En lögn är ett påstående, som lögnaren anser vara falskt och som medvetet yttrats till en annan person i syfte att bedra hen.
Att säga att lögn är sanningens motsats är något som nog många skulle instämma i – i synnerhet den som inte grubblat över ämnet. Bland annat förutsätter sagesmannen något förhastat att det överhuvud taget existerar en sanning som man kan beljuga. Redan Pontius Pilatus hade filosofiska problem med detta, och han var som bekant långt ifrån den förste.
Materialister har lika många och outtömliga problem med sanning och lögn som troende och subjektiva idealister kan ha. Ja, kanske fler, Till skillnad från Pilatus och en och annan överlevande postmodernist anser vi att det finns en sanning men trots att vi tror oss veta den ser vi oss ofta av praktiska skäl nödsakade att spela ovetande om den, förneka eller dölja den – det vill säga ljuga.
Vi måste helt enkelt ljuga, ibland för att vinna sociala eller ekonomiska fördelar, men lika ofta för att undvika bli odrägliga för omgivningen eller för oss själva. Ljuger gör vi alltså, alltsedan 2-3 års ålder. Det var faktiskt Charles Darwin, som i en mindre känd essä konstaterade detta efter ha studerat sin lille son. Med växande ålder och erfarenhet blir vi i allt bättre på det. Vi ljuger för våra kära och kära, på arbetet, för vår överhet, för eventuella biktfäder och inte minst för oss själva.
Ett samhälle utan ljugande vore omöjligt att leva i. Denna sannning utvecklar Sissela Book i sin avhandling: Lying: Moral Choice in Private and Public Life (1978). I Ricky Gervais’ film ”The invention of lying” fick vi ett annat fantasifullt exempel på detta.
I dagarna testas i USA ett alternativ till sanningen under/av Donald Trump, där distinktionen mellan sanning och lögn upphört att gälla – vilket som bekant inte hindrar Trump från att utmåla alla kritiker som lögnare.
I Europa förfasas vi officiellt över USA:s aktuella (kriminella, ”sjuka” och mytomana) president och hoppas att hans regim inte kommer att hålla i längden. Samma hållning till sanningen höll dock för nazistregimen i Tyskland i 12 år – att det den gången inte blev längre berodde inte på att Hitlers och Goebbels lögner avslöjades av tyska folket, utan på att det yttre motståndet/konkurrensen blev för stark.
Och vad menas med ”i längden”? Vi bor faktiskt i ett land där statschefen enligt författningen (åtminstone nominellt) måste vara anhängare av en ett par tusen år gammal myt om en osynlig skapare, som av för oss oklar anledning skickat sin son att bestialiskt avrättas, och vars blod och kött vi symboliskt (numera frivilligt) förtär. Att tro på Donald Trump torde för de flesta vara mera rimligt än att skriva under på, eller ens förstå, Augsburgska Trosbekännelsen.
Och regimen Trumps stöd bland USA:s befolkning har ökat sedan januari 2025 – presidentens lögner har än så länge gått hem. Ty vi väljer ofta att låtsas tro även på (uppenbara)lögnare av skäl, som starkt påminner om ljugarens bevekelsegrunder. Därav dessa regimers faktaresistens. De är framgångsrika så länge de har framgång, och har makt att definiera vad som är framgång.
Nu arbetar USA:s president medvetet på att permanenta sin alltmera auktoritära regim. Vi som läst på har sett det förut. Att lögnen regerar oss i samhället torde vara sant så länge en egendomsägande minoritet tillåts styra en exploaterad majoritet – som förväntas oavsett vem som sitter i Vita huset eller Rosenbad erkänna USA som vårt demokratiska föregångsland – i kraft och sin ekonomi och sin armé.
Philip Rydéns relativt blygsamma bok Lögner – osanningens historia (Historiska Media) hade knappast kommit till stånd – eller ens varit nödvändig – utan Donald Trump, vars exempel på framgångsrika politiska karriärer baserade på lögner, rasism och lyhördhet för storkapitalet ger en värdefull erinran om att demokrati (eller socialism) aldrig är irreversibel, kommer gratis och vars omvårdnad aldrig kan delegeras till fienden. Den skrevs ändå under Biden och före det senaste tragiska USA-valet.
Om inte Trump vore nog som exempel upptas resten av boken av exempel av mer eller mindre framgångsrika statsmäns ljugande. Ändå förbleknar dessa vid sidan av USA:s nuvarande president. Till exempel är Håkan Juholts placering vid sidan om Donald Trump på gränsen till åtalbar.
Artikel publicerad 02 april, 2025.