För en dryg månad sedan släpptes en fråga till det svenska folket från Dagens Nyheter/Ipsos om Israel visat tillräcklig hänsyn till det palestinska civila offer.
Vem ställer ens en sådan fråga tänker jag? (Ordet ”offer” är i sig därtill ett märkligt val av ord, och skulle kunna kritiseras på olika sätt. ) Är det vi som ska bedöma detta? Flera välkända organisationer och forskare har uttalat sig att det som pågår är ett folkmord.
Strax efter att svenskarna besvarat den frågan besvarade palestinska barn ett par andra frågor, varav en fråga visade att 96 procent av Gazas barn känner att dödshotet är överhängande och en annan fråga att hälften av Gazas barn vill dö. Vad tror ni frågeställare och svenskar som besvarat frågan, har ett land tagit tillräcklig hänsyn till ett folk, när barnen vill dö? När landet kommer vara omöjligt att leva i, för att skolorna, sjukhusen, den odlingsbara marken, vattenresurserna, husen är förstörda? Och de överlevande människorna är ärrade och traumatiserade? Där företrädare för Israel varit ganska tydliga från början med uttalanden som också lett till det vi ser idag. Ingen har heller dödat fler journalister än Israel, trots detta verkar journalister i västvärlden tämligen ointresserade av just det faktumet.
Så är frågan relevant att ställa?
Frågan i sig avslöjar grundsynen att kriget i sig är rättfärdigt och att palestinska rättigheter kommer i andra hand. Det är omfattningen som kan diskuteras, som man kan ha åsikter om. Det leder, för mig, till slutsatsen att när det kommer till palestinier så får man räkna med och acceptera ett stort antal civila offer. Det handlar bara om vilket pris vi anser det är värt att palestinierna ska få betala.
Att en sådan fråga anses intressant och värd att ställa efter det som vi alla kan se, att det alltså kan råda oenighet om detta, är ärligt talat deprimerande och moralsänkande. Men framförallt bör kanske frågan förstås utifrån hur våra medier och politiker genom alla år och framförallt sedan 7:e oktober med frapperande empatibrist och gravt antiliberalt synsätt har hanterat den så kallade konflikten.
Varje massaker följs med en rättfärdigande förklaring att det fanns ett mål där. Den 7:e oktober anses vara den utlösande faktorn till kriget, och där ockupation och den snart 20 åriga belägringen av detta lilla instängda, medvetet underutvecklade och fattiga område, verkar vara irrelevanta faktorer.
Man bör även ta sig till minnes hur exempelvis Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson beskrev detta som ett försvarskrig, eller hur Hanne Kjöller, liberal och sjuksköterska, implicit menade på Dagens Nyheters ledarsida att man får stänga av det livsviktiga vattnet för två miljoner palestinier, varav hälften är barn. (Då har vatten varit en bristvara för palestinierna sedan långt innan 7:e oktober, även på Västbanken men framförallt i Gaza.)
Media är med och formar oss till iskalla, historierevisionistiska människor. Det våra journalister, debattörer och politiker däremot verkar medge, att de själva förstår på ett intellektuellt plan, är att palestinierna lider. Det är långt från samma sak som att vilja förändra något, som att arbeta för alla människors rättigheter. I frågan om ”from the river to the sea”, påminner svenska debattörer och liberaler skrämmande mycket om de som svarade med ”all lives matter”, när svarta människor gick ut på gatorna och demonstrerade mot det dödliga våldet från polisen mot svarta människor med Black Lives Matter-parollen. Där andra delar av världen, länder i syd, människorättsorganisationer ser att något måste göras, agerar vi i Sverige annorlunda.
Sverige är ett av de länder som agerat inte bara fegast utan också med akut empatibrist gällande palestinierna. Det var kanske det mest intressanta och nedslående med DN:s/Ipsos opinionsundersökning, vi funderar fortfarande på om det som pågår i Gaza är fel. Att vi i Sverige ska lära flyktingar och asylsökande om våra svenska värderingar känns mer främmande än någonsin.
Artikel publicerad 30 december, 2024.