebär ett underordnande av de koloniserade? Eller är det den självpåstådda ideologin hos dem som gör motstånd viktigare?
Frågan är hur man ska formulera en socialt progressiv agenda i de konkreta situationer som råder på Västbanken. Där använder sig PA av en rad auktoritära metoder, insisterar på former av banking-education, utnyttjar traditionella sociala strukturer som familjer och klaner, ser den interna rivalen som den yttersta fienden och härigenom främjar de omständigheter som leder till det utdragna inbördeskrig och den splittring som råder bland palestinier – samtidigt som dessa försöker slå tillbaka mot koloniala intrång och mot utplåning. På ett strikt ”västerländskt” plan finns det ingen helt och fullt progressiv kraft i Palestina, bara progressiva element eller sammansättningar – även inom politiska formationer som avfärdas som regressiva.
I ALLA DE ARTIKLAR jag nämnde inledningsvis möts man av ett förvirrande, förvridet akrobatnummer vars mål är att undergräva stödet för motstånd, särskilt det väpnade motståndet. Det finns i dag ett allt större erkännande bland många i ”väst” att motstånd är både nödvändigt och effektivt, eller åtminstone att man – efter årtionden av försummelse vad gäller att förklara motståndets ursprung och nödvändighet – känner sig mogen att börja ta itu med motståndets verklighet. Detta skulle också innebära att man tar sig an frågan om motståndet utan att göra det till någonting vanhelgande och smutsigt. Den här förskjutningen inom vänstern i Väst innebär inte att den plötsligt har anammat islamismen. Men det är vänster som inte blundar för det tillstånd som palestinierna är fångade i – en vildsint bosättarkolonialism som, på en politisk nivå, vägrar att tala med dem och som ser dem som underlägsna. En kolonialism som förlitar sig på övervåld och diplomatisk och juridisk straffrihet, och som använder sig av ett avancerat system av arkitektoniska, tekniska och indirekta former för kontroll.
För den här vänstern är det också besvärligt att det väpnade motståndets uthållighet och utveckling motsäger några av den palestinska intelligentians mest verksamma teorier, intressen och politiska hållningar, däribland ångesten inför tanken på ett verkligt brott med den koloniala regimen; ett brott som skulle låta avkoloniseringsarbetet börja på riktigt.
Detta är teorier som i årtionden har hållit fast vid och utnyttjat det allmänt accepterade påståendet att palestinier borde avstå från väpnat motstånd i syfte att främja en gynnsam bild i Väst och globalt.
Den allmänna uppfattningen är att väpnat motstånd i grunden är oförenligt med önskan om att vinna sympati för den palestinska saken. Den här vänstern fetischiserar en tolkning av den första intifadan som en exemplarisk modell av en utbredd, folklig revolt präglad av ickevåld och med möjlighet att uppbåda stöd från massorna, civilsamhället och internationella juridiska organ – och därigenom rikta sig till de liberala åsikterna i ett typiskt västerländskt samhälle.
Naturligtvis döljer också en sådan här tolkning det psykologiska och ideologiska angrepp som palestinierna utsattes för i svallvågorna av den andra intifadan. Ett angrepp som strävade efter att i det palestinska medvetandet inpränta föreställningen om att motstånd är meningslöst, att väpnat motstånd bara kommer att orsaka förödelse, och att palestinierna, på grund av maktasymmetrin, inte kan eller bör konfrontera Israel militärt. Men, precis som PA, använde man sig av denna alternativa form av protest, som kretsade kring ”folkligt motstånd” eller ”fredligt folkligt motstånd”, bara som ett ideologiskt och psykologiskt verktyg för att upprätthålla vad Abu Mazen och PA kallade ett ”heligt säkerhetssamarbete”. Det fanns mycket få försök att organisera folkligt motstånd, och i många fall bekämpades dessa också av PA och möttes av betydande våld, både i Gaza och på Västbanken.
Föreställningen om att vänstern i Väst plötsligt har blivit hejarklacksledare för Hamas är djupt missvisande. Jodi Dean firade inte Hamas. Men kanske såg hon något upplyftande i själva protesthandlingen – marschen för att bryta den koloniala regim som omringar Gaza. Hon anslöt sig till den del av den palestinska vänstern som engagerar sig i motståndet. De flesta palestinier delade Deans uppfattning just den dagen; också många som senare blev desillusionerade eller reviderade sina åsikter, antingen av etisk hänsyn eller på grund av att Israels bombmattor och folkmordskrig fick dem att helt enkelt dra slutsatsen att ”det inte var värt det”.
Ja, det finns många röster som avskyr Hamas i Gaza, på Västbanken och i hela den palestinska politiken – och av en mängd olika anledningar. Men bland dem finns det många inom den palestinska ”vänstern” som använder de ideologiska motsättningarna och skiljelinjen mellan islamister och sekulära som en täckmantel för deras fullständiga avvisande av ”motstånd”. Som Bassel Al-Araj sa: Om vänstern i Palestina vill tävla med islamister bör de tävla med dem i motstånd. Muzawada genom handling.
