När jag var barn träffade jag släkten i Venezuela vart tredje år. Det var så ofta det gick, tänker jag i dag. Vi reste nästan alltid runt jul. Brottstyckena från de där resorna, slår det mig, är mina starkaste barndomsminnen.

*

I mitten av januari 2026 åker min kusin, min mamma och jag till konstmuseet Louisiana i Danmark. Det är den första soloutställningen i Europa för den venezuelanska konstnären Marisol (María Sol Escobar, 1930-2016). Vi bokade resorna redan i oktober. I det första rummet står två skulpturer: Baby Boy och Baby Girl. I utställningskatalogen går det att läsa att Marisol fick inspiration till de två gigantiska, grovhuggna barnskulpturerna från faktiska studioporträtt av barn, men att hon ”vrider upp samtidens ideal om det söta spädbarnet till närmast monstruösa proportioner”.

När Baby Boy och Baby Girl ställdes ut i New York 1964 var mottagandet entydigt: ”monstruösa barn”, ”hatiska jättespädbarn” och ”sötsliskiga men ondsinta monster”. Skulpturen Baby Boy klämmer i sin högra hand sönder en docka med Marisols ansikte. Enligt henne föreställer skulpturen USA:s förtryckande imperialism. ”Det här stora bebismonstret som tar över.”

*

Mina föräldrar äter på samma porslin som när jag var liten. Det är min mammas kusin Gloria som har drejat det. På en av våra resor, jag var kanske tio år, besökte vi henne. Jag minns tydligt hur jag gick där bland alla fat, krukor, koppar. Och jag minns också – det var överväldigande – när jag fick träffa Antonio, mannen som tog hand om den stora trädgården hemma hos Gloria. Hans lilla rum, hans vänlighet.

Som barn var jag alltid medveten om att min mammas släkt inte var svenskar. Eller så blev jag påmind om det av någon i skolan; ett förment harmlöst, återkommande förfrämligande.

Men trots att Venezuela alltså både gjorde intryck på mig, fanns i mitt liv och tillskrevs mig, så var det ”på håll”. Det fanns nåt slags hinder; en hinna, ett avstånd.

”Det är väl självklart”, minns jag att jag kastade ur mig (högljutt, uppfyllt, självsäkert), ”att jag inte har mer rätt till typ venezuelansk folkmusik än nån annan här.” Det var på ett seminarium på Södertörns högskola för några år sedan. Diskussionen handlade om ursprung och tillgänglighet, om vem som kan, eller kanske får, säga något om en viss fråga, vem som har tillgång till en kultur och vad som är ”appropriering”. En uttjatad diskussion. Jag hade fel.

Men bortser man från det löjliga i att tänka sig faktiska regler (uttalade eller ej) för vem som har ”tolkningsföreträde” så finns här något avgörande. Jag kan inte helt sätta fingret på det. Det drar sig liksom undan. Men jag tror att det handlar om ömhet, kanske till och med om kärlek.

I en människas kulturella samhörighet, hennes tankes och hjärtas jord, finns något böjbart och uthålligt. Där finns något underjordiskt. Frågan är inte: Får jag ta del av detta? Frågan är: Varför vill jag ta del av detta?

*

Det har alltid varit märkligt att följa händelserna ”på håll”. Jag har under mitt liv gjort olika försök att närma mig Venezuela.

För tolv år sedan, kanske femton, läste jag en vetenskaplig artikel om den politiska situationen i landet efter att Hugo Chávez kommit till makten. Den handlade om media. Huvudargumentet var att man borde förstå den venezuelanska offentligheten under 00-talet som ett förebud om det som senare skulle ske i USA: ett slags skyttegravskrig mellan olika offentligheter, uppenbart ideologiskt förankrade tv-program, en förment genompolitiserad offentlighet, mängder av desinformation. Utifrån ser det ut som ett virrvarr.

I viss mån stämmer den här bilden. I början av Chávez tid vid makten var schismen mellan olika nyhetskanaler – grovt hugget mellan de privata och de statliga kanalerna, mellan kapitalet och förhoppningarna – avgrundsdjup. De etablerade, privata nyhetsföretagen hatade Chávez, hånade honom. De statliga kanalerna blev chavismens motdrag, regelrätta partiorgan för PSUV (Partido Socialista Unido de Venezuela, sv. Venezuelas förenade socialistiska parti).

”Det är så svårt att få en sann bild av situationen härifrån”, minns jag att min mamma sa. ”Alla sidor är ensidiga.”

Jag har glömt vad jag svarade henne. Men jag vet att jag själv har känt samma uppgivenhet flera gånger.

Först för fem år sedan, sju kanske, släppte den. Då, just i det ögonblicket, insåg jag något avgörande, nämligen att det inte handlar om att bli kvitt virrvarret. Man måste i stället fråga sig: Varför just detta virrvarr?

För mig slutade Venezuela, där och då, att vara ”på håll”. Då tänkte jag att tittar man noga på något, viger man sig åt en sak, ägnar man sig åt något, då syns ibland ganska klara stråk i all förvirring. Då närmar man sig.

De senaste veckornas händelser i Venezuela har varit mycket nära mig, trots att jag sitter på andra sidan jordklotet. Nu, till exempel, sitter jag i mitt kök i Stockholm. Det är redan mörkt, det yr snö utanför fönstret, det bildas drivor som bilarna kör fast i. Och ändå, tänker jag, syns klara stråk.

*

Vad händer när en offentlighet polariseras? Ofta utmålas det hela som något icke önskvärt, något vi borde – och kan – undvika. Vissa, till exempel författaren Ola Larsmo, beskriver en påbörjad polarisering som en nästan irreversibel process.¹ Andra beskriver den som en brist på vett och etikett.

I det senare fallet antyds ofta att någon av sidorna (till exempel den venezuelanska överklassen eller den bolivarianska revolutionen) borde ta sitt förnuft till fånga, sätta sig ned och samtala, sluta sabotera. ”Mål och medel för alla rimliga människor”, frustar man, ”måste vara det rationella samtalet mellan likar.” Sensmoralen: Alla är vi barn till någon, alla blöder vi samma sorts blod, och så vidare.

Men den politiska verkligheten är inte någon samtalsklubb; varken den svenska eller den venezuelanska. Allt blod blöder inte ut. Konflikter finns och är helt verkliga. Ett exempel: Den del av den venezuelanska oppositionen som representeras av politikern – och numera, beklagligt nog, Nobelpristagaren – María Corina Machado har aldrig varit intresserad av att samtala med chavisterna. PSUV, å sin sida, har varit mer intresserat av att splittra oppositionen och vinna över de moderata rösterna än att sätta sig ned och kompromissa. Det är inte av dumhet, lathet eller irrationalitet som det ser ut så här. Det är en konsekvens av verkliga motsättningar.

Vi tar oljan som exempel.

Redan 2001 utfärdade Chávez ett dekret – Ley Orgánica de Hidrocarburos – som bland annat krävde att det statliga oljebolaget PDVSA skulle ha majoritet i alla bolag, utländska och blandädgda.² 2007 följde chavisterna upp de här förändringarna med ett beslut som innebar att alla som arbetade i blandföretagen skulle vara anställda vid PDVSA och att det statliga företaget nu skulle ha minst sextio procent i alla bolag, det vill säga en tioprocentig höjning. De här villkoren, tyckte ledningarna för oljeföretagen Exxon och ConocoPhillips, var oacceptabla. De valde att lämna Venezuela.

