1.
När jag efter nyårsafton stannar några dagar hos mina föräldrar på Gotland har det slagit om. Under julen blåste det nästan ingenting, och temperaturen låg under noll. När det är sånt väder – vindstilla och kallt – så är mina föräldrars hus varmt; gästrummet är till och med för varmt. Men så fort det börjar blåsa, framför allt nordan, så blir det i stället mycket kallt i huset. Vardagsrummet blir kallt. Köket blir kallt. Hallen utanför toaletten blir iskall.
En av dessa kalla dagar, på det nya året, sitter min pappa och jag vid köksbordet, jag i tjocktröja, han på sin vanliga plats vid fönstret, bredvid elementet. Han talar, stillsamt och letande, som alltid, på jakt inte nödvändigtvis efter rätt ord men efter en viss tanke, ibland kanske en formulering, en gest, en piruett, som ska leda över till det han egentligen vill säga, som han bara avvaktar med att säga, och när väntan är slut, när han har hittat sin brygga, då har han kommit fram till ordet precision och dess rötter.
Precision betyder att skära ut någonting, liksom föregripande. Det är inte samma ord som eliminera. Det är inte heller samma ord som utrota. Och varken eliminera eller utrota är samma ord som försvara.
Varför börjar de ordlösa texterna, de som inte kan få ut något riktigt ord, som står förstummade, fumliga och kallsvettiga framför det som händer, varför börjar dessa texter alltid med våra föräldrar?
2.
Vi kan inte sitta med vågskålarna. Paradoxalt nog är den som sitter nära skålarna, som har skålarna inom griphåll, det vill säga den som betraktar kriget utifrån, inte alls lämpad att väga det som lagts i dem. Vägandet i sig, oavsett var det görs, är förödande.
Men ändå är våra liv i dag genomsyrade av kravet på att sitta och väga. Hela tiden uppmanas vi att mäta med hjälp av dessa vågskålar.
Tänk den dag de inte tynger våra armar.
Jag vill att våra ömmande händer ska dreja skålarna och fylla dem.
Jag vill inte att de ska känna någon tyngd i någon av skålarna.
Om man bara förstår världen som en lång serie antal, så saknar det som nu sker inte motstycke. Det har funnits många andra krig, alldeles nyss. Den största sorgen är alla de krig som omgärdas av nästan fullkomlig tystnad. Det som har skett i Kongo, under så lång tid; för att nämna det som ligger mig nära. Det som har skett i Etiopien bara häromåret; för att nämna det jag skäms allra mest över. Alla tal kan förskjutas, halveras, förstås i procent eller i förhållande till någon annan storhet. Och större storheter kan vi nästan alltid tänka oss.
Men få krig har varit så rasande som det som nu äger rum i Gaza. Få har förts med så obegripligt hastig och bedövande brutalitet. Och utöver att så mycket våld har pressats in på så kort tid, under samma tid som solnedgången flyttat tre timmar närmare morgonen, så är också omgivningen annorlunda.
Det som är särskilt, det som verkligen saknar motstycke, är att vi står mitt i en flodvåg: av överslätande formuleringar, av undflyende och rättfärdigande repliker som obönhörligen upprepas, nästan omedvetet. De som kommer till tals säger oftast allra minst. Det exceptionella är att de, när de talar – och ingen talar om någonting annat än kriget – envist vänder bort blicken.
På spanska, missar mina föräldrar aldrig att föra på tal, betyder talesättet ”att göra svensken” att man vänder sig bort, att man låtsas som om det regnar. Ett undertryckande så elegant och skickligt att det gömmer sig självt.
Det är smärtsamt att se dem som håller upp vågskålarna och sedan säger: De väger exakt lika mycket, se själva. Och vi får se siffror, men vi får inte hålla i skålarna. Vi ser olika tal, som flyter upp till ytan och sjunker ned till botten igen.
