I höstas utkom Kohei Saitos Marx in the Anthropocene i svensk översättning av Peter Samuelsson på Nirstedt/litteratur. Samuel Carlshamre försöker reda ut vad Saitos politiska projekt består i.
”Vänsterns nya fixstjärna” annonserar baksidestexten till Kohei Saitos Marx i Antropocen entusiastiskt, och det är inte utan att man måste instämma. I samband med hans sverigebesök nyligen sträckte sig intresset klart längre än vad som brukar vara fallet för japanska marxister. Till och med en och annan socialdemokrat har intresserat sig för hans teorier – vilket väl får sägas vara en prestation givet att han är mot tillväxt och för kommunism.
Det som går att bestrida är möjligen epitetet ny. Sedan 2016 har Saito drivit ungefär samma projekt, med något skiftande tilltal och målgrupp. På svenska kom nyligen nämnda Marx i Antropocen, en grundlig exeges av Marx sena anteckningsböcker. Något mer tillgänglig, om än inte på svenska ännu, är Slow Down: The Degrowth Manifesto, som snarare fokuserar på de konkreta aspekterna av hans politiska projekt: nedväxtkommunism.
Marxologi och teori
Saitos tänkande tar alltså sin utgångspunkt i en djupdykning i de anteckningar och brev Marx skrev under de sista femton åren av sitt liv, då han inte publicerade något större verk, men fortsatte att läsa och tänka. Det Saito hittar i dessa anteckningar är ofta intressant och tankeväckande, men visar kanske i slutändan inte så mycket mer än att Marx var en perceptiv person, som in i det sista tog in och skapade nya perspektiv. Bland dessa perspektiv återfinner vi samtida naturvetenskap och ekologisk kritik av kapitalismen, och den ”metaboliska reva” som den gav upphov till.
Tyvärr blir det ofta mycket retoriska figur av det hela: om Marx bara levt lite längre, skrivit lite fler böcker, inte blivit så feltolkad av Engels, och så vidare, så hade marxismen varit en annan och bättre. Den som kan sin marxologi kanske kan dra sig till minnes hur Brevet till Vera Sasulij använts för att göra honom till tredjevärldist och Grundrisse för att göra honom till autonomist – eller för den delen hur Michael Heinrich genom sina särskilt noggranna läsningar menat sig kunna visa att alla reellt existerande marxister (till skillnad från Marx) ägnat sig åt ”världsåskådning” (det, förstår vi, är något dåligt).
För den som är skolad i György Lukács attityd – att Marx mycket väl kan ha haft fel på alla tänkbara specifika punkter, och ändå lämnat oss nog med teoretiska och metodologiska verktyg för att tänka och fortsätta kalla oss marxister – känns det lite väl exegetiskt.
Med detta sagt: Närläsningarna leder Saito ofta till intressanta resonemang. Som av en händelse inte minst när han ställer dem i relation till just marxismen som levande tradition – till exempel Lukács. I sin djupdykning i begreppet ”natur”, och dess epistemologiska och ontologiska position träffar Saito till exempel en smärtpunkt i den miljö- och klimatinriktade marxismen. Är det vettigaste att postulera ”naturen” som något absolut olikt det människoskapade, eller är det tvärtom sannare och alltså bättre att se det mänskliga och det naturliga som sammantvinnade, epistemologiskt och kanske till och med ontologiskt? Hur förhåller sig den här uppdelningen till den gamla trätofrågan om subjekt och objekt (och deras överskridande), och vilka anspråk kan det ena eller andra perspektivet egentligen göra på att vara ”materialistiskt”? Diskussionen kan framstå som esoterisk, men Saito leder effektivt i bevis att den har direkt bäring på vårt dagliga liv.
Förstelnade begrepp
Värre blir det tyvärr när vi går över till Saitos politiska projekt. Vad det formellt sett går ut på är i alla fall föredömligt tydligt. Det kan sammanfattas i en enkel syllogism:
• Klimatet står inför ett sammanbrott som hotar mänsklighetens överlevnad.
• Så länge kapitalismen existerar kan detta sammanbrott inte avvärjas.
• För att mänskligheten ska överleva måste den övergå till ett kommunistiskt produktionssätt.
Det är förstås ett formellt korrekt såväl som (i alla fall för en socialist) i sak rimligt resonemang. Problemen uppstår när vi synar de ingående termerna lite noggrannare.
Den första premissen är mer eller mindre oproblematisk. Vi kan visserligen diskutera var gränsen för ”acceptabla” utsläpp går och hur lång tid vi har på oss, men i sak går det inte att ifrågasätta att världens produktion måste ställas om i grunden för att rädda oss från en klimatkatastrof. Men redan på den andra punkten blir det svårare.
Saitos ståndpunkt, som han upprepar gång på gång, är absolut: kapitalism = tillväxt = utsläpp. På den första punkten gör han ett bra jobb med att argumentera emot drömmen om en kapitalism utan tillväxt – en ståndpunkt som är omöjlig att förena med ens den mest grundläggande insikt om vad kapitalismen är för ett slags produktionssätt, men trots det populär hos ett visst slags miljöpartister.