Enligt Machado är detta stöld.

Enligt Chávez var det ett sätt att slutföra den nationalisering som påbörjades på 70-talet.

Det här är en konflikt mellan idén om den privata äganderätten och idén om folkstyret. Det är inte en konflikt som går att lösa om man bara reder ut alla förmenta missförstånd. Det är en verklig politisk konflikt.

I slutändan handlar det om att ta parti. Under kapitalismen finns det ingen neutral plats, ingen politik som skulle kunna gynna alla. Vissa politiska beslut gynnar de förfördelade, andra de mäktiga.

Alla måste vi, vid olika tillfällen, fatta ett beslut om var vi står. Polariseringen är inte ett felsteg, inte en glitch, inte ett misstag. Polariseringen är en konsekvens av ett samhälle som låter några människor leva lugna, värdiga liv, och andra inte. Några får ett överflöd, andra dör i förtid. Och de i överflöd, detta vet vi, visa av historien, släpper sällan in de andra.

*

En kväll nu i januari, när jag skriver på den här texten, hittar jag en låt som handlar om baseboll, ”La Pelota Caliente”, och jag tänker att någonstans mellan detta och Alí Primeras ”Ahora que el petróleo es nuestro” finns ett område inom vilket venezuelansk offentlighet fortfarande rör sig.

*

Vissa saker är otvivelaktiga. Det USA har gjort i Venezuela är vidrigt. Man har bombat en befolkning och kidnappad landets president och presidentfru. Det finns inget annat ställningstagande än att säga att man förkastar, fördömer, bespottar det som Trumps regering har gjort. Angreppet på internationell rätt, dödandet av civila, den ekonomiska blockaden och kidnappningen av (de facto) presidenten måste förkastas.

Men hur ska man förstå det USA har gjort? Vad är det, så att säga, som faktiskt har hänt?

Många har fokuserat just internationell rätt. ”That Operation ’Absolute Resolve’ involved flagrant breaches of international law”, skriver Tony Wood i London Review of Books, ”scarcely needs repeating. The US committed multiple acts of war against a state that posed no immediate threat to it, without even the flimsiest attempt to establish a casus belli or secure UN authorisation.”³

Det är helt sant.

Men det räcker inte att beklaga sig över eller varna för konsekvenserna av de här attackerna på folkrätten. Den internationella rätten har aldrig fungerat på ett tillfredsställande sätt. USA:s långtifrån obetydliga historia av överträdelser talar för sig själv. Och om vi, i det här läget, ska kunna röra oss framåt måste vi vara mer offensiva. Vi kan inte bara beklaga frånvaron av laglydighet från USA:s sida och vi kan inte heller dras med i retoriken om att vi befinner oss på helt ny politisk mark. Man kan med fördel citera den berömda ordväxlingen från 1969 mellan Der Spiegel och Theodor Adorno:

Der Spiegel: Professor, för två veckor sedan verkade det fortfarande som om det var ordning och reda i världen.

Adorno: Inte för mig.

Det som har hänt i Venezuela är en fortsättning på det imperialistiska, hänsynslösa våld som har hemsökt Latinamerika under lång tid. Bara som sådant kan vi förstå det som har hänt.

*

Den 13 januari gick venezuelanska myndigheter ut med information om att 108 personer hade mördats och 150 skadats i bombningar den 3 januari. USA:s armé använde 150 flygplan i sin attack (fler än i attackerna mot Teheran under 2025), ett antal helikoptrar och specialstyrkor. Både civila och militärer, kubanska och venezuelanska medborgare dog.

Utöver detta bombades också elförsörjningen till stora delar av Caracas och forskningsanläggningen IVIC (Instituto Venezolano de Investigaciones Científicas, sv. Venezuelanska institutet för vetenskaplig forskning) i delstaten Miranda totalförstördes, bland mycket annat.⁴

En av personerna som mördades var en 78-årig kvinna som hette Rosa Gonzalez från Catia La Mar i delstaten La Guaira. Hon hade jobbat som advokat innan hon pensionerade sig. Hon sov när USA:s bomber föll och kastades ur sin säng av explosionen. Hon blev inlagd på sjukhus men dog av sina skador.⁵⁵

”Hon var en väldigt enkel, väldigt vänlig kvinna, med många vänner”, har hennes 82-åriga bror José Luis Gonzalez sagt i en intervju med nyhetsbyrån France24. ”En sån här tragedi skulle aldrig fått kunna hända här i Venezuela, i en sån här lugn liten stad.”⁶

Över 150 personer har också – innan de senaste bombningarna och kidnappningen – dödats i båtar utanför de venezuelanska och colombianska kusterna, anklagade för att ha smugglat narkotika. Det är ett svepskäl. Man har inte lyckats hitta några spår alls av narkotika kring något av båtvraken. Dessutom är det bara en liten del av den narkotika som förs in i USA som kommer via Karibiska havet (och även om man räknar med landvägen är den andel narkotika som kommer från Venezuela försvinnande liten).

Det är viktigt att påpeka hur ihåliga USA:s officiella argument och talepunkter är. Det kan vara avgörande, inte minst i det rättsliga efterspelet i USA vad gäller de olika militära operationerna. Men man får inte heller dras med i resonemanget. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite narkotika det smugglas ut från Venezuela. Om det så hade varit hundra ton fentanyl på var och en av de båtar som USA har bombat, så hade bombningarna ändå varit lika fruktansvärda, lika hånfullt lagvidriga och, framför allt, lika nödvändiga att förkasta.

Lägg till detta hyckleriet. De ihåliga argumenten görs värre av USA:s tidigare och nuvarande kopplingar till faktisk narkotikahandel. Flera av USA:s allierade i Latinamerika har varit inblandade i produktion och smuggling av narkotika. Álvaro Uribe i Colombia är ett exempel, Manuel Noriega i Panama ett annat. Dessutom benådade Trump – för bara några månader sedan, i november 2025 – den före detta honduranske presidenten Juan Orlando Hernández, som hade dömts för narkotikahandel ett år tidigare.⁷⁷

Det här är inte bara flyktiga kopplingar och tillfälliga politiska allianser. Narkotikahandeln är djupt förankrad i Washington. Ta Marco Rubio, USA:s utrikesminister, som exempel. I en artikel i tidskriften The American Prospect går Maureen Tkacik igenom Rubios meritlista.

Hon lyfter bland annat fram hans frenetiska försvar för Uribe, som har stått inför en rad olika rättegångar i Colombia. En av rättegångarna handlar om att militären under hans ledning genomförde tusentals utomrättsliga avrättningar. (Man ville bättra på statistiken i kampen mot Farc-gerillan, så man lockade ut civila – ofta funktionsnedsatta pojkar – i skogen, sköt dem och rapporterade att det rörde sig om gerillakrigare.)⁸

I en analys som Pentagon gjorde 1992 beskrivs Uribe som en av de 100 viktigaste ”narkoterroristerna” i Colombia, som en nära vän till kartelledaren Pablo Escobar och som en politiker djupt engagerad i ”samarbete med Medellín-kartellen” högt upp i regeringen.⁹ Trots detta har Rubio hyllat och samarbetat med Uribe. Enligt vissa har den colombianske högerpolitikern till och med varit som ett slags mentor för Rubio.

Och det fortsätter.

