Den 14 maj år 2024 sattes tältläger upp på universitet runt om i landet. Kravet var en akademisk bojkott av israeliska institutioner medskyldiga till folkmordet i Palestina. På Stockholms universitet varade lägret i 34 dagar. Det togs ner i juni eftersom universitetsledningen hade tagit semester, och när det öppnades igen vid terminsstart revs det med våld av poliser.
Sedan dess har repressionen ökat markant. Städpersonalen har instruerats att riva ned våra affischer från offentliga anslagstavlor, våra demonstrationer kontrolleras av beväpnade poliser, och vi har i princip inga möjligheter att komma i kontakt med universitetsledningen.
Men vi är först och främst frustrerade över absurditeten i universitetets strutsliknande förhållningssätt till bojkottrörelsen; gång på gång väljer de att stoppa huvudet i sanden, i stället för att prata med sina studenter och anställda. Ledningen har fullständigt låst in sig i sitt elfenbenstorn för att undvika obekväma frågor och kritisk diskussion; de utmålar alla som försöker påtala akademins roll i folkmordet som ordningsstörande moment som behöver disciplineras till tystnad.
Vi menar att detta är ett tecken på hur universiteten mer och mer blir verktyg för den nya fascismen i Sverige i stort.
Många aspekter av universitetsledningens beteende under det gångna året är minst sagt förbryllande. Det känns som om de gömmer sig för oss, gör allt för att inte behöva ha obekväma samtal om SU:s medlöperi i folkmord. Deras kontorsbyggnad, Bloms hus, är ett faktiskt elfenbenstorn. Vi ser aldrig någon gå in i eller lämna byggnaden under våra måndagsdemonstrationer; vi ser aldrig ens någon i husets fönster mellan klockan elva och klockan två dessa dagar. Under tältlägrets tid gick dåvarande rektor Astrid Söderbergh Widding inte in genom huvudentrén en enda gång. I stället tog hon tunneln till kontoret, samtidigt som hennes stab ljög om att hon inte var på plats. Stockholms universitet har nämligen ett tunnelsystem som går under campusområdet, vilket det dåvarande – och nuvarande – kansliet använt flitigt för att undvika studenter och anställda.
I månader har vi i Stockholm Academics for Palestine försökt komma i kontakt med universitetsledningen, med syftet att arrangera ett offentligt möte om bojkottfrågan. Våra förfrågningar ignoreras eller avslås: rektorn svarar inte inom universitetets svarstid, och när vi påtalar detta skriver de bara tillbaka att de inte längre vill prata med oss. Svar kommer endast från den anonyma mailadressen registrator@su.se.
Ledningen vill inte heller prata med sin personal. I april försökte 30 anställda lämna över ett brev till ledningens kontor, där över 300 medarbetare bland annat kräver att ledningen slutar kalla in poliser till fredliga demonstrationer på campus. De möttes – föga förvånande – med tystnad och stängda dörrar, och tvingades till slut lämna brevet i postlådan. Sedan dess har ett uttalande – utan avsändare – publicerats på medarbetarwebben, som bekräftar att brevet spridits. Några veckor senare visade det sig dock att rektorn valt att undanhålla brevet från delar av styrelsen.
Universitetsledningens favorittaktik har alltså varit att stoppa huvudet i sanden; de verkar vilja ignorera att det pågår en massrörelse i solidaritet med Palestina i Sverige och i världen.
Men stundvis blir bojkottkraven omöjliga att ignorera. I september 2024 röstade Stockholms universitets studentkår (SUS) igenom en motion till stöd för en akademisk bojkott av Israel, som innebär att de ska driva bojkottfrågan gentemot universitetet.
Universitetet är skyldiga att lyssna på kåren: de har regelbundna möten, och kårrepresentanter har presenterat förslag för hur en bojkott praktiskt skulle kunna genomföras. När kåren rapporterar tillbaka till oss – som studentförening – tenderar de dock att upprepa ledningens talpunkter: universitetet är en statlig myndighet som inte kan bedriva utrikespolitik, och en generell bojkott av ett land går därför inte att genomföra.
Vi tror inte att SUS vill gå universitetets ärenden, men eftersom ledningen vägrar prata om Israel med någon annan tvingas de bli både medlare och budbärare i frågan. I tider när studentkårernas finansiella beroende av universiteten ökar nationellt, ökar också universitetens reella inflytande över kårerna. Det är inte konstigt om SUS känner sig pressade att driva universitetets linje när deras existens är beroende av ledningens välvilja.
Repressionen syns även på en individuell nivå. Tidigare i år blev en doktorand av med sin handledare på grund av “politiska skillnader”. Handledaren – som också sitter i universitetsstyrelsen – kallade upp doktoranden på ett möte för att prata om politik, Palestina och universitetets solidaritetsrörelse; efteråt meddelade hen att handledningen inte längre kunde fortsätta på grund av skillnader i politisk åskådning.
