Att kapitalismen skulle vara krisfri är det numera väldigt få som tror på. Sedan mitten av 70-talet har kriserna avlöst varandra med växande amplituder och 2008 fick vi uppleva den största finansiella krisen sedan 1929.  Hur analyserar då vi marxister de kapitalistiska kriserna? Är det inte så att vi genom att konstatera att kriserna har uppträtt med jämna mellanrum under hela kapitalismens historia, insett att ekonomiska kriser är en lika trogen följeslagare till kapitalismen som baksmällan är till ruset. Men då det gäller att på ett trovärdigt sätt förklara de inre orsakerna till kriserna anser jag att vi behöver förbättra våra teoretiska verktyg och utveckla den marxistiska ekonomiska teorin. En av hörnpelarna i marxistisk ekonomisk teori är ”Lagen om Profitkvotens Fallande Tendens” Denna lag diskuteras fortfarande livligt.

Har det kapitalistiska produktionssättet en inneboende tendens till en fallande profitkvot? Är det i så fall är detta som är en av orsakerna till lönsamhetskriser i de kapitalistiska ekonomierna?

Jag har i en längre artikel ”Några frågor kring lagen om profitkvotens fallande tendens” – som jag inte lyckats få publicerad i Clarte – visat att den av Karl Marx definierade profitkvoten är i stort sett ett meningslöst mått.

Varför kan jag säga det? Bland annat för att profitkvoten p’ = m /(k + v) bara visar mervärdets (m) storlek i relation till det i varan förbrukade kapitalet (k + v), där v är kostnaden för den i den specifika produktionen förbrukade arbetskraften och k är det i tidigare produktion skapade värdet som tillförs varan.  Profitkvoten är sortlös.

Om man dessutom i en sluten ekonomi tänker sig att man momentant bara samlar det juridiska ägandet i ett totalt monopolföretag (alla ägare kan finnas kvar men som enskilda aktieägare) blir p’ = m/v, dvs lika som mervärdekvoten. (kallas även utsugningsgraden) Profitkvoten ökar alltså från tillståndet med ett ”splittrat” ägande.

Nu är det så att kapitalisten inte första hand är intresserad av profitkvoten som Marx definierade den – eftersom den endast baseras på hur stor del av produktionsflödet som är mervärde i förehållande till hur flödets två andra komponenter (arbetskraftskostnader och konstant kapital) – utan hur snabbt hans investerade kapital växer, d.v.s. hur mycket kapitalet växer per tidsenhet, alltså räntabiliteten.

Exempelvis: vinst per år /det i produktionsprocessen bundna kapitalet. Detta lönsamhetsmått kan skrivas: p_k’= m / K_invst  och kan tex ha sorten procent per år av det i processen bundna kapitlet. En slags hastighetsmått alltså. Ovan visade jag på att om en sluten ekonomi över en natt samlar alla företag i ett monopol så ökar profitkvoten, medan  lönsamheten varken ökar eller minskar eftersom att det i produktionen bundna kapitalet är detsamma.

Kan Marx ändå vara något viktigt på spåren? Ja, för lönsamheten kan ha en fallande tendens oavsett om profitkvoten faller eller inte. Dave Zachariah har gjort en mycket bra statistisk analys (Determinants of the average profit rate and the trajectory of capitalist economies, 17maj  2009, http://ricardo.ecn.wfu.edu/~cottrell/ope/archive/0905/att-0180/Zachariah_AverageProfitRate_v6.pdf)  som tyder på detta. Trots att Zachariah bara tagit med kapitalstocken (det fasta kapitalet och inte det rörliga kapitalet) i förhållande till nettovinster i sin analys, visar han med stor sannolikhet att att lönsamheten har en fallande tendens.

Om man undersöker mekanismerna med lönsamheten så bör man först studera kvoten nettoförädlingsvärdet (m + v) delat det i produktionsprocessen bundna kapitalet som består av den fasta kapitalstocken (byggnader + maskiner + inventarier) en  kassa som är nödvändig, lager av insatsvaror, varor i arbete  och färdigvarulager.

K_invst  är det totala bundna kapitalet i en tänkt sluten ekonomi.