Lika mycket ros som Rubio har gett Uribe har han öst över El Salvadors president Nayib Bukele för dennes auktoritära politik. Detta trots att kopplingarna mellan Bukeles regering och MS-13 (Mara Salvatrucha, ett internationellt kriminellt gäng med rötter i El Salvador och USA) är mycket täta. De är faktiskt så täta att Ronald Douglas Johnson, USA:s ambassadör i El Salvador under Trumps första mandatperiod, aktivt behövde skydda Bukele från USA:s egna undersökningar.¹⁰

Rubio var också en av de första att gratulera presidentkandidaten Antonio Kast till vinsten i valet i Chile. Under valrörelsen tog Rubio till och med emot Kast på ett offentligt stödmöte i Washington. Och: Kasts far var löjtnant i den tyska armén, medlem i NSDAP och senare, efter att ha migrerat till Chile, kollaboratör under Augusto Pinochets diktatur.

Kast har uttryckligen sagt sig vilja återuppväcka Pinochets politik. ”Om Pinochet hade varit vid liv”, konstaterar Kast på mötet med Rubio, ”skulle han ha röstat på mig.” Pinochet, påminner Tkacic om, var inte bara en av Sydamerikas mest brutala diktatorer. Han lät också bedriva massiv produktion av kokain som smugglades till USA och Europa.¹¹

Så ser alltså Rubios politiska kompass och nätverk ut. Detta är utrikesministern i det USA som bedriver sitt ”krig mot droger” genom att bomba fiskebåtar i Karibien och strypa den venezuelanska ekonomin.

Det är djupt sorgligt.

Den enorma skada som USA har åsamkat Venezuela, i största allmänhet, är sorglig. Men framför allt är det sorgligt att de 150 individer som har bombats under hösten 2025, i Karibien, i olika små båtar, har dött på grund av en anklagelse, ett retoriskt grepp, en politisk taktik. Att de sprängts i bitar på öppet hav, helt utan förvarning.

Vid en av bombningarna var det två personer som överlevde den första bomben, de klamrade sig fast vid vraket. När den andra bomben föll var de väl, på sätt och vis, förvarnade.

*

Många – inte minst politiker i USA – har velat påpeka likheterna mellan kidnappningen av Nicolás Maduro och USA:s bortförande av Noriega 1989.¹² Men skillnaderna är stora: Noriega hade aktivt arbetat med CIA under årtionden, Panama är ett mycket mindre land än Venezuela, och dagens latinamerikanska samhällen har andra (och mer komplicerade) politiska och ekonomiska system än på 80-talet.¹³

Det här sätter också fingret på något avgörande. Trots alla stora ord – i såväl Vita husets officiella kommunikation som i oberoende analyser av det som sker – så är det kanske inte ett återvändande till en tidigare sorts imperialism vi ser.

Författaren Richard Seymour menar att poängen med den senaste tidens händelser snarare är att vi ska bli förtrollade av själva retoriken, att det handlar om de stora och uppblåsta orden, och inte det de säger sig beskriva. ”We are supposed, I think, to be stunned”, skriver han, ”by the theatrical flex, the display of raw power, the frictionless ease with which the US carried out its raid in Caracas […] We’re supposed to forget the dilemma of a dying empire, which is that almost everything it does to hold off decline diminishes its own future power to act.”¹⁴

Andra har påpekat att hela showen är ett svaghetstecken, eftersom det visar att USA inte längre klarar av att upprätthålla sin maktposition med politiska medel, varken i Venezuela eller någon annanstans, och alltså måste ta till militärt våld.¹⁵ Och att militären har blivit en första, snarare än sista, utväg – vilket tidskriften Politico rapporterade om i mitten av januari.¹⁶

Men ett argument för varför de senaste månadernas politiska utveckling handlar mer om uppvisningen av ett återvändande än någon egentlig lansering av en ”Donroe-doktrin” är kontinuiteten. USA:s politiska och militära interventioner i Latinamerika är liksom ett ändlöst pärlband. (Och, som Jacobin har påpekat, lika enveten är oförmågan att omvandla interventioner till hållbar politik.)¹⁷

Sociologen Francisco Contreras sammanfattar det bra: ”USA:s militära angrepp mot ett latinamerikanskt land är inget nytt. Historiskt har USA i genomsnitt ingripit i Latinamerika och Karibien ungefär vartannat år – antingen genom direkta militära invasioner och interventioner, eller indirekt genom ekonomiska och politiska blockader, samt genom finansiering och logistiskt stöd till statskupper och maktövertaganden.”¹⁸

Därför skrev Berkeleyprofessorn Peter Dale Scott i slutet av 2025 ett brev till The New York Times där han ifrågasatte att man pratade om den ”anmärkningsvärda dissonansen” mellan Trumps bombningar i Karibien och hans benådande av Juan Orlando Hernández. Enligt Scott är dissonansen långtifrån ny. ”The ill-conceived and deliberately misnamed ‘War on Drugs’”, konstaterar han,” has been a cover for contradictory CIA involvement with drug-traffickers for decades.”

Detta gäller även i Venezuela. År 1990 konfiskerades runt 450 kilo kokain på Miamis internationella flygplats. De hade smugglats in av medlemmar i Venezuelas nationalgarde – som del av en CIA-ledd operation för att försöka ”infiltrera” colombianska karteller. Den här operationen fick smeknamnet Cartel de los Soles – Solkartellen – på grund av den venezuelanska militärens solemblem. General Ramón Guillén Dávila, som ledde det venezuelanska nationalgardets anti-narkotika-enhet, vittnade (efter att ha fått immunitet) i början av 90-talet om att det var han, tillsammans med Jim Campbell och Mark McFarland, båda från CIA, som hade lett operationen.¹⁹

Guillén Dávila dömdes aldrig för sin roll i narkotikahandeln – när man öppnade upp processen senare under 90-talet dök han aldrig upp.

Först efter att Chávez år 2007 låter fängsla Guillén Dávila börjar USA beskriva Venezuela som en ”knarkstat”.

Den här retoriken har eskalerat under Trumps andra mandatperiod. Fram till och med kidnappningen av honom har USA anklagat Maduro för att vara Solkartellens ledare. I åtalet som nu har lagts fram nämns Solkartellen inte alls. I stället har man valt att ställa Venezuelas de facto överbefälhavare inför rätta för ”innehav av automatvapen”.²⁰

*

Det går inte att väga liv mot varandra. Vi försöker hela tiden, tror ibland att vi lyckas, även när vi inte vill. Men vid närmare anblick, när man lär känna något, när man vistas hos någon, går det inte. Jämförelsen vittrar bort. Liven man har försökt väga är så väldigt tunga.

Det här betyder inte att man kan sluta sin tanke där. Att man kan reducera den här omöjligheten till ett påstående om att varje liv är oräkneligt, oändligt – så likvärdigt att det blir utbytbart. En sådan slutsats kommer inte att hjälpa en att förstå sin omvärld.

I stället måste man, tror jag, hela tiden insistera på förflyttningen mellan olika storheter, olika antal, olika liv. Man måste försöka.

I januari sköt en anställd vid USA:s polismyndighet ICE (United States Immigration and Customs Enforcement, sv. Förenta staternas immigrations- och tullmyndighet) ihjäl en vit kvinna i trettioårsåldern, en medborgare i USA. Hon hette Renee Good och bodde i Minnesota.

