Medierna anklagar den nyvalde riksdagsledamoten Mohamed Ali (V) för allt de över huvud taget kan komma på, nu senast att sprida konspirationsteorier om Hamas attack den 7 oktober 2023. Men medierna utelämnar bekräftad information och hjälper på så sätt den israeliska regeringen att undkomma granskning.
Den 5 november publicerade Ekot en webbnotis med rubriken ”Ali spred konspirationsteori om Hamas attack 7 oktober”. Läsarna fick veta om Vänsterpartiets nyvalda riksdagsledamot att: ”I ett inlägg på X skrev han att flera underrättelsetjänster känt till attacken i förväg.” Sedan följer Alis avbön och Vs besked att han ångrar sig. Det som uteblir är att israeliska myndigheter faktiskt hade fått en detaljerad attackplan och avfärdat varningar.
Bakgrunden är ett inlägg som Ali skrev den 9 oktober 2023, två dagar efter attacken, tre år före sitt riksdagsuppdrag. Hans analys var att Mossad, CIA och MI6 kände till vad som skulle hända och han skrev att ”Israel vill se ut som ett offer inför det kommande kriget de har eftersträvat”. Aftonbladet tog nyligen fram inlägget och beskrev det som en konspirationsteori, och ytterligare ett drev mot ledamoten var i gång.
Men vad visste Israel? Israeliska myndigheters förhandsinformation om attackplanen är dokumenterad. Redan den 30 november 2023 publicerade New York Times en granskning byggd på dokument, mejl och intervjuer. Israeliska myndigheter hade mer än ett år före attacken kommit över en omkring 40 sidor lång plan, kallad Jerikomuren. Den beskrev raketbeskjutning, drönare som slog ut övervakning och beväpnade grupper som tog sig över gränsen. Minst en analytiker varnade dessutom för att Hamas övade enligt planen. Hennes varningar avfärdades. Israels förhandskunskap om planen är alltså väldokumenterad.
På den centrala punkten hade Ali alltså rätt: Israel hade förhandsinformation om Hamas planer. Han drog den slutsatsen två dagar efter attacken, sju veckor innan New York Times kunde belägga den. Där låg han före de stora redaktionerna. Medierna som bedömer honom tre år senare har tillgång till granskningen och ett professionellt ansvar att använda den.
I sin avbön kallar Ali inlägget förhastat, olämpligt och utan grund. Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling säger att den typen av konspirationsteorier inte hör hemma i partiet. Därmed tar Ali avstånd också från den information i inlägget som stämde. Vänsterpartiet har gjort det till en linje att anklagade företrädare ska be om ursäkt, också för sådant de inte är skyldiga till. Det dämpar rubrikerna för stunden – men bekräftar anklagelsen, och V skjuter med detta förhållningssätt systematiskt sina egna förtroendevalda, maktanalysen och vänstersidans nödvändiga analys i sank. Det är en usel strategi i sig, men en avbön ersätter ändå inte redaktionernas faktakontroll.
Den dokumenterade förhandsinformationen är också politiskt brännande därför att den berör den israeliska regeringens ansvar. Redan den 29 oktober 2023 skrev Benjamin Netanyahu att han inte hade varnats för Hamas krigsavsikter och lade skulden på säkerhetstjänsterna: enligt honom hade cheferna för militärens underrättelsetjänst och Shin Bet bedömt att Hamas som organisation var avskräckt. Efter kritik, bland annat från en av medlemmarna i krigskabinettet, Benny Gantz, raderade Netanyahu ett inlägg och bad om ursäkt. Striden om vad just Netanyahu fick veta fortsätter.
Den 7 oktober i år rapporterade den amerikanska public service-radion NPR att fyra personer i Mellanöstern med direkt kännedom bekräftat att Israel varnats före attacken. Varningarna gick både till israeliska säkerhetsorgan och till Netanyahu personligen, bland annat i ett telefonsamtal från Förenade arabemiratens president. Netanyahu förnekar att han fick de personliga varningarna och avfärdar uppgifterna som ”fake news”. Enligt Likuds offentliggjorda uppgifter har han stämt bland andra Haaretz, Yedioth Ahronoth, Channel 12 och flera journalister efter rapporter om varningar från Förenade arabemiraten och Egypten.
Den tidigare Shin Bet-chefen Ronen Bar stämde i sin tur Netanyahu i oktober och redovisade varningar som han uppger sig ha lämnat före attacken.
