Av KS övriga påståenden att döma tycks hon emellertid luta åt det första av dessa alternativ. Hon verkar anse att New Deal – reformerna inte i första hand var ett resultat av arbetarklassens kamp, utan något som smarta kapitalister med Roosevelt i spetsen införde för att ”lura” arbetarklassen och ”rädda kapitalismen”. Men det synsättet är ju bara en variant av reformisternas villfarelse att reformer är ”gåvor” från en ”snällare” (dvs samarbetsvillig) del av borgarklassen. Byt ut ”snällare” mot ”listigare”, så har vi KS syn i ett nötskal. Hennes skäl för detta visar att hon inte tycks ha förstått vad reformer är och betydelsen av kampen för reformer: ”Om det var en seger – så hur kom det sig att USA inte blev socialistiskt?” Ska vi alltså dra slutsatsen att bara segrar som innebär införandet av socialismen räknas som segrar? Nu tror jag inte att KS anser det och heller inte att revolutionärerna borde ha bekämpat New Deal och andra liknande reformer. Men hennes resonemang leder oss dit och det visar att hon inte har tänkt igenom dessa saker tillräckligt.
KS tycks vidare anse att reformer som hon beskriver som ”statliga” och att de ”betalades av staten” inte innebar några eftergifter för kapitalistklassen. Så här skriver hon i en egenpåhittad definition av reformer: ”´Reformeras´betyder det som V gör i dag, alltså bevarandet (reformer som inte tar arbetarnas sida mot kapitalet) av kapitalismen utan att kämpa för arbetarna.” Hennes favoritexempel verkar vara kravet på gratis glasögon till alla barn. Men det kravet tar, precis som alla krav som förbättrar klassens ekonomiska läge, arbetarnas sida mot kapitalet. Att kravet inte leder till socialismen motsäger inte detta. Och det gör heller inte det faktum att reformen i första hand betalas av statliga pengar. Statens pengar kommer ju inte från himlen.
I samma anda försöker KS skilja mellan reformer som utmanar kapitalet och sådana som inte sägs göra det. Men alla reformer som gynnar arbetarklassen och kostar pengar utmanar kapitalet, även om de inte förutsätter införandet av en socialistisk samhällsordning. Visserligen i större eller mindre grad beroende på arten av reform (alla reformer är förstås inte lika bra). Men alla innebär potentiella minskningar av kapitalets inkomster och makt. Det gäller inte minst reformer som betalas med skattemedel. Kapitalet har alltid kämpat för att den offentliga sektorn och dess omfördelning av medel via skattepengar ska vara så liten som möjligt. Det var till exempel kärnan i alliansregeringens så kallade arbetslinje, liksom det varit för massor av liknande nyliberala reformpaket över hela världen. Orsaken är inte svårt att förstå. I högskattesamhällen kommer blickarna förr eller senare att riktas mot kapitalisternas inkomster och möjligheten att finansiera välfärdsreformer via högre skatter på kapital. Det var ju så de stora välfärdsreformerna i Sverige och andra länder i stor utsträckning finansierades.
Att kapitalet alltid försöker skyffla över kostnaderna på andra och på andra sätt ta tillbaka det man eventuellt förlorat är en annan sak. Det är en kampfråga i vilken mån man kommer att lyckas med detta. Att man försöker visar just att reformer innebär en kostnad och en fara för kapitalet. Det är som jag skrev: kampen för reformer kommer alltid att bölja fram och tillbaka under kapitalismen. Men det är i den kampen och bara där, som arbetarklassen kan bygga sin kollektiva styrka. Även om de i sig inte innebär störtandet av kapitalismen är segrar i kampen för reformer nödvändiga för att bygga upp den arbetarrörelse som ensam kan störta kapitalismen. Det var segrarna i kampen för reformer som byggde det förr – förra sekelskiftets starka arbetarrörelse. Och det var nederlagen som fick den att försvagas. Storstrejken 1909, metallstrejken 1945, de engelska kolgruvearbetarnas nederlag på 1980-talet, de amerikanska flygledarnas dito några år senare visar tydligt betydelsen av att segra i kampen för reformer.
För det andra ställer KS upp en ohållbar principiell motsättning mellan reformer i parlamentet och masskamp. Hon skriver: ”Givetvis är jag för att barn ska ha gratis glasögon. Men det är inte det jag kritiserar. Det är den reformistiska parlamentariska kampen jag kritiserar. Kampen mot kapitalet utmanas inte med parlamentarisk kamp för reformer som föder kapitalet. Det är kampen för reformer ute på arbetsplatser och ute på gatorna som utmanar kapitalet.” Och lite längre ner fortsätter hon i samma stil: ” Både Marx och Engels var för revolution och att kapitalismen skulle bekämpas – inte med reformer i den kapitalistiska staten – utan på arbetsplatserna och på gatan med kraven på reformer.” Men den motsättningen existerar bara i Kerstin Stigsons huvud, den finns inte hos Marx och Engels och inte heller i verkligheten. Parlamentarisk kamp för reformer är en nödvändig del av kampen för reformer som i längden bara kan lyckas om den vilar på arbetarklassens styrka utanför parlamentet. Det vill säga på masskamp och/eller hotet om masskamp. Felet med reformismen är inte att den bedriver parlamentarisk kamp för reformer. Det är att den bara gör det. Det vill säga, att reformisterna antar att masskampen och en stark arbetarklass utanför parlamentet är onödiga och ”föråldrade” inslag i det ”moderna” politiska livet.
KS försök att ställa upp en principiell motsättning mellan masskamp och parlamentarisk kamp för reformer är inget annat än ekonomism. Men historiens kanske mest kända exempel på revolutionär kamp för dagskraven, nämligen masstrejkerna och masskampen i det tidiga 1900-talets Tyskland och Ryssland, liksom i Ryssland mellan februari och oktober 1917, handlade nästan alltid om politiska krav. Det vill säga om krav på parlamentariska reformer. De tyska arbetarna krävde ändrade vallagar och reglerad arbetstid. De ryska krävde bland annat demokrati, jordreform, fred, bröd.
KS efterlyser också källor till mitt påstående att Marx och Engels ansåg att ett samhällssystem aldrig går under så länge det kan reformeras. Marx förord i Till kritiken av den politiska ekonomin innehåller kanske den mest välkända: ”En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa …” (Arbetarkulturs Förlag 1970, s 10). Det vill säga, ett samhälle går aldrig under så länge det har resurser nog att möta underklassens kamp med eftergifter och reformer (= så längre dess produktivkrafter utvecklas). Ett annat känt exempel är från Engels förord (från 1895) till den andra upplagan av Marx Klasstriderna i Frankrike, där han kritiserar Marx och sin egen dåvarande tro att Tyskland var moget för en socialistisk revolution 1848. ”Historien har visat att vi och alla som tänkte som oss hade fel”, skriver Engels. Den ekonomiska utvecklingen som svepte genom Europa under årtiondena efter 1848 visar att de ekonomiska förhållandena inte på långa vägar var mogna för en socialistisk revolution. Och erfarenheterna från Pariskommunen 20 år efter 1848 visar att arbetarklassens övertagande av makten fortfarande var omöjligt (min sammanfattning).
——-
Denna artikel ingår i en debatt om reformer och reformism. Här kan du läsa samtliga artiklar i debatten:
- Reformismen i vår tid av Kerstin Stigsson
- Kamp för reformer är inte reformism. Svar till Kerstin Stigsson av Benny Andersson
- Marx, Engels och Lenin om kampen för reformer. Eller hur arbetarklassen erövrade sitt klassmedvetande och förlorade det av Benny Andersson
- Kampen för reformer. Svar till Benny Andersson av Kerstin Stigsson
Artikel publicerad 27 mars, 2019.