Mer problematiskt, och mer avgörande för hans resonemang, blir det i det andra ledet. Till att börja med: Stämmer det verkligen att all tillväxt per definition leder till motsvarande ökning av utsläppen av co2? Nej, inte mycket tyder på det. Tvärtom finns det gott om exempel på tillväxt, till och med hela länders tillväxt, som åstadkommits samtidigt som utsläppen ligger still eller till och med minskar. Detta är förstås i sig helt intuitivt. Som Saito själv märkligt nog gladeligen erkänner på andra ställen, så är tillväxt inom till exempel omsorgstjänster otroligt mycket ”klimatsmartare” än tillväxt inom biltillverkning.
Därifrån kan man förstås inte hoppa till slutsatsen att ”tillväxt” helt abstrakt betraktat skulle vara oproblematiskt positivt – att det finns otroligt många saker det borde ”bli mindre av” för klimatet och mänsklighetens skull är även det intuitivt. Men problemet är att den här nyansen underminerar Saitos själva grundtes: att kapitalismen eftersom den kräver ”tillväxt” per definition leder till en motsvarande ökning av utsläppen, och att detta innebär att den enda lösningen är omgående kommunism.
Det återstår förstås nog med vägande argument för att kapitalismen måste avskaffas: att den struntar i alla ”externaliteter” (så länge det inte kostar den något att göra det), att den producerar vad som helst (oavsett om det faktiskt är till gagn för oss i ett större perspektiv), att den koncentrerar makten i händerna på ett mycket litet fåtal (med intressen som oftast är motsatta det stora folkflertalets).
Men om man hävdar att ”tillväxten” är fienden så måste man också ta konsekvenserna av ett sådant resonemang. Antingen är det möjligt att producera mer, utan att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv, eller så är det inte det. Om det är det senare så är man inte bara emot fossilbränslen utan också vindkraft och solpaneler; inte bara fler motorvägar och bensin-SUVar utan också tunnelbana och snabbtåg, och så vidare.
Eftersom Saito inte vill hamna just där så inför han en del begreppsliga innovationer. Inte minst definitionen av kommunismen: ”överflödssamhälle med ekonomisk nedväxt”. Utöver att man kan fråga sig vad ”nedväxt” (eller ”tillväxt”) ens skulle betyda i ett samhälle som har avskaffat varuformen, så framstår det som direkt ohederligt att påstå att ett samhälle som skapar ett allt större överflöd genomgår ”nedväxt”. Om man i slutändan helt enkelt med nedväxt menar ”mer av det som är bra och mindre av det som är dåligt” så har man förstås satt upp ett politiskt önskvärt mål, men knappast med den formuleringen kastat klarhet över begreppen eller verkligheten.
Det politiskas försvinnande
Men att Saitos teser här faller isär innebär alltså inte att hans kritik av den reellt existerande kapitalismen gör det. På nästan alla avgörande punkter är han en skarp och insiktsfull kritiker, som alla socialister gör väl i att läsa. Det större problemet är att han byggt sitt politiska projekt på just ett begränsat antal absoluta motsättningar. Allt kokar alltid ned till: Det enda som kan göras för att lösa frågan är att införa ”nedväxtkommunism”.
Utifrån den absoluta ståndpunkten så blir hans huvudsakliga politiska måltavla följdriktigt de som förespråkar ”ekosocialism”. Det kan, säger Saito, se ut som om ekosocialismen utmanar fossilkapitalet, men i verkligheten är den precis lika ”tillväxtdriven” som kapitalismen, och dess vision är alltså ”inte hållbar”. Framför allt är den inte snabb nog: Alla lösningar som inte avskaffar fossilkapitalismen i sin helhet nu är meningslösa i relation till klimatkatastrofen.
Vad är då alternativet? Vilket subjektet är det tänkt ska genomföra denna både omgående och totala transformation av samhället? Tyvärr är Saito nästan helt tyst på den här punkten: arbetarkooperativ och folkliga rörelser antas helt allmänt driva den rätta linjen – men hur de ska ta makten över utvecklingen finns inte ens ett frö till beskrivning av. Man kanske får anta att det ska ske genom att de, som det post-kapitalistiska samhället enligt Saito förutsätter, ”uppfinner helt nya värderingar och beteenden”? Vad som återstår av Saitos politik framstår hur som helst som i bästa fall något slags messianism – i värsta fall helt vanlig miljöpartism.
Ett tredje alternativ vore förstås just det slags klimatpopulism från vänster som vissa försöker bygga – att samla folkflertalet för ett program för större överflöd med mindre utsläpp för att utmana fossilkapitalets makt och driva på mot socialism. Kanske lite grått och vardagligt, men helt klart möjligt, så länge vi inte målar in oss i begreppsliga hörn. Och kanske inte nödvändigtvis långsammare än Saitos modell.
Artikel publicerad 26 mars, 2026.