Det vanligaste motargumentet som jag hittills har sett från mer sansade kritiker av Chibber är att hans måltavla, den skola som brukar benämnas ”studier av underordning” (”subaltern studies”), inte är representativ för postkolonialismen. Det påståendet har mycket som talar emot sig. Men även bortsett från det, återstår den avgörande frågan att besvara: Om de argument mot marxismens tillämpbarhet på koloniala och postkoloniala samhällen som producerats av representanter för subaltern studies inte ska räknas – vilka är då argumenten som talar för tesen? Såvitt jag vet, har inga kritiker av Chibber hittills besvarat den frågan./Benny Andersson

Här följer Chibbers egen korta beskrivning av inlägget han tänker göra på Marx 2016:

The Promise and Perils of Postcolonial Theory

The recent past has witnessed a massive shift in political power away from labor and toward capital. Part of the fallout of this development has been a displacement of Marxist and other Enlightenment theories on the Left, by explicitly anti-Enlightenment and anti-universalist views associated with postcolonial theory. With its promise to rid radical politics of its Eurocentrism and parochialism, postcolonial theory offers a very attractive vision for progressive politics as well as for social theory. But there is a profound mismatch between its rhetoric and its substance. This talk examines the myriad ways in which postcolonial theory in fact strengthens the very Eurocentrism it seeks to overturn, and weakens the solidarities it claims to defend. For progressive politics in the twenty-first century, a revitalized and universalistic socialism still offers the best prospects for success.

Artikel publicerad 07 oktober, 2016.