Jag har aldrig träffat en mångkulturmänniska som sagt att allt är perfekt i alla kulturer; istället säger de flesta mångkulturmänniskor att kulturer kan lära av varandra. Vad är fel med det?

Jag har aldrig mött någon mångkulturmänniska som anser att svenska språket inte ska vara vårt gemensamma språk. Ändå hörs många kritiker av mångkultur just föra fram det som argument.

Mångkulturmänniskor är inte motståndare till äktenskap över kulturgränser. Detta måste väl rimligen innebära att de även är motståndare till etnisk essentialism; något de ofta anklagas för.

Jag hittar inga seriösa mångkulturmänniskor som förespråkar etniska getton. Tvärtom förespråkar de att kulturer ska mötas.

Inga mångkulturmänniskor jag träffat har försvarat övergrepp som t ex tvångsäktenskap eller patriarkat.

Jag har aldrig mött någon mångkulturmänniska som sagt att utbildning skulle förstöra den egna kulturen; tvärtom!

Jag har aldrig hört talas om att mångkulturanhängare skulle vilja tvinga in en människa i en etnisk kategori mot den personens vilja. Inte heller att staten bör registrera folkgrupper. I själva verket har t ex alla romska organisationer protesterat mot register byggda på folkgrupp.

Inga mångkulturmänniskor påstår sig vara ensamma företrädare för en hel folkgrupp. Att däremot diskutera en folkgrupp utan att lyssna på många medlemmar ur den är rent imperialistiskt! Håll reda på begreppen: att vara medlem i en folkgrupp är inte detsamma som att påstå sig vara talesperson för den.

En vida spridd fördom är att mångkulturanhängare skulle vara anhängare av censur. Men att kritisera ett konstverk eller en bok är inte samma sak som att vilja förbjuda. Särskilt bör du ha rätt att granska konst som framförs för våra gemensamma skattepengar. Att vara skattefinansierad bör innebära att konsten är fri från kommersiella intressen och inte att den står fri från kritik.

Ingen mångkulturanhängare påstår att det skulle råda dikotomi mellan till exempel en mångkulturell analys och en klassanalys. Ingen påstår att antingen diskuterar vi antirasism eller också klasstillhörighet. I själva verket är det motståndarna som har en dikotomisk världsbild.

Ibland sätt också vetenskapen som dikotomisk motsats till mångkultur. Tanken att majoritetens kultur också skulle vara den vetenskapliga vägen är en tanke snubblande nära kolonialismens idé om ‘den vite mannens börda’. Att behandla frågor om kulturell bakgrund som om dessa vore ett brott mot en vetenskaplig frågeställning är ett synsätt som leder till generaliseringar och verkligen splittrar folket. Varför? Jo, därför att du då utgår från att staten är fri från fördomar. Det är skillnad mellan att vilja att staten ska vara fördomsfri och att så verkligen är fallet. Vem avgör huruvida en fördom är allvarlig eller ej? För att svara på den frågan måste du tala med människor som känner sig drabbade.

De som står för ovetenskapliga generaliseringar är, i verkligheten, inte de som förespråkar mångkultur – utan de som avfärdar mångkulturen. Om du slutar lyssna på människor som tillhör en folkgrupp, så kommer du att få svårt att bedöma vad som är vanligt och vad som är ovanligt i en kultur. Det apart udda, som en liten minoritet i minoriteten gör, kan då lyftas fram som vore det en normalitet. Analysen övergår i ryktesspridning. De tror sig vara sanningssägare, men blir en del av fördomsskaparna. Och om de nu är motståndare till mångfald – vad är då alternativet? Enfald?

Dikotomi innebär en uppdelning av en helhet i två icke överlappade delar.

Artikel publicerad 09 november, 2016.