Som så mycket annat i dag filmades mordet av de närvarande. Till och med en av gärningsmännen filmade. Det är plågsamt och rörande att kvinnan som filmas säger till mannen som filmar: ”Jag är inte arg, du kan ta det lugnt, jag är inte arg.” När en annan ICE-anställd börjar rycka i hennes bildörr trycker kvinnan på gaspedalen för att köra därifrån. En av de tre ICE-anställda som står runt bilen tar sitt vapen och skjuter ihjäl henne.

Folk är upprörda, världen över. Den ögonblickliga och orättvisa döden plågar oss, både för att den händer så snabbt och för att den gör oss så hjälplösa.

På nyårsafton sköt en ICE-anställd ihjäl en annan USA-medborgare, en svart man i fyrtioårsåldern, boende i Los Angeles. Han hette Keith Porter Jr. Hans mord spelades inte in, eftersom den ICE-anställda som sköt inte ens var i tjänst.²¹ Jag läser uppmaningarna om att inte bara minnas de döda vita utan också de döda svarta. Man kan föreställa sig ett moln som omsluter allt fler personer och som aldrig förblir exakt lika tungt.

*

I början av december försökte jag leta fram namnen på dem som USA dödat utanför Venezuelas och Colombias kust. Man hittar lite olika nyhetsartiklar, till exempel intervjuer med familjen till en colombiansk fiskare, Alejandro Carranza, som dödades 15 september. Alla de dödade venezuelanerna är namnlösa.

Jag tänker på människor här i Stockholm som köper och säljer narkotika, föreställer mig dem i båtar. Jag försöker föreställa mig hundra familjer och deras sorg. Jag föreställer mig hundra varianter av någon som säger: ”Jag är inte arg, du kan ta det lugnt.” Och sedan tänker jag på Atlantens salta vatten, hur det är att vara blöt, hur det är att känna panik.

Under folkmordet i Gaza har jag vid flera tillfällen påbörjat texter som har handlat om mängden. Jag har börjat med en rad per person, bara en enda för var och en av de dödade. Det kan ha varit en förflugen tanke om namnet eller om åldern. Kanske en formulering om fåfängan i att ens försöka omfatta detta. Kanske något helt fingerat. Olika tankar om att vara krossad av en tyngd, ett helt hus, damm. Om smärtan av ett avslitet finger eller en axel ur led.

Jag tänker på min vän som skadade knäet för några år sedan och fick gå på kryckor; försöker röra vid olika sorters fysisk smärta. Jag tänker på alla de vanliga ögonblick som har funnits i Gaza under de senaste åren: ungdomar som har pluggat ekonomi eller historia, känslan av att vara lite mätt för en gångs skull, lugna ögonblick under stjärnklara och kalla nätter, upprivna syskonbråk, poeter som har tagit upp mobilen, strax innan sömnen, och skrivit ned en dikt, män som suttit och pratat med andra män, försökt förstå när detta ska ta slut, någon som försöker lugna en annan människa.

Mängden är obönhörlig.

Den gör försöken att omfatta dessa liv och dessa döda både fåfäng och osmaklig.

Men poängen här är inte att omfatta. Jag vill bara säga något om själva försöket. Jag vill säga att det är viktigt, åtminstone för sig själv, att försöka omfatta en annan människas liv och död. Allra helst någon du inte känner, aldrig har känt.

Den värsta döden är den orättvisa. Våldet smutsar inte bara ned den som mördar. Våldet krossar också de överlevande.

Men man måste försöka omfatta både livet, döden och våldet. Och sedan måste man hata den ordning som lett till detta våld.

*

I texten Klasskamp som social känsla skriver poeten Jackqueline Frost om klasshat, med utgångspunkt i Strejken av Tillie Lerner (född Olsen) från 1934. Frost:

Césaire skriver i detta sammanhang om de sårade folkmassorna, ”tumultet” i Martinique: ”eftersom man känner att det inom dem, i någon sorts djup reservoar av skugga och stolthet, någon sorts stad av tröghet, finns en massa vid sidan om skriken av hunger, armod, revolt och hat, en massa som på ett besynnerligt sätt är både pratsam och stum”. Vi avser inte att studera massans lågsinthet för att kunna hylla de låga känslorna själva, eftersom dessa sentiment kultiveras genom en relation, en kraftfull söm som binder samman de maktlösa med de mäktiga. Att omvärdera deras negativitet och förvandla den till något positivt skulle – bokstavligen – inte leda till något gott. Vi hävdar i stället att en sträng studie av klasshämnd skulle kunna ge upphov till ett ljud i eller under vad Faulkner kallade ”det desperata livets väldiga störtflod”, och därigenom låta oss undersöka förutsättningarna för ett helt annat äventyr för människan.

*

Framför er: ett stenigt fält, enbuskar, rabbisskit, lavar, gul fetknopp, solen som ligger mycket lågt och ändå knappt värmer. Östersjöns brus, några kala, små rosbuskar bland stenplattorna.

Jag minns flera sådana bilder, de ligger på varandra. Dagar när jag återvänder till en plats som både förnekar och bestyrker döden. Jag vägrar fortfarande att kalla det sorg. Tigandet är åtminstone värdigt. Jag tänker: Hur många tårar kan få falla? Jag tänker: tänk om, tänk om.

*

Att Trump talar öppet om oljetillgångarna i Venezuela pekas ofta ut som något nytt i förhållande till hur man har talat och agerat tidigare. Det nya, tänker man sig, är att USA inte längre försöker dölja sina imperialistiska ambitioner. Det är ”naken imperialism”, ”naket våld”.²²

Men är det verkligen helt avtäckt? Och vad innebär det att ta Trump på orden, att lita på hans självpåtagna transparens? Risken, tror jag, är att en partiell transparens drar till sig uppmärksamheten i samma andetag som den döljer andra mer avgörande strukturer och resonemang.

Två olika sätt att förstå det som har skett – som inte hemfaller åt idén om ett återvändande till ett naket våld – är att se det 1) som en realpolitisk kompromiss och 2) utifrån idén om ”nyrojalism”.

Tony Wood står för den första analysen. Han menar att ”the performative aspects of Trump’s Venezuelan venture – Adam Tooze has called it ‘feckless reality TV cosplay resource imperialism’ – shouldn’t distract from its substantive reshaping of US strategy”.²³

Men trots att han menar att attacken mot Venezuela signalerar något nytt (”in its blend of brazen illegality and gleeful coercion”) så landar Wood i att det nya inte är det ”nakna våldet” i sig. I stället beskriver han det som resultatet av slump: De olika politiska krafterna i det republikanska partiet har i Venezuela hittat en oväntad samstämmighet, stjärnorna står för en stund helt rätt. ”Elliott Abrams”, skriver Wood,

the neocon regime-change enthusiast who handled Venezuela policy under the first Trump administration, recently told the Wall Street Journal that Venezuela is ”a perfect storm, it’s everything the Trump administration is concerned about”. Under Trump’s second administration the issue of Venezuela has brought together those pushing for a militarised anti-drug strategy, those committed to regime change in the Caribbean basin and those in favour of demonising foreign governments mainly for domestic reasons, to fuel anti-migrant sentiment. If the secretary of war, Pete Hegseth, and the White House policy supremo, Stephen Miller, represent the first and third groups, Rubio and Senator Lindsey Graham are the foremost proponents of regime change – and for them, the ultimate target is Cuba.

