Jag behöver skriva av mig. Ni får se det som självterapi. För att inte bli galen på samtiden och Europa sinnessjuka filterbubbla och den Trump-tourettes som drabbat kontinenten sedan det senaste försöket att kolonisera Grönland.
Trump må använda USA:s statliga institutioner för sitt och sina vänners berikande. Han beter sig allt mer som en kriminell maffiaboss. Men att tro att USA:s aggressiva utrikespolitik, imperialism och plundring är som något som började för ett drygt år sedan är en lögn och självbedrägeri. Det som Västeuropa fått känna på de senaste veckorna i relation till Grönland är en västanvind i förhållande till vad i synnerhet Latinamerika haft som sin vardag sedan republikens bildande 1776, men i synnerhet de senaste 160 åren. Det har haft olika namn och klämkäcka slogans; Manifest Destiny, Monroe-doktrinen (senare känd som Donroe-doktrinen), Roosevelt-doktrinen, Good Neighbour-politiken, Framstegsalliansen, Project for a New American Century, Santa Fe-dokumenten. I samtliga fall har man skapat en ideologisk inramning för att försvara USA-ledd dominans i syfte att kontrollera kontinentens naturresurser, slå ner demokratiska rörelser och bygga en lojal och korrupt politikerklass och lojala nationella arméer som oberoende av eventuella val tjänat husbonden i norr.
Även om det var liberala industrikapitalister som segrade över konservativa agrarkapitalister i det amerikanska inbördeskriget har USA konsekvent stöttat konservativa jordägare i Latinamerika med vapenmakt, interventioner och kupper vilket skapat en klasstruktur där mäktiga jordägare och en USA-orienterad compradorklass underlättat utplundring, desillusion och utländsk kontroll och effektivt hållt tillbaka utveckling av en inhemsk industri och välfärd, där den enda möjligheten för kontinentens fattiga varit att i miljoner migrera norrut.
Under 1900-talet har USA invaderat, ockuperat, bombat och kuppat samtliga länder i Latinamerika vid ett eller flera tillfällen. Man har direkt och indirekt mördat hundratusentals civila. Det land som försvarat sin självständighet och sitt oberoende, Kuba, har fått betala ett pris som är svårt att ta in. Tusentals mördade och lemlästade i terrorattacker och invasionsförsök. Ett helt folk som fått sina drömmar slaktade genom världshistoriens längsta ekonomiska och finansiella blockad som effektivt strypt varje form av utvecklingsmöjlighet.
Och bara för att vara tydlig – detta handlar inte om Kalla kriget eller någon form av avlägsen historia. Sedan millennieskiftet har USA direkt intervenerat militärt eller stöttat kupper i åtta (8) länder i Latinamerika, under demokratiska såväl som republikanska administrationer. Om man därutöver lägger till valpåverkansoperationer, sanktioner, underrättelseoperationer och mjuka kupper så är vi uppe i 18-20 länder, i praktiken samtliga på kontinenten. Det senaste årets militarisering och upptrappning i Karibien som kulminerade i öppen piratverksamhet och bombningarna av Venezuela och kidnappningen av landets president och första dam, var en del av en politik som gällt sedan lång tid före den nuvarande dårens intåg i Vita huset. Allt detta har skett med Europas tysta och ibland öppna stöd. Upprördheten kom först när den amerikanska arrogansen riktades mot Kanada eller Danmark.
Kanadas premiärminister Mark Carney hyllas nu med räta för att han i Davos höll ett förvånansvärt ärligt tal om hur Pax Americana och det påhittade begreppet ”den regelbaserade världsordningen”, varit en falsk berättelse som väst slutit upp bakom för att det gynnat dem. Han menar att det nu är dags att erkänna att det systemet bygger på dubbelmoral och det vi nu ser med Grönland lett till ett brott, a rupture, med den gamla föreställningsvärlden.
Samtidigt som Carneys tal säkerligen kommer att ses av framtida historiker som någon form av vändpunkt bör vi komma ihåg att samma Carney bara för två veckor sedan inte förmådde fördöma USA:s bombningar av Venezuela och kidnappning av dess president. Som riksbankschef i Storbritannien var han vidare den som godkände stölden av Venezuelas guldreserv efter det att Trump under sin första presidentperiod olagligt erkänt pajasen Juan Guaidó som Venezuelas president och gett honom förfoganderätten över miljarder dollar i venezolanska tillgångar, som han och Trumps vänner sedan kunde plundra – samtidigt som Venezuela ekonomi kollapsade och därmed utlöste en av efterkrigstidens största flyktingkriser.
Vad har ändrats på två veckor som plötsligt gör Carney till folkrättens försvarare – jo, Kanada har träffat ett handelsavtal med Kina som gör landet till ”priviligierad partner”. Som den indiske marxisten Vijay Prashad kommenterade ”the US is collapsing and Carney knows that the bread is being buttered in Beijing. Opportunist. Not a visionary.”
Bortsett från att Europa inte dragit samma korrekta slutsatser om var ”the bread is buttered” som Kanada, kan samma omdöme fällas över ”vår” nyfunna antiimperialism och vilja att stå upp för Grönland. Vi är fortsatt lika selektiva i vårt försvar av internationell rätt som före Grönlands-krisen. Europa har varit tysta när USA bombat andra länder vid 622 tillfällen de senaste 12 månaderna. Vi har varit tysta när man bara under förra året öppet och direkt blandat sig i och försökt påverka president- och parlamentsvalen i Ecuador, Honduras, Argentina, Chile och Bolivia. I vissa fall implicit och i andra genom hot och villkorande. Vi har varit tysta när man öppet har hotat Kuba, Colombia och Mexico med bombningar och militära interventioner.
Vår dubbelmoral och ”selektiva antiimperialism” är ett lika stort, om inte större hot mot den internationella rättsordningen och världsfreden än mobbaren i Vita huset som i varje fall är öppen och ärlig med sitt förakt för multilaterism och diplomati. En ny världsordning är en ödesfråga för framtida generationer européer och en akut nödvändighet för miljarder människor i Latinamerika och det globala syd. Det uppnås inte genom att försöka tillmötesgå ett sönderfallande imperium lett av en psykotisk galning. Om det bästa vi kan hoppas på är en opportunistisk politiker som Kanadas premiärminister Carney, så hoppas jag att 2026 för med sig lite kanadensisk opportunism till Europa, för den cirkus vi har nu i Bryssel, Stockholm och Berlin är både outhärdlig och livsfarlig.
Artikel publicerad 22 januari, 2026.