Kenneth Lundgren har läst mina texter på Clartébloggen om 1900-talsmarxismen och tagit sig tid till att formulera invändningar som kan ta diskussionen ett steg till. Han frågar till slut om vi ska göra oss av med Engels och Lenin? Jag vill gärna ge några synpunkter tillbaka.
Lundgren är missnöjd med att 1900-talsmarxismen stämplas som en ”engelsism”. Låt mig ge några argument för att detta kan vara både rimligt och korrekt:
1. Vad blev läst och inlärt? Det vi känner som marxismen blev formulerat av Karl Kautsky, Friedrich Engels och Georgij Plechanov innan Marx själv fick någon större spridning. Marx blev sen läst via de andras glasögon.
Kommunistiska manifestet som han skrev tillsammans med Engels kom – före 1905 i Tyskland – ut i några små upplagor om 2 000 ex. Jämför med Karl Kautskys Den sociala revolutionen del 1, vars upplaga var 7 000 ex 1903 och 21 000 i nästa utgåva från 1905. Bebels Kristendom och socialism sålde mellan 1898 och 1902 i 37 000 ex och den nya upplagan 1903 trycktes i 20 000 ex. Tyska socialdemokratiska partiets Erfurt-program gick ut i 120 000 ex.
Engels populärt hållna Socialismens utveckling från utopi till vetenskap (1880) översattes snabbt till tio språk. En stolt Engels skrev: ”Jag vet inte om någon annan socialistisk text, inte ens Kommunistiska manifestet eller Kapitalet har översatts så ofta. I Tyskland har den kommit ut i fyra olika upplagor om sammanlagt cirka 20 000 ex.”
Han tillade: ”De flesta människor är för lata för att läsa tjocka böcker som Kapitalet, så en liten pamflett fixar samma sak mycket enklare.” Att ”fixa samma sak mycket enklare” har alltid varit den svenska vänsterns melodi. Det var därför som deras organisationer bröts och bryts så lätt.
2. Vem erbjöd förförståelsen? 1900-talsmarxismen formuleras av Marx anhängare i slutet av 1800-talet och inte minst av Engels, som är mycket aktiv åren mellan Marx död 1883 och sin egen 1895. Engels skrev flera egna arbeten som Bondekriget i Tyskland eller Familjens privategendomens och statens uppkomst. Han skrev om Arbetets roll i människans utveckling från apa till människa. Han ägnade sig åt filosofi i Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut. Han debatterade den sociala frågan i Ryssland och öppnade för den parlamentariska vägen till socialismen.
Engels spred och populariserade, förenklade och anvisade hur Marx skulle förstås i olika utgåvor av Marxtexter. Bland andra tre nya förord till Kommunistiska manifestet, ett förord till Filosofins elände och ett till Lönearbete och kapital, till Rättegångarna mot kommunisterna i Köln och till Klasstriderna i Frankrike. Addera ett förord till en nyutgåva av hans egen, tidiga, Den arbetande klassens läge i England.
Men främst, naturligtvis, var han redaktör för Kapitalet, del 2 och 3 som härigenom utvidgades – från två delar i Marx ursprungliga disposition – till tre under Engels hand. Eric Hobsbawm konstaterar att ”även del 1 gavs sin definitiva utformning av Engels”.
3. Vem ledde opinionen? Engels utvecklade en livlig korrespondens med rader av vänsterfolk och fungerade som rådgivare åt de stora arbetarpartierna i väst vad gäller deras politiska linje, och han var i allas ögon den slutgiltiga uttolkaren av vad Marx kan ha sagt och menat. Marx må ha varit huvudet högre än Engels som tänkare, men det var Engels som fick störst historisk betydelse.