Men världen kan inte fattas som en serie fritt flytande tal. Så kan vi varken förstå oss själva eller det som sker runtomkring oss. Som vore allt bara storheter som man kan ställa mot varandra för att räkna ut lösningen. Som stod vi inför ett matematiskt problem, och inte barbari.
3.
På fotot är det inte först och främst det skadade barnet jag stannar vid, inte heller mannen som bär barnet, inte heller hans blick, inte heller hans av svett blanka panna. Jag ser allt det där, precis som jag ser mannens sandaler, precis som jag ser barnets ansiktsuttryck. Det är svårt att säga om det enbart är rädsla eller också smärta i barnets ansikte. Jag stannar inte heller vid de vredgade blickarna hos kvinnorna som står i bakgrunden, på andra sidan rummet.
Det jag i stället stannar vid är en annan man som skyndar fram bakom mannen med barnet. Den här andre mannen håller i några papper och kroppen är lätt framåtböjd på det sätt den blir när man springer. Han är vacker. I sin rutiga skjorta, knäppt ända upp till näst sista knappen, och med det mellan ljusgrått och svart svävande håret liknar han någon. Jag kan inte komma på vem. Även skägget är gråspräckligt. Han har en svart jacka och beigegröna byxor.
4.
Jag dras hela tiden till att skriva: ”Men siffror är förstås meningslösa.”
Men visst är det inte sant? Det är just mängden vi aldrig klarar av att förstå, varken i mängdens verklighet – det vill säga att vi inte klarar av att omfatta så många känslor, våldsamheter, kroppar, tankar, idiotier, misslyckanden, planer, hoppfullheter, vänskaper – eller i de olika mängdernas olikhet – det vill säga att någonting absolut kvalitativt sker beroende på hur stor mängd vi talar om. Vid olika tillfällen i den ständigt tickande klockan av döda, och för den delen levande, stöter man liksom på trösklar. Det finns ingenting linjärt med det hela. Till slut når man gränsen; för en plats, för ett land. Till slut har människor, som om man inte märkte det, utrotats.
Räknar man – nu när jag skriver detta – ihop dem som är försvunna under de kollapsade huskropparna med dem vars kroppar har kunnat identifieras och dödförklaras så står vi inför uppskattningsvis 30 676 palestinier som har dödats av den israeliska armén. 12 040 av dessa, av dem som inte längre lever, var barn. När den här texten väl publiceras har detta troligtvis ändrats.
5.
En av de dagarna jag är på besök hos mina föräldrar sitter jag och adderar rutor från en flik på Statistiska centralbyråns hemsida. Jag kommer fram till att det på Gotland finns 11 084 personer under 18 år. Vågskålarna vägrar släppa taget om mig. Jag försöker forma dem till någonting, åtminstone en fråga.
Vad hade det inneburit om alla Gotlands unga helt enkelt dog? Tänk er alla tomma rum, i Hejde, i Lärbro, i Visby, på Sudret, i Hemse. Tänk er alla kläder som skulle finnas kvar, otvättade, i högar på golvet. Man skulle spara dem i några år kanske. (Nästan alltid slänger man dem till slut, de bevarade kläderna, om inte någon annan får dem, använder dem.) Tänk er hur många år det skulle behöva gå innan det över huvud taget skulle vara någon som firade studenten igen, nere i Almedalen. Det skulle vara tyst varje försommar i 19 år. Tänk hur tomma fotbollsplanerna i Dalhem, i Slite, i Klintehamn skulle vara.