I slutändan är Hamas bara det samtida uttrycket av en lång historia av motstånd som innefattar de palestinska bönderna före Nakba, palestinska revolutionärer i exil under PLO:s första år och de islamister som övertagit initiativet sedan 80-talet och framåt.
Många i den sekulära vänstern bleknar inför och avvisar Hamas motstånd, inte på grund av övertygelsen om dess oundvikliga misslyckande, utan snarare på grund av en djupt rotad oro för dess potentiella framgång.
Detta handlar inte bara om etiska invändningar mot våld; det är snarare en rädsla för att islamisterna faktiskt kan komma att visa sig mer effektiva än vänsterns egen, nu till stor del melankoliska och demobiliserade, politik. Samtidigt ser vissa fraktioner inom den palestinska eliten på Israel som ett slags ledstjärna för modernitet, och drivs av en djup rädsla för det man upplever som sitt eget ”regressiva” samhälle – vilket är talande för deras ideologiska hållningar, insnärjda i det Andras lockelse, och skräckslagna inför de palestinska massornas emancipatoriska potential.
Det är en sak att ha politiska, ideologiska och taktiska meningsskiljaktigheter med Hamas, inklusive etiska problem vad gäller dess måltavlor eller dess krigsförmågor. Men att undergräva den minsta gemensamma nämnaren vad gäller förståelse för varför palestinier, i alla sina olika ideologiska formationer och historiska uttryck, ser motståndet i alla dess beväpnade och obeväpnade former som en nödvändighet, är en annan. I själva verket är det inget annat än fräckt, särskilt i en miljö där man sparkar professorer bara för att de uttrycker känslomässigt eller symboliskt stöd för palestinskt motstånd.
Världen har möjligheten att se nödvändigheten av motstånd, och av enskilda individers ansträngningar för att kämpa och återta det de har förlorat. Skulle man göra detta skulle man överskrida iden om offerskap som så många liberaler i Palestina, och vissa inom vänstern, vill att vi ska begränsa vår kamp till – en form av palestinsk subjektivitet som bara framkallar medlidande.
ÄVEN I FRÅNVARO av formella väpnade rörelser eller strikta ideologiska formationer, har vi på Västbanken kunnat se hur små, informella grupper – kretsar av betrodda, samlingar av vänner och småskaliga väpnade enheter som överskrider ideologiska gränser – har uppstått. Och varje analys måste utgå från verkligheten. Att projicera idealiserade, stela ramar på politiska grupper är inte bara ohjälpsamt utan också intellektuellt lättsinnigt, och vittnar om en djup okunnighet inför det faktum att den nuvarande palestinska generationen kommer att fortsätta att göra motstånd.
Motstånd föregår politiken. Det finns helt organiskt i den här generationen, som fortsätter att utraderas från sitt land, och som fortsätter att förlora sina vänner och nära och kära. Det är dessa krafter som gör bra ifrån sig när det kommer till att organisera det latenta motståndet, och det är dessa krafter som i slutändan kommer att vara en kraft att räkna med i det palestinska samhället. Det är en nödvändighet, och även när det militariseras sker detta utifrån konkreta materiella verkligheter snarare än från enbart ideologiska val.
Den överhängande rädslan är, som alltid, att en kritik av motståndet, under täckmanteln av betydande ideologiska skillnader (som jag också delar), leder till att man helt omintetgör möjligheten till motstånd.
Hamas representerar bara ett av många politiska projekt och historiska försök att bryta igenom den ”Järnmur” som Israel har uppfört. Det kanske misslyckas – eller så lyckas det. Men Hamas har inte gjort något som andra socialt progressiva krafter i Palestina inte har försökt. Och det är viktigt att förstå att Hamas i Gaza inte är något slags extern eller importerad rörelse; den är invävd i den övergripande sociala strukturen och förtjänar mer än att på förenklade grunder summariskt avfärdas med argument om ”regressivt” kontra ”progressivt”.
Hamas kommer inte att försvinna från den palestinska politiken. Hamas är en politisk enhet, fylld av energi, som på ett intelligent sätt har lärt sig av sin föregångare PLO:s misstag gällande såväl krigföring som förhandlingsteknik. Det är en rörelse som noggrant har investerat i sina intellektuella, politiska och militära resurser för att förstå Israel och dess psykiska tyngdpunkter. Oavsett om vi gillar det eller ej, är Hamas nu den primära, ledande kraften i den palestinska kampen.
Vänstern måste konfrontera detta grundläggande faktum. Man kan inte bygga solidaritet med Palestina på en politik som avfärdar, bortser ifrån eller utesluter Hamas. En sådan hållning misslyckas med att förstå den palestinska kampens inneboende komplexitet, dess motsättningar. Och därigenom förbiser vänstern också skiljelinjen mellan kollaboration och motstånd – på sin egen bekostnad.
”The question of Hamas and the Left” publicerades ursprungligen den 31 maj 2024 på Mondoweiss.net, en oberoende nyhetsbyrå grundad av progressiva judisk-amerikanska journalister.
Artikel publicerad 20 november, 2024.