4. Vem grundade myten om Marx och Engels som tvillingsjälar? För att ingen skulle ifrågasätta hans position som lärofader är Engels i perioden efter Marx död noga med att presentera sina åsikter som hans och Marx gemensamma. I Anti-Dühring vill Engels ge ”en encyklopedisk översikt över vår uppfattning” (min kursivering). I pamfletten om Feuerbach heter det att han redovisar ”vår” relation till Hegel och hur vi skiljer oss från idealism. Han sekunderas förstås av Plechanov, som i Marxismens grundläggande problem förklarar att Anti-Dühring är Marx och Engels filosofiska uppfattning ”i dess slutgiltiga form”. Sen dess har myten upprepats av allt och alla. I en typisk formulering skriver Leo Trotskij: ”Marx och Engels förenades av fyrtio års titaniskt intellektuellt arbete. Det är omöjligt att med säkerhet etablera någon skiljelinje mellan de bådas verk.”
Vi har matats med titlar som i praktiken fungerat som propaganda. Marx och Engels i urval. Marx och Engels till vardags. Marx/Engels Collected Works, MEGA, M/E, M/E, M/E. Nu har vi dock kommit till en punkt där utlevad marxism måste skiljas från frisk, och då finns det inte längre några heliga kor.
5. Fick vi veta allt? I en tidig biografi över Engels av Gustav Mayer (1934) anger levnadstecknaren att en av Marx döttrar, Eleanor, lät bränna upp allt i Marx efterlämnade papper som kunde genera Engels. Stort som smått?
6. Vem grundade marxismen? Med hjälp av sitt gravtal och den lilla broschyren om Feuerbach utvidgar Engels marxismen till en dialektisk materialism. Och filosofi skiljer sig från sociologi eller ekonomi genom att kunna omfatta ”allt”. Engels står därmed som grundare av läran som helhet. Marx reduceras till en specialist på delområden som historiematerialism och politisk ekonomi. Delområdena blir utlöpare från den allmänna grunden. Från Engels.
7. Hur blev engelsismen stastsideologi? Samma skifte från biroll till huvudroll utspelar sig ett tredjedels sekel senare i det nya Sovjetunionen. Hur skulle någon B-figur över huvud taget kunna få legitimitet som Sovjetstatens nye ledare efter den berömde revolutionsledaren Lenins död?
Bara genom att tvåan upphöjs till samma nivå som ettan! Publiceringen av Engels övningar i naturdialektik var ett sätt att plantera rätt tankefigur i bolsjevikiska sinnen. Tvåan är nog rent av mer betydande än ettan. Eller? Genom att upphöja Engels och dennes försök att skapa en världsåskådning legitimerade Stalin sitt styre. För säkerhets skull var det också Stalin själv som gav samma lära dess officiella form årtiondet efter Lenins död. Auktoritetstroende kommunister nickade, bockade och gjorde sig själva till 25-öresfilosofer. Hela 1900-talet.
Sammantaget menar jag att det finns saklig grund för att anse att den ”marxism” vi varit upplärda i var en engelsism och inte the real thing. I stället för att bli tillplattade av detta borde vi bli glada över de rika möjligheter till omläsning detta ger oss. Nästa generation kan nu forma sig en rimligare ledstjärna. Diskussionen om engelsismen har pågått i ett halvsekel nu och litteraturen är omfattande. Jag visste inte själv var jag skulle börja. Nu tror jag att Terrell Carver: Marx & Engels. The Intellectual Relationship från 1983 kan vara en bra startpunkt.
Hade Marx och Engels en filosofi?
Med en kortare hänvisning till ett materialistiskt resonemang hos Marx tycks Lundgren vilja mena att Marx och Engels haft en filosofi redan från början, att den varit allomfattande och gemensamt upprätthållen livet igenom. En närmare granskning av Marx och Engels relation till filosofi ger dock en bild som är både mer komplicerad och mer individuell.
Som ung var Marx anhängare av en allomfattande filosofi – Hegels. Efter att unghegelianerna blivit utkastade från universiteten och Hegel blivit hårdhänt ifrågasatt från alla håll behöll Marx metodik, människosyn och flera tankefigurer från Hegel, men inte världsåskådningen.
Engels var egentligen aldrig någon unghegelian. Han anlände till den rörelsen när den redan var i upplösningstillstånd. Engels behövde aldrig genomgå någon bildningsgång för att övervinna Hegel. Han fick det gratis. I slutet av sitt liv tvingades han därför försöka kompensera sin bristande bildning på den punkten – med dåligt resultat.