Eller, för er som fastnar i ration: Kan vi tänka oss att kontinentalplattorna ändrar skepnad, att det uppstår en spricka utanför Sveriges östra kust, jordbävningarna avlöser varandra och 80 procent av byggnaderna i Visby – domkyrkan, Almedalsbiblioteket, Solbergabadet, Gråboskolan, Sveriges Radios lokaler vid A7, ringmuren, hamnterminalen och den nya kryssningskajen, Skarphälls alla affärer, Södra hällarnas naturreservat, mitt första egna boende (en liten gårdsstuga precis vid muren, med en släpig, envis mus som sprang i taket), Lännakiosken, den renoverade gymnasiebyggnaden, fotbollsplanerna vid P18, Botaniska trädgården, Stora torget, utkiksplatsen vi alltid gick till för att tjuvröka – helt enkelt krossas. Kan vi sedan tänka oss att kontinentalplattorna inte alls har bytt skepnad, och att alla dessa byggnader ändå krossas? Kan vi tänka oss att de har ödelagts av ton efter ton av bomber?
Det handlar inte om att försöka påminna oss själva, eller er, påminna er, om att det är verkliga liv. Jag ber er inte att känna det tomma, i sin bottenlöshet alldeles hopskrumpna vrålet som varje förälder så klart upplever och utstöter när ett barn mördas. Jag ber inte mig själv att känna de brännande ögon som alla de vuxna barnen återkommer till hela sina liv, kanske alltför korta, vid tanken på en mor eller en far som dött; liksom hur det brännande alltid brusar upp. Jag ber oss inte att tänka på den som älskar. (Hur skulle man kunna be någon om det?)
Vetskapen om alla dessa situationer har vi alla, och den vetskapen trollar – fantiserar – vi bort med lätthet.
Jag vill forma de här skålarna till en fråga. Jag vill forma dem i ett försök att greppa mängden på ett sant sätt. Vi kan inte leva alla dessa liv, inte känna dem. Men vi kan kräva av oss själva att vi måste förstå även de mängder vi inte klarar av att känna.
6.
Det som slår mig är alltså att den ena handen förmår utöva sådan precision, medan den andra inte sägs kunna någonting annat än att slå, hårt, med hela handen öppen. Angående mordet på Saleh al-Arouri, en av Hamas politiska ledare, säger Mark Regev, rådgivare till Benjamin Netanyahu, till den amerikanska nyhetsbyrån MSNBC att ”vem det än var som gjorde detta så var det en kirurgiskt precis attack på ledarskapet i Hamas”. Senare går två amerikanska regeringskällor ut anonymt och säger till The New York Times att det var en israelisk attack. Sedan är det tyst om saken.
Vad ska jag göra med det här ordet, precision? Sven Lindqvist skriver i boken Nu dog du om krigsrätten. Han skriver:
”Krigsrätten har i alla tider svarat på två frågor. När får man för krig? Vad får man göra i krig?
”Krigsrätten har i alla tider gett två helt olika svar på dessa frågor, beroende på vem motståndaren är. Krigets lagar skyddar jämbördiga motståndare av samma ras, klass och kultur. Krigets lagar lämnar de främmande och annorlunda utan skydd.
”När får man föra krig mot vildar och barbarer? Svar: alltid. Vad får man göra i krig mot vildar och barbarer? Svar: allt.”
Och vi får lägga till frågan: Vad får man göra i krig mot mänskliga djur och araber? Svaret blir, verkar världen säga till mig: skratta när man släpper bomben.
7.
Och vi lägger till, vi upprepar samma övning i räknande: 58 960 skadade – nu när jag skriver detta. På Gotland bor det, läser jag, 61 173 personer. Det är också det län som har den allra äldsta befolkningen. För ett år sedan fanns det, enligt statistiken, 17 personer över 100 år.
Jag försöker föreställa mig hur man skulle lösa det, rent praktiskt, med alla dessa skador. Vilka byggnader skulle man göra om för att hantera brännskadorna och de öppna såren? Skulle man ha möjlighet att ta hand om dem som inte har blödande sår, utan bara är smutsiga och rädda, eller måste man prioritera bort dem? Skulle man använda bygdegårdarna? Skulle de finnas kvar?
