Professor Blomqvists analys av Iran får IG.

Ska vänstern i Sverige motsätta sig Israels och västimperialisternas försök att störta den iranska regeringen? Eller ska vi tvärtom se störtandet som någonting bra? En intressant debatt har inletts om dessa frågor. I senaste Parabol presenterar Framtidens vänster-studenterna & Framtidens Vänster Solna en analys av imperialisternas attacker på Iran och de menar att vänstern bör stödja Iran mot imperialisterna. I tidningen Internationalen framför Håkan Blomqvist en motsatt uppfattning.

Skribenterna i Parabol menar att imperialistländernas (däribland Sveriges) agerande är en flagrant inblandning i ett annat lands inre angelägenheter och ett angrepp på ett annat lands suveränitet. USA har under decennier tagit sig rätten att avsätta och tillsätta regeringar var helst de behagar. Men Irans regering kan bara avsättas av det iranska folket. Om imperialistmakterna skulle lyckas så skulle det innebära ett än värre lidande för iranierna. Dessutom menar Parabol-skribenterna att Iran har varit en del av en motståndsaxel riktad mot den USA-israeliska imperialismen och i den rollen förtjänat vänsterns stöd.

Håkan Blomqvist har dock ingen respekt för Irans nationella suveränitet och integritet. För honom står ”internationalismen” över sådana futiliteter. Han skriver: ”Att istället för arbetarinternationalismens ’arbetare i alla länder’ ställa solidaritet med regimer oavsett deras karaktär och förtryck går rakt emot arbetarklassens och de förtrycktas kamp för frigörelse.” Men Parabol-skribenterna har alls inte förkastat parollen om Arbetare i alla länder. Dessutom har solidaritet med regimer/stater i det globala syd varit, och är, en mycket viktig del av den antiimperialistiska kampen även om dessa regimer/stater betraktats som terrorister av Västvärlden. Den icke-allierade rörelsen som växte fram bland det globala syds länder, varav flera var diktaturer, under 1950-talet var en rörelse som riktade sig mot imperialiststaterna och som förtjänade alla antiimperialisters stöd.

Blomqvist jämför strävan efter att störta Irans regering med ”den internationella solidariteten för att störta Francoregimen i Spanien, militärjuntan i Grekland, Pinochet i Chile, apartheidregimen i Sydafrika”. Men det är jämförelser som haltar betänkligt. Inte när det gällde något av länderna Spanien, Grekland, Chile eller Sydafrika var det imperialistmakter som ville avsätta regimerna, utan folket. Håkan Blomqvist vill inte förstå att motsättningarna i ett land förändras när det angrips av ett imperialistland. När Danmark invaderades av Tyskland 9 april 1940 blev motsättningen mellan arbete och kapital av underordnad betydelse och kommunister och borgare slog samman sina motståndsrörelser till en enda, vilken blev väldigt effektiv.

Håkan Blomqvist menar att vänstern ska slå åt alla håll samtidigt. Han skriver: ”Hela arbetar- och de socialistiska rörelsernas historia handlar om vikten av att upprätthålla politisk självständighet i kampen för de arbetande människornas frihet mot både imperialism och inhemska förtryckarregimer.” Det här är en välkänd trotskistisk strategi. Man anser att det inte går att peka ut en huvudfiende utan alla fiender har samma dignitet och ska bekämpas samtidigt. Men det är en förödande strategi som undergräver vänsterns möjligheter till enhetsfronter. Under 1970-talet försökte trotskisterna få De förenade FNL-grupperna (DFFG) att även ta upp kampen för ett socialistiskt Sverige, ett försök som lyckligtvis misslyckades. Trotskisterna kunde inte acceptera att man i en enhetsfront samarbetar med personer som kan vara ens motståndare i andra frågor, till exempel icke-socialister.

När USA ockuperade Afghanistan och Irak var det inte för att få bort diktaturer och skapa demokratiska och fungerande stater (vilket den svenska regeringen försökte inbilla oss i fallet Afghanistan). USAs syfte var att smula sönder de stater man ockuperade; krossa militären, bryta ner statsapparaterna, skapa kaos och osäkerhet och gärna framkalla ett permanent inbördeskrig. Syftet med ett fullskaligt anfall på Iran skulle vara det samma.

Detta måste vi inom vänstern motsätta oss.

Artikel publicerad 25 juni, 2026.