Anti-hegelianismen från 1840-talet och framåt var en del av en större tankeströmning som var riktad mot all filosofi över huvud taget. Tidigare hade filosofin kunnat härbärgera all samhällsvetenskap och humaniora inom sig. Men med kapitalismens expansion och kunskapsmassans dramatiska tillväxt blev ämnen som historia, ekonomi, sociologi och psykologi egna vetenskapliga discipliner. Anti-filosofi var en självständighetsförklaring från de nya vetenskapernas sida. Marx och Engels var båda en del av denna rörelse i tiden. Motståndare till metafysik och spekulation, till tankebyggnader höga som skyskrapor och flum.
Men från denna punkt färdades Marx och Engels åt olika håll. Marx begränsade sig i fortsättningen till att söka efter betingelserna för socialismens införande i samhället. Han förespråkade aldrig någon grandios materialistisk världsåskådning om verklighetens innersta väsen (någon ontologi, på fackspråk). I stället fortsatte han på den anti-filosofiska linjen och hävdade att alla metafysiska föreställningar (dit både idealism och materialism hör) ska misshandlas och mörbultas till de omkommer i praktik – i produktionen, i vetenskapliga experiment och i klasskamp. Kvar av filosoferandet blev bara att fila på de verktyg vi har för att förstå världen – en kunskapsteori (en epistemologi, på fackspråk). Senare marxister har fortsatt på hans linje. I Samtal om Sakatas artikel säger Mao Zedong : ”Vad är filosofi? Filosofi är kunskapsteori; ingenting annat.” (26/8, 1964)
Engels beskrev en helt annan kurva. Från den anti-filosofiska perioden återvänder Engels till filosofin och då främst till ontologin. Vändningen kan ha triggats av att det i anslutning till den s.k. materialist-fejden i Tyskland uppstått en borglig vänster bland tyska naturvetare. En av de ledande figurerna var zoologen Carl Vogt som författade flera böcker om djurlivet, där han drog paralleller till människornas samhälle på ett sätt som formades till en plädering för anarkismen. Engels ville skapa en socialistisk variant som överträffade de politiska konkurrenternas och behöll ett levande intresse för naturvetenskap i alla år. Marx däremot, tangerade bara naturvetenskapliga frågor den stund han krånglade med jordbruksfrågor under arbetet med Kapitalet.
Engels avsikt var att ge Marx åsikter ”en mer sammanhängande form” som han skriver i Anti-Dühring. Det finns egentligen ingen oenighet vare sig inom forskningen eller inom vänstern om att Engels ”utvidgade marxismen” till det filosofiska fältet.
Engels luftslott
Engels längtan tillbaka till något allomfattande system var inte originell. Den var tidstypisk. Den viktigaste riktningsgivaren i tiden hette positivismen, som hade sin rikaste blomning från 1850-talet och framåt.
Vid den här tiden hade de nya och unga samhälls- och humanvetenskaperna en vacklande identitet, outvecklad metod och svaga teoribaser. Vilsna i världen efter att ha lämnat filosofins famn var de lätta offer för starkare krafter. De exakta naturvetenskaperna satte standarden och blev måttet på andra vetenskapers nivå och utveckling. Många inom samhälls- och humanvetenskaperna ville härma naturvetenskaperna som ett sätt att komma vidare och utveckla sin egen disciplin. I själva verket betydde det att de befriade sig ur ett fängelse bara för att kasta sig in i nästa.
Positivismen är den främsta företrädaren för denna strömning. Den grundades av Auguste Comte, som inlett sin bana som sekreterare åt utopisten och socialingenjören Saint-Simon. Ett framträdande drag hos positivismen var tanken att alla vetenskaper, natur- human- och samhällsvetenskaper, kunde reduceras till en enda enhetsvetenskap. Men i så fall måste de alla kokas ner, förenklas, reduceras. De behöver därför söka en gemensam terminologi, inse att vetenskapliga förklaringar är detsamma som att summera upp alla individuella fall i generella naturlagar och anamma samma typ av bevisföring.
