Författaren Johan Espersson reflekterar över anarkismen efter att ha sett Ben Russels och Guillaume Caillous film Direct Action.

Anarkismen är, visserligen på goda grunder, ofta associerad med våldet. Lönnmord, dynamiter och underjordiska celler vid förra sekelskiftet, och i vår egen tid har vi svartklädda stenkastare som krossar rutorna på banker och butiker och som för blotta ögat är svåra att skilja från rena huliganer.

I vardagligt tal, utanför initierade vänsterkretsar, betecknar ”anarki” knappast en gemensam rätt till jorden och arbetet, utan den totala uppluckringen av moral, lagar, sociala kontrakt. Också i viss vänsterteori eller historieskrivning har den blivit namnet på den radikala socialismen när den antar formen av en ren aggression.

Vi vet ju för den delen inte vad anarkismen är. Den har aldrig fungerat, på det sätt man vanligtvis uppfattar politik: den har aldrig ägt ett territorium, aldrig lagstadgats, aldrig utfärdat medborgarskap. Några ögonblick under 1900-talet räcker förmodligen inte för att dra några empiriska slutsatser.

Det är emellertid känt att anarkismens form är den direkta aktionen: att inte bekymra sig alltför mycket om den institutionella ramverket kring en viss politisk operation, utan att skrida till omedelbar handling (en handling utan mellanhänder) även om denna inte är parlamentarisk, sanktionerad eller ens laglig.

Man menar alltså att ”utanför parlamentet”, de politiska förhandlingsrum från vilka folkets representanter återvänder förvrängda, som karikatyrer av de politiska ideal de en gång företrädde, kan autonoma ”zoner” öppnas upp, på samma gång utanför och innanför den rådande ordningen, eller i “ordningens skugga”.

I Notre-Dame-de-Landes i Frankrike, finns den kanske mest berömda av de så kallade Zones à defendre (ZAD), Zoner att försvara, som är ett nätverk av landområden som ockuperas av aktivister, i syfte att skydda dem från storskaliga kapitalistiska byggnationer. Här upprättas frihetliga jordbruk, boenden, kulturcentrum, som organiseras utifrån en ekologisk kamp (eller i vad som den offentliga politiken har kallats för en “eko-terrorism”).

ZAD:s metod kan beskrivas som direktaktion, och det är också titeln på den dokumentär, Direct Action (2024), om platsen av Guillaume Cailleau och Ben Russel som nyligen visats på Tempo filmfestival.

Dokumentär är ett begrepp som skulle kunna verka missledande. Filmen är visserligen inspelad i och dokumenterar händelsen från ZAD, men den saknar den traditionella dokumentärens kännetecken. Den ordnar inte bilderna i en berättelse med en viss riktning; ingen röst ”informerar” oss, knappt ens om platsens politiska eller sociala karaktär.

Betraktaren vistas i ibland evighetslånga sekvenser (filmen är nästan fyra timmar), och bara glimtvis antyds den politiskt radikala omgivningen.

Redan detta gränsöverskridande sätt att dokumentera något förflyttar betoningen: Dokumentationen omvandlar inte platsen till en viss information, ett budskap, eller en intellektuell ”produkt”, utan den övertar, eller transponerar, dess försök att upprätta en autonomi utanför det rådande.

I all stillsamhet följer filmen det autonoma rummet, och dess annorlunda fördelning av roller och tid. Det finns inget drama, men ändå äger bilderna en nästan extatisk intensitet. Två män plogar med häst, någon steker galette, brygger kaffe, regn faller över en avställd folkabuss i en skogsdunge, en hop med barn sitter runt ett bord på ett kalas. Det finns inga ”rollfigurer”, och knappt ens individualitet: bara rörelser, händelser i rummet.

I en scen flyger en man drönare över platsen. Han står tyst, med headsetet över ögonen, innan han plötsligt säger: ”Jag är långt borta. Jag är otroligt långt borta.”

När perspektivet skiftar till drönarens befinner den sig uppe bland molnen. Vi ser det mannen ser: Han rör sig i en vit, rökig öken.

Man skulle kunna precisera: Filmen inte bara dokumenterar, utan besjunger det autonoma rummet. Direct Action är ett propagandaverk. Men inte genom att påvisa en viss politisk förträfflighet, hur effektiv eller skonsam produktionen är – inte ens hur hemskt det samhälle är som man vänder sig emot. Om den är att betrakta som ett propagandaverk är det snarare genom hur den på samma gång talar om, och själv upprättar en annan ordning, såväl politiskt som filmiskt.