Trump lyckades, genom bombningarna i januari, alltså med att blidka flera olika avgörande personer i sin närhet och cementerade därigenom sin position i det republikanska partiet. Kanske kan man till och med se det hela som ett svar på de konflikter som har uppstått inom Maga-rörelsen vad gäller bland annat militära interventioner.

För om det finns något nytt i hela den här situationen så är det att Trump står inför konflikter inom sin egen väljarbas. Det finns en del av Maga-rörelsen, både bland politiker och väljare, som hellre skulle se ett slags transaktionell situation i Venezuela, snarare än förment demokratisering och militär intervention. De förefaller nu ha förlorat presidentens öra.

Men om den delen av Maga skulle få sin vilja igenom skulle vi se en situation där företag från USA etablerar sig i Venezuela – med de liberaliseringar och ”förenklingar” som Maduros regering har infört de senaste åren – för att tjäna pengar, inget annat. Det här har också varit nära att ske tidigare. En överenskommelse mellan affärsmannen och miljardären Harry Sargeant III och Maduro fanns på plats redan 2018 och skulle ha inneburit en tydlig ökning av USA:s närvaro i landet, men planerna fullföljdes aldrig.²⁴ Det var viktigare för Trump att vinna Florida (det var ju mellanvalsår) och exil-kubanerna och exil-venezuelanerna, tänkte man, skulle stötas bort av ett närmande mellan Caracas och Washington.²⁵ En liknande bedömning verkar fortfarande gälla.

Den andra analysen utgår från idén om en ”nyrojalism”.²⁶ Det är statsvetarna och professorerna Stacie Goddard och Abraham Newman som står som avsändare. De menar att man inte bara kan förstå det som har skett som ett resultat av förhandling mellan olika politiska grupperingar inom det republikanska partiet och deras intressen. Det handlar i stället om olika individers intressen.

Vi tar oljan som exempel, igen.

Poängen är naturligtvis inte att förneka att Trump faktiskt öppet pratar om att Venezuelas oljetillgångar ska tillfalla USA. Det gör han ju. Men det är inte helt uppenbart hur kidnappandet av Maduro skulle kunna underlätta för USA att tillskansa sig ”världen största oljereserver”.²⁷ Maduro har ju inte stått i vägen för investeringar från företag i USA.

Så varför har bombningarna genomförts?

En möjlig anledning till varför Trump vill ”ta över” Venezuela är just att oljereserverna faktiskt inte är så lukrativa. Senast för någon vecka sedan upprepade Exxons vd Darren Woods att det, för tillfället, är omöjligt för företaget att investera pengar i venezuelansk olja.²⁸ Först, menade han, måste man förändra den venezuelanska lagstiftningen.

Men de venezuelanska lagarna gör det faktiskt inte omöjligt för utländska företag att arbeta inom oljeindustrin. Chevron bedriver ju verksamhet i Venezuela – de har fått ett särskilt undantag från sanktionerna, vars villkor är hemliga – och det även innan de senaste liberaliseringarna som har genomdrivits av PSUV. Knäckfrågan är att oljepriset har sjunkit så mycket att den tyngre sortens olja som finns i Venezuela, och som måste förädlas, helt enkelt inte är lika lönsam som oljan i andra delar av världen. Kostnaderna för det konstanta kapitalet (och utrustningen som krävs) är helt enkelt för höga i förhållande till det mervärde som kan skapas.

Om Trump däremot lyckas göra Venezuela till antingen en vasallstat eller till en regelrätt koloni så finns det ju alla möjligheter att gå bortom till och med den mest lukrativa överenskommelsen med den venezuelanska regeringen. Då är det bara att ta. Då återställer man förhållandet mellan centrum och periferi men utan juridiska dekorationer. ”Varför förhandlade inte Trump med Maduro?”, frågar sig statsvetaren och historikern Steve Ellner. ”Kanske för att han vill gå bortom att göra en bra affär. Kanske vill han ha total kontroll.”²⁹

*

Det är just kontroll som Goddard och Newman fokuserar i sin nyrojalistiska analys. De menar att det inte finns någon anledning, varken utifrån ekonomiska eller geopolitiska perspektiv, att göra det Trump har gjort i Venezuela.³⁰

Kraven på att Venezuela ska sluta exportera olja till Kina blir extra anmärkningsvärda, eftersom det är USA:s egen politik som har lett till den här situationen. ”Det är ren idioti”, konstaterar tidskriften Venezuelanalysis grundare Gregory Wilpert, för om man inte hade lagt sanktioner på Venezuelas oljeindustri hade USA fortsatt vara den största importören av venezuelansk olja.³¹ I stället för att bomba landet, kidnappa presidenten och ”ta över” industrin – vilket varken gynnar USA:s företag eller dess säkerhetspolitiska ställning – hade man kunnat börja med att lyfta sanktionerna.

Men poängen är inte att man ska gynna USA:s ställning. I stället handlar det, enligt Goddard och Newman, om att ”ge en utvald grupp individer mer makt”. Snarare än att stärka USA:s ställning som nation vill man stärka en enskild grupp företagsledares makt och inflytande.

Det som har hänt sedan den 3 januari verkar bekräfta Goddard och Newmans analys. Den 16 januari 2026 rapporterade Financial Times att den första venezuelanska oljan som USA stulit har sålts till ett företag vars seniora oljehandlare, John Addison, i den senaste valrörelsen gav Trump sex miljoner dollar i kampanjstöd via olika PACs (political action committees).³² Affären som nu klubbats omfattar 250 miljoner dollar.

Nu är Addison givetvis bara en person, men mönstret går igen på olika nivåer. ”One circle is the family”, konstaterar Newman, och fortsätter:

But then on top of that, you have the loyalist circle, the political cadre. And then you do have a series of economic elites. And this is where I think Stacie [Goddard]’s point about extraction is important. This isn’t mainline capitalism. This isn’t the heads of, I don’t know, Costco, Target, Walmart. These are more a group of actors who see a moment to create oligopolistic power. And so you’re seeing the tech companies, many of them, at the center of this.³³

Skillnaden med vd:arna för Exxon och Chevron – stora, byråkratiska industriföretag, så kallad ”mainline capitalism” – och techbolagens ledare är en tydlig bild för vad den här nyrojalistiska analysen försöker ringa in. Det handlar inte om företagen, industrierna, nationerna. Det handlar om Jeff Bezos och Jared Kushner.

Det hela påminner om den typen av söndrande som höll Kongos president Mobutu Sese Seko vid makten i årtionden. Genom att knyta pengarna och investeringsmöjligheterna till sig själv som person kunde Sese Seko upprätthålla de rådande maktförhållandena, stävja alla demokratiska uppror, göra byråkratin beroende av honom. Det var han som individ som delade ut bonusar och belöningar till dem som visade sig lojala.

Och: ”The military”, skriver journalisterna Jack Detsch och Paul McLeary i Politico, ”is a natural choice for a president who prizes loyalty and action.”³⁴

*

Men finns det något i den politiska utvecklingen i Venezuela som har lett fram till den här situationen? Knappast.

Men den politiska situationen i landet är ändå avgörande för hur det hela kommer att utvecklas.

Vi börjar med ekonomin. Varför har det genomförts så många liberaliseringar gällande utländskt kapital under Maduro? Statsvetaren och historikern Steve Ellner har kallat det PSUV:s ”defensiva strategi”. I en artikel, som publicerades av tidskriften Venezuelanalysis 2023, går Ellner igenom den konflikt mellan det styrande PSUV och PCV (Partido Comunista de Venezuela, sv. Venezuelas kommunistparti) som briserade 2020.