De finns, som anser att Engels är positivist. Andra säger att han befinner sig i dess omedelbara närhet. Det kan vara en smaksak eller bero på vad man vill betona. Hos Engels reduceras hur som helst all natur-, human- och samhällsvetenskap till dialektik. Han var nu kontinuerligt sysselsatt med naturvetenskapliga frågor och obenägen att avbryta sitt teoribygge. Men han märkte nog själv vilka buskage han hamnat i och fann behov av att avskilja sig från positivismen och armbåga åt sig en egen yta. Ingenting kunde väl då vara lämpligare än att attackera en av Tysklands ledande positivister – Eugen Dühring. 1875 utkorade sig Dühring till socialist och började driva en linje som hotade splittra det med möda förenade socialdemokratiska partiet. Det var droppen. Anti–Dühring.
Engels variant av positivismen har dock varit till stor skada för marxismen, vänstern och arbetarrörelsen.
Tanken att samhället styrs av samma lagar som naturen är förrädisk. Naturlagar har ingen klasskaraktär. När de väl är uppdagade kan de användas för att förutsäga vad som kommer att ske härnäst, givet förutsättningarna. Hos Engels blir dialektiken därför en undersökningsmetod, som i förväg kan prognosticera utvecklingen (a priori). Hos Marx var dialektiken att sätt att i efterhand ordna och presentera ett undersökt förlopp.
Kapitalismens ”lagstyrda” utveckling är bara det spontana rörelsemönster den får om ingen intervenerar i samhällets gång. Uppgiften är inte att vår kamp ska ske i överensstämmelse med de ekonomiska lagarna, utan att bryta dem. Tron på ”lagar” är i själva verket en sorts kompensation för uteblivna vänstervågor. En ideologi lämplig för akademiker och politiska sekter som båda kännetecknas av att de inte deltar i händelseförloppen utan betraktar dem från läktaren. En åskådarmarxism.
För att inlemma Marx historiematerialism i en dialektisk materialism som i sin tur ska vara förenlig med naturvetenskaperna tvingades Engels att anpassa historiematerialismen. Den bångstyriga subjektiva sida som vidhäftar all samhällsutveckling (organisationsförmåga, kunskapsluckor, mod, tillfälle o.s.v.) spelades ner. Människorna blev rörliga objekt i givna mönster som tog dem – också dit de inte ville. Ju mer obetvingliga lagarna blev, desto mindre blev behovet att intervenera i dem. Ja, desto mindre blev behovet av en förändringsagent. Marxismen frikopplades från arbetarklassen och läran öppnades för andra sociala bärare.
Den som kan förutspå, kan också kontrollera och manipulera. Den som förstått lagarna kan framkalla eller förhindra visst utfall. Politik blev därmed reducerat till en vetenskap och en verksamhet för opartiska experter. Detta sätt att förstå marxismen anammades helhjärtat av den nya röda borgarklass som formades och tog makten i landet under den sovjetryska industrialiseringen. Ledarna började tänka som en stat. Den ideologin blev lika gångbar för liberala och socialdemokratiska socialingenjörer i väst.
Recensionerna
När Engels stötte på Marx för att få stöd för sitt teoretiserande, svarade Marx undvikande och artigt: ”jag vill inte chansa på en åsikt om detta förrän jag haft tid att tänka över saken och konsulterat ’auktoriteterna’.”
En av de auktoriteter som yttrade sig till Engels försök att skapa en all-vetenskap var en professor i kemi, Carl Schorlemmer, som svarade i samma taktfulla tonfall som Marx. När Engels i brev skriver, angående biologi, att ”här vill jag för tillfället inte ge mig in på någon dialektik” utbrister Schorlemmer ”nej, inte jag heller”.
En del av det material Engels arbetade med användes i Anti-Dühring, men det övriga lämnades opublicerat. Manuset hamnade efter Engels död i knät på hans ”testamentsexekutor” Eduard Bernstein, som hade sina dubier om dess vetenskapliga värde. Han bad därför två experter om ett utlåtande.
Den ene var fysikern Leon Arons, som forskade om elektricitet. Han fann inget av värde i Engels teorier. Den andra var Albert Einstein, som inte heller fann något vetenskapligt värde i manuset. Men som socialist föreslog han välvilligt att en publicering kanske kunde vara av intresse eftersom texten illustrerade Engels egen intellektuella utveckling. Med så svag uppmuntran lät Bernstein manuset bli liggande. Det publicerades i Moskva 1927 som Naturens dialektik.