Efter valet den 27 oktober sitter Netanyahu kvar som tillförordnad premiärminister, och frågan om ansvaret för den 7 oktober väger tungt för hans politiska framtid. Han har lagt skulden på säkerhetstjänsterna, förnekat varningarna, stämt medier som rapporterat om dem och ännu inte tillsatt någon statlig undersökningskommission. Det är politiska handlingar i en strid om vem som ska bära skulden, och det är detta svenska medier borde granska.
Men svenska medier vänder i stället blicken mot den som tidigt ställde frågan. De granskar återigen granskare. När förhandskunskapen blir en fråga om en vänsterpartists anständighet flyttas uppmärksamheten från vad den israeliska regeringen visste och gjorde till frågan om en enskild svensk kritiker är ”respektabel” eller inte. Frågan om Israel och det folkmord som pågår reduceras till ett politiskt vapen i den svenska inrikespolitiken. Och Netanyahu får hjälp i kampen om berättelsen. Det är tragiskt.
Aftonbladet, som tog fram inlägget, väljer redan från början en ensidig vinkel. Tidningen tolkar Alis två meningar som ett påstående om att attacken medvetet släpptes fram, vilket inte står i det återgivna citatet. Längre ned medger tidningen att israeliska underrättelsetjänster hade tagit del av planen, men tillägger att belägg saknas för att attacken avsiktligt tilläts. Inlägget presenteras ändå som konspiratoriskt redan i rubriken.
När nyheten vandrar vidare försvinner också den reservationen. Omni, Svenska Dagbladet och Kvartal återger att underrättelsetjänsterna kände till attacken och lät den ske, utan att nämna den kända attackplanen. Nyhetsbyrån TT:s text, publicerad bland annat i Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Svenska Dagbladet, använder också konspirationsetiketten, utan den relevanta bakgrunden. Redaktionerna hänvisar till Aftonbladet (utom Aftonbladet som hänvisar till TT). De behåller alltså anklagelsen och stryker den kunskap läsaren behöver för att bedöma den.
SVT har gjort mer än att återge andras uppgifter. I en egen artikel den 6 november beskriver SVT Alis inlägg som konspiratoriskt, också där helt utan den nödvändiga bakgrunden. Redan den 1 december 2023 publicerade samma redaktion en notis om att Hamas plan varit känd i över ett år. Kunskapen finns i det egna arkivet men används inte när en svensk vänsterpolitiker med utländsk bakgrund granskas. Mönstret känns igen.
Att en slutsats saknar offentligt redovisade belägg och att den är en konspirationsteori är två olika omdömen. En redaktion måste precisera vad den anklagar skribenten för och visa hur den kommer fram till omdömet. Att något inte är styrkt säger i sig inget om huruvida det bygger på konspirationstänkande. Annars blir konspirationsetiketten ett sätt att slippa bemöta politiska analyser.
Maktanalys görs på så sätt till ett misstänkt beteende, medan makthavarnas egna förklaringar får ställning som utgångspunkt. Det begränsar själva det politiska samtalet. Den som frågar vilka intressen en regering driver eller hur den använder en kris måste först försvara sin rätt att ställa frågan. När samtalet gång på gång fastnar i om dokumenterade fakta alls är fakta, skjuts diskussionen om makt och ansvar ständigt upp.
Alis formulering kan också läsas som en tidig och skarp maktanalys: att den israeliska ledningen skulle använda attacken för att legitimera ett krig den hade intresse av. Vi kan diskutera den analysen och pröva den mot regeringens politik och handlingar. Politisk analys kräver inget erkännande från makthavarna. Om varje slutsats om makt och motiv måste styrkas med ett internt beslutsprotokoll får den som kontrollerar dokumenten också kontroll över vilka analyser som får framföras.
Ali gjorde också påståenden om CIA:s och MI6:s förhandskunskap. För att slå fast dem behövs egna belägg. Den osäkerheten upphäver varken den dokumenterade israeliska förhandsinformationen eller rätten att diskutera politiska motiv. Journalisters uppgift är att pröva de olika leden i resonemanget. Konspirationsetiketten gör dem i stället till ett paket som läsaren förväntas förkasta.
Israels återkommande falska uppgifter om sitt våld måste dessutom få konsekvenser för hur medier värderar statens förnekanden. Efter dödandet av journalisten Shireen Abu Akleh i Jenin 2022 pekade israeliska myndigheter först ut palestinsk beskjutning som en förklaring. FN:s människorättskontor kom fram till att skotten kom från israeliska styrkor. Senare medgav militären att en israelisk soldat hade skjutit henne.