”Ökad precision”, skriver Lindqvist på tal om den terrorbalans som växte fram i skuggan av kärnvapenutvecklingen,
”var inte bara onödig, den var kanske rentav farlig. Så länge roboten bara kunde träffa storstäder, kunde den inte åstadkomma något annat än folkmord. Militärt var den värdelös. Men ju mer precisionen ökade, desto större blev möjligheterna att i första ronden begränsa verkningarna huvudsakligen till militära mål.
”Den ökade träffsäkerheten gjorde ett framgångsrikt förstaslag alltmer tänkbart, alltmer lockande. Ökad precision underminerade därmed terrorbalansen och gjorde avskräckningen mindre pålitlig.
”Paradoxalt nog fanns det ingenting farligare för civilbefolkningen än militärens påstådda förmåga att begränsa ett kärnvapenkrig till militära mål.
”Precisionen tvingade till prioritering, inte bara mellan civila och militära mål utan också mellan civila mål inbördes. Vilka var det egentligen man helst ville döda?”
8.
Det är så många ord som ligger och ruttnar. Förvrängningen sker på den mest grundläggande nivån. Det är inte så att det som har förvrängts är någonting obefläckat, så fungerar det ju inte. Men varje vridning har sina särskilda effekter.
Och jag måste vrida det till någonting sannare. Så jag vill säga;
De vapen vi exporterar världen över är inte ett försvar.
Vårt arbete har inte givits oss av någon annan.
Den utrotning vi ser är inte oundviklig.
Det kommer att komma en sol för oss.
Det går inte att vandra genom detta oskadd. Och trots detta så är det en skada vi måste lida. Vi måste lida husen och gatorna och vinden och molnen.
Det är i arbetet, inte i skadan, i kampen, inte i ångesten, som vi måste lägga våra händer. Det är där vi ska slita. Det är där vi sedan ska få vila. Det är där vi ska svara. Enbart, och jag menar verkligen enbart, i det gemensamma, i den ordnade rörelsen, kommer vi att kunna verka, kanske återgälda, alltid hjälpa.
9.
Det är en välkänd sång, Violeta Parras; när hon tackar livet och hon tackar livet inte minst för att det har gett henne ögon att skilja det mörka och ljusa, det svärtade och det bländande, från varandra. Det rörande med sången är tanken om gåvan, kanske till och med hoppet om gåvan eller hoppet om att ens fortfarande kunna ge och få.
Det är ett inslag, ett till inslag, på Al Jazeera, om en flicka som heter Rahaf al-Farra. I en av bombningarna av Khan Younis, dit Rahafs familj har flytt, från sitt hem i den norra delen av Gaza, kläms hon ihop under rasmassorna. Genom cementblocken skriker hon, ropar hon, tills en hjälparbetare hittar henne.
Hon förs till sjukhus. Jag vet inte vilket, jag vet inte vilka som fortfarande fungerar, men väl där, på sjukhuset, säger läkaren, i inslaget, med flickans öppnade ansikte suddigt, säger han alltså, läkaren, att skadorna på ögonen är allvarliga. Hon kommer inte att kunna se igen, säger han.
Så med bandage över ögonen, efter operationen, och det är då inslaget börjar, efter operationen, ligger flickan på en bår och hon säger två saker. Jag har ont, säger hon. Om du vet var mina föräldrar är, kan du be dem komma hit? säger hon. Mostern klarar inte av att säga att föräldrarna har dött. Mostern håller nästan ihop den minut hon pratar in i kameran. Kvinnan som intervjuar flickan, på båren, frågar: Var har du ont? I armarna, i benen och i ögonen, säger flickan.
Mot Parras sång och den gåva hon besjunger står den smärtsamt banala och fruktansvärda insikten om att gåvan kan stjälas. Det våld som har utövats mot Rahaf är en stöld av en gåva som enbart hon har rätt till. Det är en stöld som med en tunn linje ringar in den ockuperande maktens obekymrade våld, dess samvetslöst noggranna lemlästande.
Och jag ska lägga mina tårar här, från mina ögon.
Artikel publicerad 14 januari, 2024.