”In a surprising move,” skriver Ellner, ”the Communist Party of Venezuela (PCV) and several smaller leftist parties broke with the government of Nicolás Maduro in July 2020 after twenty years of supporting him and his predecessor Hugo Chávez. In effect, the PCV rejected Maduro’s ’defensive strategy’ consisting of rollbacks designed to attract private capital in the face of adverse circumstances largely caused by US–imposed sanctions. […] The PCV accused the Maduro government of embracing a neoliberal approach, abandoning the working class, and violating democratic norms.”

Men som Ellner påpekar har PCV alltid varit kritiska mot chavismen, både under ledning av Chávez och av Maduro. I sin bok We Created Chávez från 2013 går statsvetaren George Ciccariello Maher igenom hur förhållandet mellan PSUV, å ena sidan, och kommunister, anarkister och andra radikala grupper, å andra sidan, alltid har varit villkorat.

Ciccariello-Maher beskriver det som ett slags omformulering av Lenins idé om ”dubbelväldet”. Man stöttade – eller tillät – Chávez och senare Maduro under förutsättning att det stödet omvandlades till konkret politik för de fattiga, för arbetarklassen, för urinvånares rättigheter. Det var en praktiskt orienterad överenskommelse.

Vad var då droppen som knäckte dubbelväldets rygg? Ellner menar att det var den antiimperialistiska analysen som till slut inte kunde väga upp för PSUV:s ekonomiska och sociala politik och partiets auktoritära utveckling.

De sociala reformerna har lyst med sin frånvaro under många år. PCV höll helt enkelt fast vid överenskommelsen med PSUV efter Chávez död på grund av att de senares utrikespolitik fortfarande präglades av vissa grundläggande antiimperialistiska positioner. Men det räckte inte.

*

Ellners artikel är teoretisk, lite torr, men väldigt bra. Den är bra för att den är nära, i betydelsen att den bryr sig om det den skriver om. Den är liksom allvarlig, inte svepande.

Ellner försöker förstå konflikten mellan PCV och PSUV utifrån hur objektiva och subjektiva förutsättningar har utvecklats – och hur den utvecklingen har tolkats av de olika parterna. Den korta versionen: Ellner konstaterar att förutsättningarna ”justified a defensive strategy on economic policy, [but] an analysis from a leftist perspective needs to critically look at other government policies and actions that may have represented an overreaction by Maduro to unfavorable objective conditions.”

Men hur når han fram till den här slutsatsen? Vilka är de objektiva och subjektiva förutsättningarna? Och vad har den här defensiva strategin rent konkret inneburit?

En av de viktigaste utgångspunkterna för Ellner är den ojämförliga aggression som Venezuela har fått utstå de senaste tjugofem åren. ”The Chavista governments, almost from the outset”, skriver Ellner, ”were subject to the legal, semi-legal, and illegal regime-change efforts engineered by both [foreign powers and local elites], more so than in the case of other progressive (or ’Pink Tide’) governments in twenty-first century Latin America.”

USA:s hittills fruktlösa ansträngningar – i samarbete med den venzuelanska borgerligheten och kyrkan – har innefattat flera kuppförsök, lockouts, gatuvåld, militära operationer, ekonomiska sanktioner (över 1 000 sanktioner har införts av USA och EU), frysandet av tillgångar utomlands, retoriska hot och påtryckningar mot andra latinamerikanska och karibiska stater, och mycket mer.³⁵

Listan är så lång att det är obscent.

Det räcker kanske att påpeka att USA, efter den misslyckade statskuppen 2002, lät OTI ta plats där USA:s ambassad tidigare hade hållit hus. OTI står för Office of Transition Initiatives – ett ”övergångskontor” – och där arbetade man fram till och med 2009 med att försöka avsätta Chávez. Verksamheten var omgärdad av mer sekretess än USAID, USA:s biståndsorgan, och den anti-kommunistiska statsstödda organisationen NED (National Endowment for Democracy). I inget annat land i Sydamerika fanns ett sådant här ”övergångskontor”.

*

Förutsättningarna för attackerna ändras när Chávez dör. ”First”, skriver Ellner, ”Maduro lacked the charisma and popularity of his predecessor and was elected president in April by a mere margin of 1.5 percent of the vote. Second, in the context of a near power vacuum prior to Chávez’s death, the exchange control system spun out of control, setting off rampant inflation that became difficult to control. Third, beginning in mid-2015, international oil prices plummeted. And fourth, beginning in 2015, conservative and right-wing presidents came to power in nearly every South American nation while the Venezuelan opposition gained control of the National Assembly.”

Det här banade väg för en ny nivå av aggression från USA:s sida. Och det som följde ringar också in en annan av Ellners utgångspunkter: PSUV:s auktoritära vändning.

*

År 2020 bröt PCV med Maduro. Anledningarna var flera: påtryckningar från den ekonomiskt alltmer utarmade medlemsbasen, som såg sin situation försämras i takt med sanktionerna, repression av kritiska röster, urholkandet av de reformer som genomförts under Chávez, med mera.

Men om PSUV alltså, enligt Ellner, genomför ett slags taktisk reträtt i stil med den ”nya ekonomiska politik” som Lenin förespråkade strax före sin död så svarar PCV med en annan leninistisk utsaga: Kommunistiska partier måste vara så demokratiska som de bara kan vara givet de rådande förutsättningarna. En defensiv strategi kan inte innebära att alla reformer, mål och rättigheter som pekar i riktning mot en socialistisk framtid åsidosätts.

Maduro och PSUV menar kanske att deras politik bara är ”ett svar på högst ofördelaktiga objektiva och subjektiva förutsättningar”. Det är ett tillfälligt steg tillbaka, inte någon kapitulation, säger företrädare för partiet.

Men även om man accepterar de premisserna så har PSUV:s sekterianism och repression omöjliggjort ett överbryggande av konflikten mellan PCV och chavismen. I stället för att bidra till en organisering som kunde utnyttja och härbärgera kritik från kommunisterna har socialistpartiet betraktat alla med avvikande åsikter som fiender. ”The Chavista leadership”, skriver Ellner, ”appeared to view its leftist critics through the same lens as it did its critics on the right.” Det här har tagit sig uttryck i fängslandet av dissidenter, undertryckande av debatt inom den styrande alliansen (Gran Polo Patriótico, sv. Den stora patriotiska polen) och upplösandet av kritiska partiers juridiska person.³⁶

Ett tydligt exempel på PSUV:s auktoritära politik, förutom den mer synliga repressionen som det ofta rapporteras om, är att de har undergrävt de kommunala råden som infördes under Chávez. Från att ha varit ett slags grundläggande byggsten i folklig makt och organisering har de blivit en kugge i partimaskineriet.

Ett annat exempel är att kritiska röster som har funnits inom PSUV har tystats även när de har varit tydliga med att de, av hänsyn till partiets sammanhållning, inte kommer att föra fram sin kritik i offentligheten.³⁷

*

PSUV är fortfarande vid makten. Ur partiets synvinkel är Delcy Rodríguez tillförordnad president till dess att Maduro återvänder. Den officiella kommunikationen är entydig: man följer protokoll, allt är lugnt, alla måste sluta upp i ljuset av det imperialistiska angreppet. Samtidigt har man valt att släppa ett antal politiska fångar, bland annat en tidigare ordförande för nationalförsamlingen, Enrique Márquez. Indirekt erkänner man alltså sin tidigare repression.

