Dagens världsekonomi däremot vilar på ett aldrig tidigare skådat gigantiskt skuldberg. Värst är det i USA, som förra året hade en officiell statsskuld på 18 biljoner dollar (18 tusen miljarder dollar). David Walker, som mellan 1998 och 2008 var chef för den myndighet som har i uppdrag att oberoende granska den amerikanska statens utgifter, menar att det snarare handlar om 65 biljoner. Dvs om man räknar in ofinansierade pensioner till militär och statsanställda plus de ofinansierade delarna av social security och Medicare. I svenska kronor handlar det om ofattbara 566 tusen miljarder kronor (växlingskursen i november 2015). Och eftersom inga reformer som skulle kunna minska skuldökningen finns i sikte, fortsätter USAs statsskuld att öka. Andreas Cervenka och andra insiktsfulla kommentatorer har länge hävdat att USA är på väg mot en finansiell katastrof. Oavsett om den pessimistiska prognosen stämmer eller inte, behöver man knappast vara ett ekonomiskt geni för att begripa att USA skulle ha mycket svårt att finansiera ett storkrig, utan att att riskera en ekonomisk härdsmälta och en kris utan like för världsekonomin.

I Clarté 3-2015 gör Mathias Cederholm en långt mindre alarmistisk, men enligt min mening en betydligt trovärdigare, tolkning av världsläget än den som Jan Myrdal mfl excellerar i (Europa, Eurasien och geopolitikens återkomst). Man bör också komma ihåg att det krävs betydligt mer än lösa antaganden för att kommunister ska dra den drastiska slutsatsen att kampen för att försvara det nationella oberoendet ska överordnas den inhemska klasskampen.

När det gäller John Noréns begäran om belägg för att Jan Myrdal mfl verkligen anser att högerpopulismen är en progressiv kraft, behöver han bara gå till Myrdals eget inlägg här på bloggen , där han jämför Front National (och SD i Sverige) med The Populist Party, som i sin tur beskrivs som ”en progressiv rörelse av arbetarklass och småborgerskap” (Var står fienden? Fråga 1) :

”I detta är Sverige inte unikt. Det gäller för de flesta länder i senkapitalismen (i redje världen blir frågeställningen en delvis annan). I alla växer vad som kallas högerpopulismen. Typiskt är att få inom vad som själv kallar sig vänstersidan brytt sig om populismens verkliga historia. The Populist Party var en progressiv rörelse av arbetarklass och småborgerskap. Intressant är att de lite sneda vänster-angreppen på mig började växa till larm när jag skrev om hur Marianne Le Pen genom att bryta med faderns pétainism och torterarbakgrund började överta vad som varit republikaners och laicisters slagord – och väljare.”

I Britta Rings blogginlägga citeras ett annat JM-inlägg med samma innebörd.

Artikel publicerad 03 november, 2016.