Den bittra sanningen är att Stockholms universitet inte ens vill röra vid frågan om folkmordet i Palestina. De möten som representanter från Stockholm Academics for Palestine har haft med universitetet har aldrig varit mer än spel för gallerierna. Vi har blivit runtslussade, ombokade och borthänvisade in absurdum.
Sist vi träffade ledningen var under tältlägret för nästan ett år sedan. När vi kom dit möttes vi av SU:s säkerhetschef som eskorterade oss till lokalen, och den tredje part som vi hade med oss för att säkerställa öppenhet och transparens nekades i dörren. Trots detta bemötande försöker ledningen få det till att vi är dem som skadar “förutsättningarna för förtroendeingivande samtal”. I verkligheten är det precis tvärtom: vi ber om dialog, transparens, öppenhet och ett reellt meningsutbyte, medan universitetsledningen i alla våra interaktioner behandlar oss som säkerhetshot.
Universitetsledningens ignorans kan tyckas anmärkningsvärd, eftersom våra krav är i linje med den internationella domstolen ICJ, den internationella brottsmålsdomstolen ICC och Förenta nationernas generalförsamling som alla nu är eniga om att världssamfundet bör genomföra riktade sanktioner mot Israel och israeliska institutioner som möjliggör folkmordet i Palestina. Dessutom säger SU:s egna skrivelser att de ska ha en “ansvarsfull internationalisering”, och att universitetet ska ta hänsyn till – exempelvis – mänskliga rättigheter när de tecknar internationella avtal. Universitetet ska göra egna bedömningar när det gäller vilka samarbetsavtal som är lämpliga och inte.
Vi frågar oss på vilka grunder de bedömer samarbeten med Israel vara rimliga när det är väldokumenterat hur israeliska universitet bidrar till folkmordet i Palestina. SU har i över ett och ett halvt år vägrat svara på frågan.
För argumentet att universitetet “inte kan bedriva sin egen utrikespolitik” håller faktiskt inte när ledningen samtidigt säger sig värna om den institutionella autonomin, och erkänner att de måste göra egna bedömningar av lämpligheten i sina internationella avtal. Det stämmer att svenska universitet är myndigheter, men det är likväl sant att Stockholms universitet har mandat att avbryta de samarbetsavtal som finns med israeliska institutioner.
Hela argumentet att “SU inte kan bedriva sin egen utrikespolitik” är verklighetsfrånkopplat. Det är en halmgubbe, en undanmanöver som distraherar från det faktum att svenska universitet helt enkelt inte vill avbryta samarbeten med Israel, och att de heller inte vill prata om saken med sina studenter och anställda.
Stockholms universitets israeliska samarbetspartners bidrar i detta nu till Israels våld, förtryck och etniska rensning i Palestina. Det här gör SU – per definition – till medlöpare i folkmord. Rektor Hans Adolfsson och hans kansli verkar tycka att alla som påtalar detta är deras fiender; vi anses utgöra ett hot mot deras trygga tillvaro i elfenbenstornet Bloms hus. På Stockholms universitet är de som visar öppen solidaritet med Palestina ordningsstörande moment som måste ignoreras, disciplineras och till slut hotas till tystnad. I sammanhanget är det fullkomligt absurt att universitetet fortfarande kan säga sig främja kritiskt tänkande och öppen dialog.
Våren år 2025 har präglats av fler och fler tydligt fascistiska tendenser, både internationellt och på hemmaplan. I USA har den universitetsbaserade Palestinarörelsen utsatts för kidnappningar, deportationer och hot om uppemot 20 års fängelse för organisatörer. Vi ser en liknande utveckling i Sverige, med både ny repressionslagstiftning som träder i kraft i juni och hatisk retorik från politiker som vill skärpa straffen mot aktivister. Det är oroande att universiteten i sammanhanget blir medel för statens förtryck av politisk organisering.
Universitetens bemötande av bojkottrörelsen säger mycket om den politiska repressionens uttryck i Sverige: i det lilla landet lagom är makthavare experter på det tysta förtrycket. Dissidentröster isoleras redan innan de blivit reella problem för makten, och alla som påtalar att kejsaren är naken ignoreras kallt och kategoriskt.
Vi ser och känner detta tydligt i Palestinarörelsen på SU. När aktivister satte upp tält på campus för ett år sedan ansåg polisen att det var inom deras lagstadgade rätt till demonstrationsfrihet, men under det gångna året har repressionen eskalerat fort. Just nu tycks både universitetsledningen och polisen prioritera att undergräva just Palestinarörelsen, men repressionen riskerar likväl att drabba annan politisk organisering så småningom.
Att universiteten i den nya fascismens tidsålder går från att vara utrymmen för kritiskt granskande av makten till att bli ledande i dess förtryck är en utveckling som bör oroa oss alla.
Artikel publicerad 14 maj, 2025.