Två nyligen utgivna rapporter från LO visar inte bara på kapitalismens natur men också, utan LO:s avsikt naturligtvis, reformismens omöjlighet. Trots 125 år av Eduard Bernsteins ideologiska arv med reformpolitik och etiskt ideal står arbetarklassen och fackföreningarna och stampar. Bara medlemmarna kan ändra utvecklingen.

Landsorganisationen i Sverige (LO) har i samband med årets avtalsrörelse publicerat två viktiga rapporter. I rapporten om inkomstskillnaderna i Sverige, Makteliten – i raketfart från verkligheten, presenterar LO hur inkomsterna i samhällets elitskikt ökar med raketfart. I den andra som fått namnet Sverige arbetar för mycket konstaterar man att de faktiska arbetstimmarna i Sverige har ökat, till skillnad från andra länder. Svenskarna rankas högt i arbetade timmar per capita, särskilt bland kvinnor och äldre.

Medan LO-rapporten om inkomstklyftorna helt korrekt konstaterar att många arbetare har svårt att få pengarna att räcka, lever makteliten i en annan verklighet. Skillnaderna är på historiskt höga nivåer, skriver LO. Det vände på 1980-talet då den genomsnittliga inkomsten för den ekonomiska eliten motsvarade 9 industriarbetarlöner. Idag är motsvarande siffra 71 arbetarlöner. En gigantisk resursförflyttning där allt större värden tillfaller de allra rikaste. Detta på 45 år! I skarp kontrast till LO:s rapporter vägrar arbetsköparna naturligtvis att ta något ansvar för maktelitens inkomster, och Industriarbetsgivarna vill istället att svenskarna ska arbeta ännu mer.

Arbetsmoral eller tyst tvång

LO:s andra studie om arbetstiderna visar att svenskarna i genomsnitt har en hög sysselsättningsgrad. Nästan alla arbetar runt 40 timmar under en typisk arbetsvecka. Anmärkningsvärt enligt rapporten är att de faktiska arbetade timmarna har ökat sedan 1980-talet. Det är en skillnad mot trenden i andra jämförbara länder, och något som arbetsköparna försöker förneka. När man mäter arbetade timmar per capita ligger Sverige högt jämfört med andra europeiska länder. Enligt rapporten visar det en stark arbetsmoral.

Huruvida stark arbetsmoral ligger till grund för att arbetstiden har ökat kan naturligtvis ifrågasättas. En annan orsak kan lika gärna vara räntehöjningar som ökar bostadskostnaderna, ökade levnadsomkostnader som mat och transporter. Det leder i sin tur många gånger till ökad skuldsättning genom att kreditkorten maxas. Klassiskt är begreppet ”from paycheck to paycheck”; i slutet på månaden är det tomt på kontot.

En ytterligare faktor i sammanhanget är det centrala marxistiska begreppet industriell reservarmé. Även om dagens arbetsmarknad ser annorlunda ut än på 1800-talet är samma typ av press på löner och arbetstider fortfarande aktuell. Det strukturella överskott av arbetskraft vi har på dagens prekära svenska arbetsmarknad, är bara ytterligare ett av kapitalets verktyg för att reglera löner och upprätthålla sin dominans.

Enligt Statistiska Centralbyråns (SCB) senaste Arbetskraftsundersökning (AKU) från januari 2025 var den icke säsongsrensade arbetslösheten i Sverige 10,4 procent bland personer i åldern 15–74 år. Förmögenhetstillväxt i raketfart för miljardärerna, längre arbetstider och höjd pensionsålder för vanligt folk samt rekordarbetslöshet på över 10 procent av befolkningen – hur kunde det bli så här? Det kan man fråga sig lite naivt?

Reformismens omöjlighet

För att få en uppfattning om vad som fått socialdemokratins företrädare och ledarna inom fackföreningsrörelsen att acceptera ett halvt sekels tillbakagång, måste vi titta tillbaka i historien till början av skiftet mellan 18- och 1900 tal. 1899 presenterar den tyska socialdemokraten Eduard Bernstein en ”granskning” (revision) av marxismen i en bok som på svenska heter Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter” (svensk upplaga, Arkiv 1979.)

Bernstein tillhörde den delen av tyska socialdemokratin som kallades Eisenach-fraktionen, och som var ett av de två partier som slogs samman vid Gotha-kongressen 1875. Marx var starkt kritisk mot utkastet till program som lades fram, speciellt mot bakgrund av den politiska utvecklingen under Pariskommunen 1871. Marx ansåg att Gotha-programmet innehöll en felaktig syn på statlig intervention. Han menade att sann frihet krävde att staten omvandlades till ett verktyg som helt kontrollerades av samhället, det vill säga de fria individerna. Till skillnad från 2025 års elitskikt på nästan 5 000 anställda vid Regeringskansliet.

Marx kritiserade också de tyska socialdemokraternas syn på arbetsvärdet. Rikedom härrör också från naturen, och arbete kan inte ensamt betraktas som rikedomens enda källa. Marx var vidare kritisk mot idén att arbetare skulle få ”hela produkten” av sitt arbete, och förklarade att rikedom måste användas för kollektiva behov, såsom sjukvård, utbildning och infrastruktur, innan den kan fördelas individuellt.

Marx fördömde Gotha-programmets reformistiska tendenser, såsom dess förespråkande av producentkooperativ med statligt stöd. Han argumenterade för att kooperativ borde uppstå självständigt hos arbetarna som revolutionära verktyg mot kapitalistisk produktion, snarare än att vara beroende av statligt stöd. