”To be palestinian today is to feel like your caught in a fever dream – trapped in someone else’s hallucination. Its to be interrogated about the hidden insidiousness of our chants while Israeli politicians boast about ethnically cleansing Gaza in newspapers and interviews.” (Mohammed El-Kurd, Perfect Victims)
Jag hämtar citatet ur en ny, alldeles fantastisk tankeväckande citatvänlig bok, med otroligt vackert språk av den palestinska journalisten och poeten Mohammed El-Kurd Perfect Victims and the politics of appeal. Den känslan beskriven ovan har beskrivits av fler palestinier. Men det är talande för de maktlösa, de vars ord suddas ut, ignoreras, ifrågasätts, förvrids. Den känslan lär inte vara mindre när folkmordet i Gaza återupptas efter en taktisk paus. Ohyggliga massakrer och attacker på livsviktiga sjukhus sker samtidigt som våra västerländska medier, inklusive svenska, använder ett undfallande språk och den svenska regeringens respons har varit konsekvent avmätt. Sveriges utrikesminister åker till Israel och kan sedan inte avgöra om Israel egentligen begått något fel. Den inledande responsen när enbart Israel bröt vapenvilan och enbart Israel attackerade och alla offer var på den palestinska sidan var att båda sidor måste göra sitt för att det inte ”ska eskalera”. För att översätta så menas ”eskalera” här med: ”att något drabbar Israel”. Tacka fan för att palestinier måste känna sig som Mohammed beskriver.
Avhumaniseringen går som en röd tråd genom den palestinska upplevelsen och historien, och den har varit så framgångsrik, att det är så vi måste förstå hur detta så kallade krig kan fortgå utan större reaktioner bland medier, debattörer och politiker (eller till och med, med aktivt stöd). Mohammed berör detta grundligt i boken, genom olika exempel och de olika sätt detta görs och vad det skapar för värld. Mohammed skulle säkerligen provocera en del då han utmanar våra invanda tankemönster.
Mohammed skriver:
Dehumanization has situatueed us – ejected us, even – outside of the human condition, so much that what is logically understood to be a mans natural reaction to subjugation is an uncontained and incomprehensible, primal behaviour if it comes from us. What makes people heroes is what makes us criminals.
När den kände palestinska akademikern Edward Said kastade en sten från Libanon över gränsen mot Israel blev det en viss uppståndelse som för många i väst blev en handling av okontrollerat, omotiverat våld. En symbolisk handling från hans sida, men ofta framställs det som palestiniernas naturliga våldsamhet. Sten mot en av världens mäktigaste militära länder, och det är stenkastaren som fördöms, utan kontexten av ockupationens brutalitet. Mohammed har en annan sådan anekdot i boken. Han kontrasterar detta med hur samma typ av våld hyllas när det görs i Ukraina, hur tidningar hjälteförklarade sådant motstånd inom samma tidsrymd. En palestinier kan inte bli en hjälte, lika lite som han kan utsättas för rasism (däremot måste de alltid ta avstånd från anti-semitism oavsett vad de säger och menar). Men han kan fortfarande bli ett offer.
I boken beskriver Mohammed El-Kurd hur han egentligen inte vill mer än att palestinier ska ges värdighet. Höras, synas, bli en del av mänskligheten. Att de får delta på samma premisser som andra. Att palestinsk historia kan berättas av palestinier. Att förstå att det palestinierna för är en frihetskamp, inte har drabbats av en humanitär kris när de dödas i mängder och han utmanar läsaren att följa med i detta motstånd. Att sluta be om ursäkt för sin existens. Men att även ta kontroll över narrativet.
Genom El-Kurds ord blir man både provocerad och omåttligt sorgsen av en värld som är så extremt uppenbart orättvis och där palestinierna för att få höras måste avpolitisera sig själva. Mohammed är poet i grunden vilket märks i hans sätt att hantera språket. Orden vibrerar. Säkerligen även av återhållsam ilska och härbärgerad sorg. Han är en lysande skribent.
Palestinierna kan, menar El-Kurd, som det är nu och med den taktik man använder, helt enkelt inte vinna, de kan bara förlora mer eller mindre västvänligt. Anpassning efter västerländsk moral är därför inte vägvinnande, eftersom: ”Zionisms objection to the palestinian people isnt about how we exist but that we exist at all.” För att detta ska ske behöver man även skapa en framgångsrik berättelse för både internt och externt bruk ”We are after all villains in their stories, the fabric of their nightmares.”
Det är också det som gör att Mohammed känner sig som i en annan människas hallucination. Palestinierna får ständigt höra att de vill utplåna Israel fastän det konstant är deras mark och egendom som förstörs, exproprieras. De möter ständigt en stat som skryter över sin judiskhet, som envist hävdar sig tala för alla judar, men om palestinierna, om så deras land förstörs, använder sig av ordet jude anklagas de för anti-semitism. (Och här kan man definitivt koppla ihop el-Kurd med Pankaj Mishras bok Världen Efter Gaza. De borde läsas ihop.)
Men han talar också om det som händer med den ockuperade. Om hur ockupationen i sig skapar fel frågor. Det här är relevant på så många sätt, för vi söker ofta byta till frågor där vi får enklare, snabbare svar, det är också en anledning till varför rasism och anti-semitism kan uppstå. Rasistiska förklaringar är snabbare, enklare och har enklare lösningar.
Han menar att palestinier och solidaritetsvänner måste förändra sitt sätt att ta debatten och konflikten. Inte bara spela på det israeliska tolkningsföreträdet. Inte backa in i samtalen. Varför ska vi egentligen ställa högre moraliska och etiska krav på de ockuperade än ockupanterna?
”When the israeli forces killed 15 year old Adam Ayyad in Bethlehem , the question was, Did he really throw a molotov cocktail? Arent the israelis known for fabricating such stories? When instead the question should have been: Why are israeli troops in Bethlehem in the first place? Why was Adam Ayýad born in a refugee camp? Why is ’Molotov’ in the headline of a story about soldiers killing a boy? So what if he throws a molotov? Who wouldnt?”
Who wouldnt?
Artikel publicerad 30 mars, 2025.