Paul Thomas Andersons One Battle After Another firade stora triumfer vid Oscarsgalan. Bland annat fick filmen pris för bästa film och bästa regi.

På Golden Globe-galan i januari fick One Battle lite oväntat också pris som bästa komedi. Det kan tyckas egendomligt med tanke på att filmen i hög grad är en actionfilm med en av de originellaste biljakter jag sett. Men när man ser lite närmare på vilken förebild Paul Thomas Anderson haft blir valet lite tydligare.

One Battle After Another handlar om en grupp ungdomar kallade French 75, som vill utmana systemet genom att med våld frita immigranter som placerats i läger, spränga kommunalhus och domstolar och råna banker för att finansiera sin verksamhet. Under ledning av överste Steven Lockjaw (spelad av Sean Penn) krossar militären brutalt gruppen. Huvuddelen av filmen utspelar sig femton år senare, när Lockjaw ger sig ut på jakt efter Ghetto-Pat, gruppens sprängämnesexpert, spelad av Leonardo DiCaprio, och hans dotter Willa.

Thomas Pynchons roman Vineland sägs ligga till grund för filmen, men Paul Thomas Andersons är minst lika påverkad av en annan film, nämligen Slaget om Alger av Gillo Pontecorvo från 1966. Andersson förhåller sig till originalet enligt Marx tes att historien upprepar sig två gånger, först som tragedi och sedan som fars. One Battle After Another är som att se Slaget om Alger förvriden i en skrattspegel. Både revolutionärerna och deras motståndare framstår som helt skruvade i jämförelse med sina motsvarigheter i Pontecorvos film.

Det märks inte minst i en nyckelscen där Ghetto-Pat, påtänd och hög som ett hus, ser just Slaget om Alger. På tv-skärmen syns hur ett gäng ungar släpar en fyllbult nerför trapporna i Algers Kashba, på uppdrag av Nationella befrielsefronten (FLN) som förklarat totalt krig mot droger som man menar är ett sätt för den franska kolonialmakten att hålla befolkningen i schack.

Likheterna och olikheterna gäller även för de ledande representanterna för statens våldsapparat i respektive film. Båda är överstar och ytterst brutala i sin strävan att krossa motståndaren. Men där upphör likheterna. Fallskärmsjägaren Mathieu drivs av en benhård övertygelse om Frankrikes fulla rätt som kolonialmakt att slå ned varje uppror (och bemöter dem som kallar honom för fascist med att han minsann slogs mot nazisterna). Sean Penn däremot framställer överste Lockjaw som en fullständigt knäpp rasist, driven av personliga hämndmotiv. (Att Penn fick en Oscar för bästa manliga biroll i finner jag synnerligen märkligt. I mitt tycke gör Stellan Skarsgård, som också var nominerad, en betydligt bättre och trovärdigare rollprestation.)

Och i Slaget om Alger får den nyrekryterade Ali la Pointe i uppdrag att skjuta en fransk polis. Men la Pointe, som vill visa att han lämnat sin kriminella tillvaro och blivit revolutionär, vill inför sina landsmän förnedra polisen. Han struntar i ordern att skjuta honom i ryggen, ställer sig framför honom och skriker åt de omkringstående att de ska få se vilken ynklig figur polisen är. Det håller på att sluta i katastrof. Pistolen är oladdad och la Pointe tvingas fly hals över huvud. Ledningen i FLN förklarar för Ali att kampen inte förs genom att enskilda individer utför heroiska dåd utan genom organisation och kollektiva handlingar.

I en parallell scen i One Battle After Another ställer sig däremot den omaskerade Junglepussy upp under ett bankrån och förklarar för alla som ligger på golvet att de ska ta sig en ordentlig titt på henne för att de ska få se hur en ”äkta revolutionär” ser ut. Allt ljus på mig. Jag är hjälten. Hon får inget mothugg. Det är revolution på amerikanska.

Men på en viktig punkt slutar Anderson att använda sig av skrattspegeln. Precis som i

Slaget om Alger visas vad som krävs för att göra revolution på riktigt: Att vara ett med massorna och förlita sig på dem.

Den verklige revolutionären i One Battle After Another är den mexikanske kampsportsinstruktören Sergio St Carlos, briljant spelad av Benicio del Toro. Han är lokal ledare i en liten fristat för papperslösa mexikanska immigranter. När French 75 fritar fängslade immigranter låter de dem klara sig bäst de kan. Del Toro däremot tar hand om de papperslösa, ger dem husrum och mat och leder dem till nya ställen där de kan ta skydd, när det behövs. Och när Lockjaws blodhundar är Ghetto-Pat i hälarna är det St Carlos som räddar honom. Han rör sig som fisken i vattnet och har medhjälpare både bland sjuksköterskorna och de rullbrädeåkande kidsen.

One Battle After Another slutar i dur. Willa tar upp Ghetto-Pats fallna mantel men förhoppningsvis med sin kampsportsintruktör som förebild snarare än sin pappa.

Om de letar efter hyfsad underhållning i två timmar kan potentiella biobesökare mycket väl gå och se Paul T Andersons film. Men om någon vill lära sig något om att göra revolution så är det originalet, Slaget om Alger, som gäller.

Artikel publicerad 19 mars, 2026.