Utifrån ser det ut som om Rodríguez försöker balansera: å ena sidan blidka Trump, å andra sidan cementera PSUV:s grepp om makten. Sannolikheten att hon har genomfört en kupp – och att kidnappningen gjordes med hennes goda minne – förefaller låg. Hon är ideologiskt övertygad chavist.³⁸ Hon vet att man måste hålla ut.

*

Min morfar betalade, såvitt jag vet, aldrig skatt. Han hade inget som helst förtroende för politikerklassen i Venezuela. Han visste alltför väl hur utbredd korruptionen var i det venzuelanska samhället (det är den fortfarande) och ville inte bidra till den korruptionen.

En av mormors systrar var aktiv i PCV. Jag vet inte vad hon själv röstade på, om hon någonsin röstade. Några släktingar är fortfarande chavister, flera är översvallande anti-chavister. De allra flesta är nog (som större delen av det venezuelanska folket) utleda och trötta. Man fokuserar bara på att få livet att gå ihop. Ökningen av politisk aktivitet som syntes under 00-talet har helt försvunnit i ljuset av den utdragna ekonomiska krisen.

Man säger: Man måste ju leva. Nattens regn torkar snabbt upp från trottoarerna, det är varmt och fuktigt i luften. Man skojar, skrattar.

*

I den här texten går jag inte igenom omständigheterna kring den enorma migration som har skett från Venezuela de senaste åren. Jag går inte heller i detalj igenom de ekonomiskt omöjliga förhållanden som befolkningen har genomlidit – eller dess orsaker.

Redan 2019 kunde man slå fast sanktionernas effekter, det är ingen hemlighet.³⁹ De försök som gjordes under Chávez för att diversifiera ekonomin har visat sig otillräckliga i ljuset av prisförändringar och ekonomiska blockader. Korruptionen har naturligtvis inte gjort situationen enklare.

*

Efter bombningarna har PSUV beslutat sig för att släppa ett antal politiska fångar fria. Inte minst PCV har uppmärksammat detta. Kanske finns det en öppning här, hur liten den än är, för att repressionen ska kunna försvinna och det politiska projektet återigen bli en sak som gynnar folkflertalet.

Jag inledde med att skriva om att polariseringen inte är ett hinder för att förstå en situation, att man ändå tydligt kan se grundstrukturernas klara stråk i allt virrvarr. Ett sådant stråk är insikten om att motsättningarna inom ett politiskt projekt aldrig får växa sig alltför stora. Det är högst osannolikt att Machado och Rodriguez kommer att sätta sig ned och förhandla. Där finns skiljaktigheter som inte kommer kunna överbryggas.

Men Rodriguez och PSUV behöver inse att alla värdiga och gynnsamma vägar framåt måste involvera det venezuelanska folket i stort och inte enbart de allt färre lojala och övertygade chavisterna. För en sådan utveckling krävs en defensiv strategi som inte stavas repression.

Kanske kan frisläppandet av fängslade politiker bli en början på någon sorts ”nationell försoning”, som Enrique Márquez fru Sonia Lugo de Márquez skrev på sociala medier i december 2025:

La libertad de Enrique, como la de tantos hombres y mujeres hoy tras las rejas por sus ideas o por su compromiso político, no debería ser una ficha de negociación, sino un punto de partida para el reencuentro nacional. En medio de tanto dolor, la liberación de los presos políticos sería el primer gesto sincero hacia una paz que no se decreta ni se impone, sino que se construye con voluntad, con justicia y con verdad.

*

Man lyssnar på samma låt om och om igen, man försöker, man försöker verkligen.

Min förre arbetsöpare, som är palestinier, blev rasande på mig i somras när jag pratade om korruptionen i Venezuela. Jag skulle egentligen bara berätta en rolig historia från min senaste resa, om en ointresserad polishund som skulle leta efter droger i vår bil, men han avbröt mig. Han ville inte höra något sånt om Venezuela.

För honom var det uttryckliga stöd som Venezuela under hela den bolivarianska revolutionen gett Palestina det enda viktiga, det helt och hållet avgörande. Allt annat var outhärdligt.

Nu har det börjat töa utanför mitt kök. Jag sitter fortfarande här. Så nära, så nära.

*

Dagarna efter bombningarna intervjuas journalisten Andreína Chávez Alava och Steve Ellner om läget. ”The streets of Venezuela”, säger Chávez Alava, ”are very quiet right now, understandably because people are afraid of U.S. attacks happening again.”

Oavsett om det kommer ske fler regelrätta bombningar eller inte är situationen enormt osäker. Det återstår att se i vilken grad USA tänker sig att man ska ockupera landet militärt eller inte.

Vi vet inte om blockaden av oljefartyg kommer att fortsätta – USA har sagt sig vilja ta kontroll över oljeindustrin och exporten tills vidare, ”indefinitely”.⁴⁰

Hur den högerradikala oppositionen reagerar på att ha blivit snuvade på makten av USA – Trump konstaterade rakt av att Machado saknar stöd i Venezuela – återstår också att se.⁴¹ Hittills verkar det inte ha förändrat det fullkomliga stöd som Machado visar Trump. Men om Maduro inte återförs till Venezuela snart lär det bli konflikt kring hur man ska tolka konstitutionens krav på nyval. Då kommer eventuellt banden mellan Trump och Machado att prövas.

Och vi vet inte heller om den här nya situationen innebär att USA kommer att släppa på några av sina förödande sanktioner, och vad det i så fall kommer att innebära för Venezuelas ekonomi, dess skenande inflation och dess utarmade offentliga sektor.

Hela den här osäkra, oroliga och trevande situationen är som en grotesk och förvrängd motsats till det enda venezuelanerna egentligen vill: ha rätten att leva, i värdighet och i fred.

*

Det finns få saker att hålla sig fast i. Det mesta förändras, allt fast förflyktigas, och så vidare. En ordning vittrar sönder, spelregler förskjuts. Någon man har älskat och älskar dör. Oundvikligen behöver vi som överlevt leva även i ljuset av sådana händelser. Men frågan är alltid: hur?

Det är inte ett utrop. Det är inte: Hur ska detta ens kunna vara möjligt? Det är ett ”hur” som inskärper att det finns olika val, även här. Hur vill jag överleva?

Det finns få saker att hålla sig fast i.

En är denna: Ett liv, även det som inte avbryts, är förhållandevis kort. Man måste tänka på det som en enda rörelse, som när man sträcker ut handen och rör vid något, en vägg, en liten bäck. Till slut måste man fästa blicken på en punkt, måste man ta parti. Man måste tänka att de dagar man har till förfogande, de ska man nyttja.

