Om man lyssnar på musik och läser litteratur och poesi från 60- och 70-talen framträder bilden av en manlig outsider, som skådar världen utifrån med en främlings öga och hånler åt populärkultur och massindustri. Många författare, musiker och konstnärer odlade myten, paradoxalt nog ivrigt påhejad av populärkulturens Clint Eastwoodar och vetenskapens Frankfurtskola.

Möjligen överlevde outsidern det glassiga 80-talet och 90-talets lågkonjunktur, men han dog definitivt med MeToo. Sörjd av ingen, eller…?  För mig har outsidern alltid varit ett ideal, skavankerna till trots.  I dagarna får vi rapporter om att dagens barn mest drömmer om att bli rika, och att konsumtion är deras högsta önskan och framtidsmål. Allt medan den rasifierade underklassen skjuter sönder sig själv i jakt på blingbling, fame och guccikepsar.  Och krigen rasar bortom kröken. Det är som att man vill klä sig i Sven Melanders kläder igen, plocka upp mikrofonen och skrika rakt ut: Vad drömmer ni om, era små glin? Kan ni inte tänka större?

Men i samma stund som reptilhjärnan tänker så, inser jag att det är vi som är deras föräldrageneration. Varför är vi rädda för våra egna barn?  Vad gjorde vi fel? När gjorde vi fel?  Vad ska vi skylla på? Sovjetstatens fall, NPM, senkapitalismens triumf?  Historiens slut? Det är inte utan att man längtar tillbaka till outsidern, som vågade blicka på samtiden med på samma gång förvånad och oengagerad blick. Hur står det till med masshysterin? Låt dem hållas.

Hur lätt är det att våga tro på ett emancipatoriskt ideal idag när det inte finns några andra visioner än en Rolexklocka och en pool? Visst, några ropar i öknen om den globala uppvärmningen och biologisk mångfald, men vad gör det när fabrikerna eldar på som aldrig förr och skopar ut billiga prylar till billig förnöjelse? Vad spelar det för roll om vi ställer in en nöjesflygresa när sjuttiotusen ton tomater flygs in varje dygn till varje liten småstad? Vad spelar allt för roll när ingen vill ta itu med orsaken, drivet efter mera pengar.  Det är en ful sorts individualism som gäller nu, fjärran ögat som skådar allt med kritisk blick.  Satsa på dig själv, världen är körd.  Jag hoppas att ungarna lär sig läsa igen, på riktigt, så att de kan föreställa sig en annan framtid, innan det är för sent. Det kanske är för sent att bli en outsider med socialt patos, att lära sig läsa, skriva, måla, skådespela, sjunga – och protestera?  Regeringsmakten gör vad den kan för att hålla ordning på barnens framtida färdigheter. Undvik utanförskapet. Bli en ingenjör och lär dig räkna. Det räcker. Den som kan räkna, kan räkna sina pengar.

Artikel publicerad 07 september, 2024.