Efter att israeliska soldater dödade 15 räddningsarbetare nära Rafah i mars 2025 hävdade militären att fordon hade närmat sig utan belysning eller märkning. En film från en av de dödades telefoner visade tydligt märkta ambulanser och räddningsfordon med ljusen på. Militären fick ändra sin redogörelse. Först en ansvarsbefriande version, sedan bevisning som tvingar fram en ny: mönstret återkommer när det gäller Israel. Gång på gång på gång.
Det är ett journalistiskt systemfel om varje avslöjande behandlas som ett avslutat undantag och nästa officiella förnekande får samma trovärdighet som förut. Lögnerna kan då fylla sin politiska funktion när uppmärksamheten är som störst, medan rättelserna kommer senare. Dokumenterade osanningar måste följa den ansvariga institutionen och dess företrädare in i nästa intervju. De ska behöva förklara varför publiken ska tro dem denna gång. Samma källkritiska minne måste gälla Netanyahu när han förnekar varningar som andra uppger att han fått.
Netanyahu har också en historia av att vägra låta misstankar prövas. Militären har bekräftat att han våren och sommaren 2023 fick fyra varningsbrev från underrättelsetjänsten om att Israels fiender såg landet som försvagat. Inlägget där han skyllde på säkerhetscheferna ch anklagade dem för att ljuga tog han tillbaka först när kritiken kom inifrån den egna regeringen. Anklagelserna om krigsbrott och brott mot mänskligheten, som Internationella brottmålsdomstolen har utfärdat en arresteringsorder för, avfärdar han. Han vill inte ens låta dem prövas. Och samma sak gäller de intensiva påståendena om Hamas systematiska våldtäkter den 7 oktober – som saknar faktamässig grund. För att inte tala om uppgifter från den andra sidan, om systematiska våldtäkter av palestiner i israeliska fängelser, ett konstaterat faktum som många svenska palestinavänner fått löpa gatlopp för när de har försökt påtala det.
Det är mycket som står på spel. FN:s oberoende undersökningskommission drog i september 2025 slutsatsen att Israel begår folkmord i Gaza. Den israeliska ledningens berättelse om kriget och dess ansvar kräver därför hård granskning. Det är ett arbete svenska redaktioner borde stå i främsta ledet för.
Att sätta en konspirationsetikett på en svart, svensk riksdagsledamot – som redan fått utstå ett rasistiskt drev – gör motsatsen. När redaktioner använder den här etiketten utan att redovisa vad som faktiskt är känt tvingas Vänsterpartiet ta avstånd – och den enskilde be om ursäkt. Läsaren får mindre kunskap om det som borde granskas.
Sveriges Radio bör komplettera webbnotisen med den dokumenterade förhandsinformationen och förklara vad redaktionen menar är konspirationsteoretiskt. Samma krav gäller de andra redaktionerna. Publicitetsreglerna kräver kontroll av sakuppgifter och en tydlig skillnad mellan fakta och kommentarer. Det ansvaret försvinner inte när en redaktion återger vad en annan har skrivit.
Men kompletteringar räcker inte. Sedan valet har Ali utsatts för ett drev med ständigt nya halvsanningar och rena påhitt. Han är inte misstänkt för brott i utredningen om valfusk i Borlänge, men har ändå framställts som misstänkt, och hans väljare har beskrivits som en ”somalisk klan”, trots att han har ett bevisat mycket starkt förtroende och att hans väljare i Borlänge berättat för SVT att de röstade på honom för att de själva ville.
Kandidater som kryssas in med starkt stöd från en församling, en förening eller ett lokalt nätverk beskrivs inte som klaner. Gamla inlägg grävs inte fram om varje nyvald ledamot, och en SD-ledamot som Richard Jomshof kan hetsa mot muslimer utan att det blir en medial följetong. Också granskningen av Alis skulder behöver ett sammanhang: Kalla fakta har hittat 387 förtroendevalda med aktiva skulder hos Kronofogden. Måttstocken skiftar punkt för punkt: vems väljare som misstänkliggörs, vems förflutna som granskas och vems ursäkt som räcker. Redaktionerna borde därför ställa frågorna en nivå högre. Vem driver granskningen av Ali, och vem tjänar på att Vänsterpartiet granskas hårdare än andra partier? Mäts svarta politiker med en annan måttstock än vita? En notis kan vara korrekt i sak och ändå bidra till ett rasistiskt narrativ när samma vinkel upprepas dag efter dag.
En svensk oppositionell ska granskas för sina ord. En statsledning ska granskas för sina ord, sina handlingar och sina försök att undgå ansvar. Journalistikens krav på sanning får inte bli hårdare ju längre från makten den granskade står. Men i rapporteringen om Ali är det precis det som sker.
Artikel publicerad 10 november, 2026.