Nettonationalprodukten w ( w = m + v) är de samlade nettoförädlingsvärdena dvs alla mervärden plus de totala utgifterna för arbetskraften.

Värdet i nettonationalprodukten är den totala arbetstiden (T) som har lagts ner i den slutna ekonomins   produktion   under ett år (sorten tim/år) gånger den   genomsnittliga   värdekoefficienten   k_w   (kr/tim)

w’ = T  k_w / K_invst (sorten är enheter per tidsenhet, kan   tex uttryckas i procent/år)

Om vi delar K_invst med  k_w  får vi värdet av bundna kapitalet uttryckt i värdeskapade arbetstimmar  T_k

w’ = T  k_w /K_invst =  T/Tk

Om man nu tänker sig att i den kapitalistiska slutna ekonomin de enskilda företagen av den kapitalistiska konkurrensen tvingas rationalisera produktionen (Ceteris paribus = allt annat lika) dvs få ner antalet arbetade timmar per producerad enhet så investeras delar av mervärdet i K_invst så ökar T_k  samtidigt som antalet arbetade timmar i ekonomin är detsamma. så minskar w’.  

Om vi deriverar w’  får vi   dw’ = (T dT_k – T_k  dT)/T_k²

Om w’ ska vara konstant så är dw’=0 Det betyder att dT/T = dT_k/T_k och att för att inte w’ ska minska får tillväxten av arbetade timmar inte vara mindre än ΔT = ΔT_k  T/T_k.

Företagens  samlade produktion måste alltså utvidgas för att inte  kvoten (m + v )/ K_invst    ska minska. 

Figuren nedan är från Dave Zachariahs artikel (sid 9) och visar fallet i nettoförädlingsvärdet i förhållande till kapitalstocken

Men alla företag investerar inte samtidigt eller i samma takt. De företag som är större och är före andra med att  rationalisera (öka sitt bundna kapital) får en fördel eftersom att deras produktionskostnader minskar relativt de som hamnar på efterkälken i racet. Samtidigt som värdet per vara inte minskar lika mycket. Men värdet på varorna sjunker och med tiden så måste det till nya rationaliseringar och investeringar (ökning av K_invst   ) och så vidare.

Lönsamhetens (p_k’) förhållande till  det bundna kapitalets nettoförädlingsavkastning (w’)

m + v = m (1 + v/m), om mervärdekvoten är m/v = u

m + v= m (1 + u^-1)

då blir w’ = m (1 + u^-1)/K_invst

Lönsamheten i ett företag kan  uttryckas   i kvoten p_k’= m / K_invst

då är    p_k’ = w’ (1 + u^-1)^-1 eller = w’ u /1 + u)

(Om frångår det vanliga marxistiska sättet att beskriva exploateringsgraden så kan det ovan skriva uttrycket omformuleras till  p_k’= w’ m/(m+v) vilket är lättare att förstå då m/(m+v) i relativa termer uttrycker hur stor del av den skapade värdemassan som är mervärde.)

Av det kan vi sluta oss till att om, i vår tänkta ekonomi, w’ minskar så minskar även  lönsamheten om inte kapitalisten ökar utsugningen av arbetskraften.

Dessutom om vi i vår tänkta ekonomi lättar lite på kravet om ”ceteris paribus”, och föreställer oss ett mer dynamiskt tillstånd. Ett tillstånd där de minst effektiva företagen slås ut av de mer effektiva, dvs av de företag som har mer i produktionen bundet kapital i förhållande till arbetade timmar. Det betyder att den genomsnittliga produktiviteten ökar ytterligare i vår tänkta ekonomi och samtidigt skapas förhållanden som gör w’ faller på sikt, vilket även gör att lönsamheten (p_k’) tenderar att falla.

Det intressanta är att Paul M Sweezy i sin bok ”Teorin för den kapitalistiska utvecklingen”, på sidorna 185 till 188 presenterat ett teoretiskt bevis för överproduktionskriserna. Där visar han att det är just tillväxten av det i produktionen bundna kapitalet som är orsaken till överproduktionskriserna.  Jag ”visar” i min analys att lönsamheten faller av samma orsak.

Alltså har både överproduktionskriser och lönsamhetskriser samma orsak.

Artikel publicerad 04 maj, 2013.