Det verkar inte bättre än att valet står mellan Stalin och Einstein.
Ytterst få vetenskapsmän är anhängare av den dialektiska materialismen. Trots det verkar de obehindrade att finna nya rön, ja de kan till och med åstadkomma vetenskapliga genombrott utan den. Förklaringen är denna:
Hos Engels blir dialektiken en meta-tanke, en abstraktion som vaskats fram ur någon av de vetenskaper där den hittat en exemplifiering. Men en sådan dialektik går inte att ha till någonting! För att bli till nytta måste den ånyo iklä sig den konkreta dräkt den har i den vetenskap den kom ifrån. I sig själv, som abstraktion, kan den egentligen bara användas till att bekräfta att marxismen är ”fullständigt korrekt”, allomfattande och allsmäktig. Den har en blott religiös funktion.
Den dialektiska materialismens materiella grundval
Trohet till 1900-talsmarxismen har förlett vänsterintellektuella till mödosamma övningar där olika vetenskapliga rön kräver tolkning så att de ”stämmer” med den dialektiska materialismen. Ett trögt arbete under tiden som det oupphörligen väller fram nya rön. Ständigt är de tvåa på bollen. Nej fel, de är inte ens trea. Ändå stretar de på i hopp om att kunna övertyga klentrogna anhängare och motståndare om marxismens allsmäktighet. Men det är ju inte den övertygelsen vi behöver!
Den tro vi behöver är tilltron till att arbetarklassen och folket kan ta sitt öde i egna händer, besegra motståndet och skapa en annan samhällsordning. Och det är just detta som är problemet! Svenskarna är i dag ett av de mest underkuvade folken i hela Europa.
Sistnämnda påstående strider förstås helt mot vår vardagsuppfattning. Vi ser glada, positiva och aktiva människor omkring oss och ler kanske lite när vi hör vänsterfolk som tappert ansluter till den marxistiska jargongen om hur förtryckta vi egentligen är. Och det är inget fel på iakttagelsen. Det är fel på förståelsen.
Sverige har under väldigt lång tid legat i de sociala kraftmätningarnas periferi. När stormvågorna från klasskampen rullat fram och tillbaks ute i Europa och världen har Sverige legat i vattenbrynet och skvalpat lite förstrött bara.
1848 drog den sociala revolutionen över hela vår kontinent från väst till öst. Vad hände i Sverige? Ett reformsällskap kräver tvåkammarriksdag och det blir rabalder med skadegörelse och fönsterkrossning på kända politikers hem. Gungeligung!
I revolterna 1917 rasade tre kejsardömen samman och socialistiska revolutioner bar arbetarklassen till makten för en tid i åtminstone tre länder. Inbördeskrigen och bondeupproren spred sig. I Sverige? Vi kan notera ett antal hungerkravaller och andra protester mot livsmedelsransoneringarna. En demonstrerande Hjalmar Branting blir bortföst från Gustav Adolfs Torg av ridande polis. Gungeligung !
Efter andra världskriget segrade den socialistiska revolutionen i Kina, någon sorts socialism införs i Östeuropa. Inbördeskrig i Grekland. Kupper. Sverige? Kommunistpartiets röstetal ökade dramatiskt till över hela 10 procent. Gungeligung .
1968 stod Paris i brand, FNL var på offensiven i Vietnam, kulturrevolutionen rasade i Kina, USA i upplösningstillstånd efter politiska mord, medborgarrättsrevolter och drop-out rörelser som vände samhället ryggen. Och Sverige? Studenterna ”ockuperade” sin egen samlingslokal. Gungeligung.
I den här sortens land har vi levt sen 1809 och det har färgat av sig på mentaliteten. Befolkningen har överlämnat sig till chefer, ombudsmän och parlamentariker. Det är inte meningen att den ska forma samhället. Fåfängt vandrar den runt från ett parti till nästa, bara för att bli avkrävd ett nytt lydnadslöfte i fyra år till. Underklassens tillit till den egna förmågan, dess kollektiva självförtroende, ligger i Sverige mycket nära noll. Det är därför allting bara händer. Ostraffat. Natomedlemskap, bortförsäljning av våra energitillgångar, krigsdeltagande. Snart är vi kanonmat.
