Ett reaktionärt spöke går nu runt i många stater i världen sedan flera decennier – en kontrarevolution även i stater som i Sverige, som aldrig först haft förmånen av en social revolution.

Mycket tyder på att förberedelserna för denna motrörelse hos oss aktualiserades i Arbetsgivarföreningen redan omkring 1970, då man för ett tag fruktade att 1968 års tioåriga (mer eller mindre) vänstervåg skulle få fäste i arbetarklassen.

Extremhöger- och fascistsekter hade under hela efterkrigstiden funnits i den svenska samhällets marginaler utan att spela någon större politisk roll, annat än som inspiratörer till en mera modern och salongsfähig fascism i kostym.

Det högeranarkistiska Ny Demokrati bildandes dock 1991 under ledning av en greve och hans betjänt . Man fick 6,7% i riksdagsvalet av ett slags ”lumpenbourgeoisie”. Utan politisk skolning och disciplin var man dock borta redan 1994.

Sverigedemokraterna föddes som bekant 1988 av hjälpligt omskolade nyssnazister och resterna av det nyfascistiska BSS. I spetsen har hela tiden från 1990-2000-talet, tills nu , stått fyra högerakademiker: Jimmy Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof. Dessa har i grunden knappast ändrat ideologi en tum.

Vad står de nu för?

Enligt sin hemsida ”vill” SD :

”skapa ett sammanhållet Sverige där människor kan känna trygghet, gemenskap och få en bra levnadsstandard. Där de långa vårdköerna är ett minne blott och den som arbetat hela sitt liv också kan åtnjuta en god pension. Dessa fyra frågor är särskilt viktiga för oss.”

Och – om man tar deras självskattning på orden – viktig för varenda normal person och för alla partier i Sverige, om dessa själva skulle definiera sin samhällsvision. Man kan undra vad en sådant parti egentligen bråkar om?

Det som främst avhåller mig , och cirka 80 % av mina landsmän från att ansluta sig till detta till synes humanistiska parti är dess bakgrund, dess rasistiska retorik och praktik och dess väldokumenterade unika förmåga att genom åren attrahera fascister och rasister till sina led trots ledningens ”nolltolerans” mot öppen fascism.

Samt att SD efter att ett tag poserat som mittenparti placerat sig till höger om högern och strävat efter att (1) forma och (2) ta ledningen i ett politiskt högerblock. Efter framgångar i de senaste tio riksdagsvalen fram till 2022 tycks det som om man genom den Tidöpakt som SD har slutit tillsammans , med L, KD och M har krönts med framgång i båda dessa avseenden och har därtill delvis påverkat även sina motståndares politik i riktning höger.

Vad gör de näst? Det tycks den beskedliga SAP-oppositionen märkligt nog också undra? Efter varje reaktionärt reformförslag som Tidöregimen framlägger eller genomför framhåller SAP;s ledare vikten av att ”vänta och se” på resultatet.

Detta kunde vara befogat om det bara gällt ett isolerat förslag och inte en tillsynes oändlig kedja av planerade eller genomförda åtgärder, som (vad värre är) som efterträdande SAP-regimer nästan aldrig brukar upphäva, utan fastmer efterlikna. Oppositionen mot de högerextrema sade sig i det längsta utgå från att partier som SD hade framgång trots sin rascism – men i handling utgår man i man från att deras rasism är en framgångsrik affärsidé, värd att efterlikna, åtminstone för en tid.

Och obefogat och farligt om man vägrar att lära från talrika högerpopulistiska och högerextrema rörelser och regimer under senare sekler och från partier i dagens Europa och USA som gjort liknande ”paradigmskiften”, för att citera Jimmy Åkessons självbelåtna beteckning på Tidöpolitiken.

I en aktuell liten läsvärd bok visar, inte minst genom aktuella exempel från Östeuropa, den socialdemokratiske journalisten Peter Gustavsson att arbetarrörelsens passivitet sannolikt är lika förödande som ödet för den legendariska grodans i vattenkastrullen, som lugnt ser på när man slår på kokplattan under den.

Politiska revolutioner förberedes som regel under längre tid än vad som syns för blotta ögat via våra media. Det gäller även kontrarevolutioner som den pågående. SD:s ledning tycks för närvarande vara betydligt mera medveten om denna sanning än socialdemokratin – trots att den gamle Ingvar Carlsson nu entusiastiskt deltagit i Katalys’ ABF-seminarium om Gustavssons bok – som indirekt också utgör en aning socialdemokratisk självkritik.

SD:s chefideolog Mattias Karlsson har riktigt påpekat att ”politiken ligger nedströms kulturen” och SD har inte gjort Trumps misstag (?) att försöka storma sitt parlament eller nöja sig med att bygga ännu en handelshögskola. Det demokratiska i vårt samhälle har sedan mer än ett sekel kommit till genom verksamheten från arbetarrörelse, intellektuella, hyresgåstföreningar, nykterhets och folkbildarrörelser, folkhögskolor och ett otal andra folkrörelser.

Det första som det svenska 90-talets högerregim angrep var förstås kapitalbildingen i löntagarfonderna men det första som Alliansregimen angrep efter segern 2006 var finansieringen av facket. Det medförde att en halvmiljonen medlemmar lämnade LO.

Inför maktskiftet 2022 hade kapitalisternas så kallade tankesmedja Timbro formulerat ett program i 14 punkter som skisserade angrepp på alla sådana folkets institutioner och fora där man kollektivt skulle forma ett motstånd mot en regeringspolitik samt att man uppenbarligen vill skärpa kontrollen över en mer eller mindre fri journalistik, i första hand genom indraget tidskriftsstöd och kampanj mot SR och SVT – ett stöd som socialdemokratin blivit alltmer beroende av genom den massiva borgerliga dominansen i tidningsföretagen men som till exempel Clarté tidigt varnade för inför den avlägsna möjligheten att en medvetet reaktionär regim som den som skapades i Tidö skulle komma till stånd även här.

Läs Gustavssons bok – den är hemsk men nyttig.

Artikel publicerad 21 december, 2024.