Vad är filmisk betydelse, utanför parlamentet, det vill säga, utanför de standardiserade avtalen för hur film skapar mening, genom ”rollfigurer”, “handling”, eller, kanske den mest normativa av alla kategorier, utanför ”betydelsen”?

Kanske kan man ställa det i jämförelse med en vänsterregissör som Robert Guédiguian, som också han strider med filmen som ett slags vapen. Också han propagerar. Men han gör det tydligt och väl inom ramarna för ett konventionellt berättande, och med hjälp av alla de mekanismer som Direct Action förskjuter: inlevelsen, djupet, spänningen. Guédiguians filmer, som alla utspelar sig i Marseilles arbetarkvarter, vill ingjuta känslan av att människan, innerst inne, är solidarisk. Botten i dig är botten i mig. Arbetarklassen bär på en “djup humanism”; kampen, oavsett hur svår och bitter den är, är också i grund och botten en varm plats. Styrkan i dessa filmer, lika mycket som själva intrigen, är den ideologiska intensiteten. Genom den vänliga handlingen känner man regissören stirra en strängt och uppfordrande i ögonen.

Om Guédiguian förhandlar för en annan ordning inuti parlamentet, så framstår Direct Action, trots den långsamma, meditativa tempo, som en form av terrorism.

Filmen lösgör sig på ett långsamt, men ändå våldsamt sätt, från allt det som kännetecknar en film, och synliggör samtidigt hur detta har ockuperats av ett standardiserat, industriellt sätt, att berätta. Hur kan vi återta, eller uppfinna nya sätt att organisera våra upplevelser?

Det är klart att vissa av scenerna är långtråkiga, det är klart att man ibland tappar tråden, det är klart att man inte alltid är på det klara med relevansen i den ena eller andra scenen. Men filmen öppnar gradvis upp ett annat sensoriskt rum, där effektiviteten och det “individuella djupet” inte längre har prioritet: plötsligt blir nya, oväntade saker betydelsefulla.

Fallande regn, koncentrerat arbete, tjattrande barn.

Jag kan inte beskriva det som någonting annat än rörande (även om det inte är exakt rätt ord) när kameran, efter att under lång tid ha filmat en man som sitter på huk och rensar ogräs, flyttar sig en aning, och man inser, att det sitter en annan man intill honom.

Världen framträder i en total konkretion, och samtidigt i en känsla av overklighet, eller fiktion. Som om den inte betyder exakt det vi förväntade oss att den skulle göra: som om vi ser spåren av något annat.

Trots att filmen är “terroristisk” befinner vi oss långt ifrån en klassisk blodtörst. Och då är ändå dokumentärfilmarna med vid kravallerna vid Saint-Solline, i samband med konstruktionen av en “megabassäng” för uppsamlande av vatten (ett stort hot mot traktens småskaliga jordbrukare, och i praktiken, menar kritikerna, ett sätt att privatisera vattnet). På ena sidan aktivister som kastar sten och molotovcocktails, på andra sidan tungt beväpnade poliser. Ett hundratals människor skadades, varav ett tiotal livshotande.

Och även dessa scener har en gåtfull stillhet över sig, mitt i all kalabalik. Polisernas tårgas suddar i ett ögonblick hela bilden, och allt blir vitt, som om vi var tillbaka uppe bland molnen. Men man hör rösterna: någon klingar med en koklocka rytmen – som för att orientera flocken – till ramsan som skanderas genom hela scenen: Alla hatar polisen. Man hör skotten.

I en senare sekvens, där kameran följer flödet av aktivister som rör sig in och ut ur den omedelbara konfrontationen, som syns precis i bildens utkant, klagar en förbipasserande rakt in i kameran: ”Det är inte det här ni ska filma!”

Men är inte detta anarkismens metod: att överge centrum?

Självklart behövs det vittnesmål som dokumenterar polisens våld och talar om stridens intensitet. Men vi behöver också dokumentationerna av det som avviker.

Man kan invända att man inte ska förväxla språklig, eller konstnärlig representation med politisk representation. Kanske går det till och med att säga att Cailleaus och Russels film bara är en estetisering, frånskuren den politiska realiteten i ZAD. Ändå fortsätter jag, dagarna efter att jag sett filmen, att tänka på Direct Action genom frågan: klarar sig den estetiska och politiska representationskritiken utan varandra?

Kan vi inte förstå direktaktionen just som en drastisk omorganisering av betydelse (det vill säga: som en estetik)? Och kan vi inte i så fall förstå omorganiseringen av betydelse som en form av direktaktion?

I filmen släpper i alla fall förlamningen något, byggstenarna i den kommersiella förståelsen av världen rämnar, och någonting annat skiner, långsamt, igenom.

Artikel publicerad 28 mars, 2025.