Förhärdade materialister ser kollektivt självförtroende som en besvärande andlig kategori. Svårt att mäta, flyktigt och i farlig närhet av Hegels Världsande. Men alla som kan det minsta om fotboll vet att kollektivt självförtroende är något som finns på riktigt – eller saknas – i alla kollektiv och att det har ett avgörande inflytande på alla kraftmätningar och alla utfall. Sverige är ett land där vår egen förmåga att tillsammans omstöpa samhället aldrig tillåts växa.
Det är detta som är kuvningen.
I ett sådant land blir det svårt att hitta lättfattlig bekräftelse på ”klasskampen som historiens motor”, ”arbetarklassens ledande roll”, på marxismens relevans. Då blir grogrunden för dialektisk materialism stark. Den är en bristsjukdom.
I stället borde vänsterintellektuella framhäva alla former av DIY, lyfta fram, sprida och återberätta exempel på hur vanligt folk hävdar sig i aldrig så små vardagssituationer likaväl som i öppen politisk kamp, belysa klasskampsterrängen så att det framgår var fienden är som enklast att besegra och självförtroendet har som störst möjlighet att växa. Sluta filosofera. Serva organisatörerna.
Så vad gör vi med Engels?
Ska Engels makuleras? Det korta svaret på frågan är ja. Engelsismen är a-marxistisk, passiviserande och anti-revolutionär. Den röda borgarklassens herravälde över arbetarklassen och folket finns redan inbyggd i hans syn på socialismen. Det sistnämnda har här bara antytts. Jag återkommer.
Men detta reser redan i förväg frågan om hur Engels ska hanteras. Mitt förslag är att han kan hanteras som den radikala vänstern i dag hanterar Kautsky. Kautsky är ingen dålig läsning. Hans Kristendomen och socialismen eller Der Ursprung des Christentums (finns på engelska som Foundations of Christianity) t. ex. kan livligt rekommenderas, även om en viss teoretisk fyrkantighet märks ibland. Karl Kautsky kommer för alltid att ingå i den marxistiska traditionen.
Men när det kommer till hans typ av marxism är den överspelad och vad gäller hans politiska linje är den helt enkelt bara borglig. Som med Kautsky, så Engels.
Lenin?
Ska Lenin makuleras? Det korta svaret på den frågan är nej. I min text på Clartébloggen den 5 april försökte jag visa hur Lenin anslöt till den vänster av stadsintellektuella som gett upp hoppet om befolkningen och som ansåg att det var borgarklassens uppgift att befria samhället. Ty det krävs förtryck för att nå frihet, hävdade de, och det är inte klassmotsättningarnas kulminering utan nivån på produktivkrafternas utveckling som avgör när socialismen ska införas.
Fången i denna ideologi revolterar Lenin med teoretiska krumbukter mot passivitet, mot acceptans av förtryck och mot förskjutning av socialismen in i kommande generationer. Hans skepsis mot ledande ryska marxister ökar och han går yttervänstern till mötes genom att acceptera deras dagskrav. 1905 års revolution får Lenin att inse att bolsjevikerna måste följa massrörelsen snarare än sin egen ideologi. I den post-revolutionära stabiliseringen studerar han febrilt för att huvudet ska komma i kapp händelseförloppen. 1917 är det han som vänder bolsjevikerna i riktning mot oktoberrevolutionen.
Många bolsjevikledare är då motståndare till en röd revolution. Kamenev, Rykov, Sinovjev hävdade att Ryssland inte var moget för en socialistisk revolution. Det är faktiskt dessa figurer som är de mest konsekventa företrädarna för sin tids marxism. Men det är Lenin som öppnar en ny historisk epok.
Att han måste genomföra sitt livsverk till dels emot sin egen ideologi, sitt eget parti, ja mot sig själv, gör honom inte mindre, utan större.
Artikel publicerad 16 juni, 2026.