---

1. Larsmo: ”Så var det med den ’åsiktskorridoren’ – är det inte skönt att vara utanför den, där du nu får kalla folk för mongo, cp, idiot? Känns det bra nu? Var tycker ni att det skulle var dags att säga ifrån? Inte alls? Jag tror vi ska vara klara över en sak. Drar du proppen ur hatspråkets gifttunna går den inte att sätta i igen. Det ena efter det andra sprutar ut, utan stopp.” ↩︎
2. https://theanalysis.news/trumps-oil-heist-in-venezuela-steve-ellner-ricardo-vaz/ ↩︎
3. https://www.clarte.se/uttalande-angaende-situation-in-venezuela/ ↩︎
4. https://btlonline.org/trumps-lawless-venezuela-offensive-was-never-about-drugs-but-all-about-oil/ ↩︎
5. https://btlonline.org/trumps-lawless-venezuela-offensive-was-never-about-drugs-but-all-about-oil/ ↩︎
6. https://www.france24.com/en/live-news/20260105-clearing-bomb-wreckage-venezuelan-mourns-aunt-killed-in-us-raid ↩︎
7. https://www.lrb.co.uk/the-paper/v48/n01/tony-wood/on-venezuela ↩︎
8. https://www.theguardian.com/world/2018/may/08/colombia-false-positives-scandal-casualties-higher-thought-study ↩︎
9. https://prospect.org/2025/12/23/narco-terrorist-elite-rubio-south-america-iran-contra/ ↩︎
10. https://www.latinamericareports.com/trumps-former-ambassador-shielded-bukele-and-eased-pressure-on-ms-13-pact-propublica/12599/ ↩︎
11. Förutom Tkacic, se: https://www.theguardian.com/world/2000/dec/10/chile.pinochet ↩︎
12. Tkacic: ”But in general, the campaign to invade a titularly sovereign country so as to throw an erstwhile CIA puppet under the bus for the sins of the CIA, known as Operation Just Cause, was such a smashing success that such giants of Trump’s foreign-policy brain trust as Elliott Abrams and Brett McGurk have publicly pleaded with war-weary Americans to understand that it is
    Panama, not Iraq or Libya, that is their blueprint for regime change in Venezuela.” ↩︎
13. Se bland annat https://www.lrb.co.uk/the-paper/v48/n01/tony-wood/on-venezuela och https://www.patreon.com/posts/donroe-doctrine-147222476 ↩︎
14. https://www.patreon.com/posts/donroe-doctrine-147222476 ↩︎
15. https://peoplesdispatch.org/2026/01/05/venezuelas-revolution-still-stands-debunking-trumps-psyop/ ↩︎
16. https://www.politico.com/news/2026/01/16/trump-military-first-option-00733431 ↩︎
17. ”The problem for US empire is not operational capability — it is the persistent inability to translate force into durable political transformation.” Se https://jacobin.com/2026/01/trump-maduro-guaido-venezuela-imperialism?utm_source=instagram&utm_medium=social ↩︎
18. https://www.parabol.press/genomforde-usa-ett-regimskifte-i-venezuela ↩︎
19. https://americanexception.substack.com/p/peter-dale-scott-venezuela-and-cocaine ↩︎
20. I februari 2025 kom myndigheter i USA också fram till att Tren de Aragua, ett annat kriminellt gäng som USA menar att Maduro är ledare för, inte styrs av venezuelanska myndigheter och inte begår brott i USA: https://truthout.org/articles/trump-will-try-to-defend-aggression-toward-venezuela-its-still-illegal/ ↩︎
21. https://www.latimes.com/california/story/2026-01-08/ice-agent-keith-porter-killing-investigation ↩︎
22. Här enas så vitt skilda personer som Leonidas Aretakis och Silas Aliki: https://etidning.flamman.se/p/flamman/2026-01-08/a/ulf-kristerssons-feghet-bor-oroa-danmark/1187/2077572/68797658 och https://www.arbetaren.se/2026/01/12/det-nakna-valdet-ett-nytt-normallage/ ↩︎
23. https://www.lrb.co.uk/the-paper/v48/n01/tony-wood/on-venezuela ↩︎
24. https://www.nytimes.com/2020/11/01/us/trump-venezuela-maduro.html ↩︎
25. Se även Ellner och Vaz för mer om de olika fraktionerna i det republikanska partiet och oljeindustrins historia i Venezuela: https://venezuelanalysis.com/video/trumps-oil-heist-in-venezuela/ ↩︎
26. https://www.politico.com/news/magazine/2026/01/07/venezuela-royalism-donald-trump-00713276 ↩︎
27. https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2020/november/venezuela-sa-rikt-och-sa-ruinerat/ ↩︎
28. https://www.politico.com/news/2026/01/09/venezuela-is-uninvestible-for-now-exxon-ceo-tells-trump-in-white-house-meeting-00720198 ↩︎
29. https://venezuelanalysis.com/video/trumps-oil-heist-in-venezuela/ ↩︎
30. De ser samma mönster vad gäller till exempel Grönland och Indien. Grönland ingår redan i USA:s intressesfär, man har redan möjlighet att etablera militärbaser där och Danmark har lockat med större inflytande över utvecklingen. Indien har också länge varit en nära allierad till USA. Utifrån perspektivet av ett nytt, imperialistiskt kallt krig vore det nyttigt att fördjupa den relationen, för att mota Kina i grind. Men efter att premiärminister Narendra Modi vägrade säga att Trump ”löste” konflikten mellan Pakistan och Indien har USA infört mycket höga strafftullar mot Indien och förhållandet länderna emellan är mer eller mindre förstört. ↩︎
31. https://venezuelanalysis.com/video/trump-rodriguez-oil-talks-test-venezuelas-sovereignty/ ↩︎
32. https://www.ft.com/content/da74c248-fb36-4ff1-8fb2-d2dd1e00fde8?utm_campaign=feed ↩︎
33. https://www.politico.com/news/magazine/2026/01/07/venezuela-royalism-donald-trump-00713276 ↩︎
34. https://www.politico.com/news/2026/01/16/trump-military-first-option-00733431 ↩︎
35. https://www.parabol.press/genomforde-usa-ett-regimskifte-i-venezuela ↩︎
36. Ellner påpekar också att detta står i kontrast till den enhet och det samarbete som Chávez byggde upp. ↩︎
37. https://venezuelanalysis.com/analysis/objective-conditions-in-venezuela-maduros-defensive-strategy-and-contradictions-among-the-people/ ↩︎
38. Journalisten Andreína Chávez Alava formulerar det så här: ”But the fact is that Delcy Rodriguez is committed to a cause. Her father was a leftist guerilla in the ’60s and then in the non-guerrilla period in the ’70s, he was captured, tortured and killed by the government. And so she, I mean, she has a sense of commitment to an ideological struggle or whatever Chavismo stands for. She’s committed to that. And there’s really no evidence that she reached some kind of deal. Now, it is true that she is trying to do the same thing that (Brazilian President Luiz Inácio Lula da Silva) Lula was trying to do, that (Mexican President Claudia) Sheinbaum is trying to do, which is not to get on Trump’s bad side. I mean, they know full well that any statement that they make could rub Trump the wrong way. And as a result, he could act in any kind of fashion, so that she’s quite discreet. She’s quite careful in what she’s saying today.” Se https://btlonline.org/trumps-lawless-venezuela-offensive-was-never-about-drugs-but-all-about-oil/ ↩︎
39. https://cepr.net/images/stories/reports/venezuela-sanctions-2019-04.pdf ↩︎
40. https://www.bbc.com/news/articles/ckgn7p7g79wo ↩︎
41. Andreína Chávez Alava instämmer: ”María Corina Machado has never had popular support inside Venezuela. She has never had that. And that shows right now because the streets of Venezuela, they are not filled with people celebrating that the U.S. attacked Venezuela.” ↩︎

Artikel publicerad 21 januari, 2026.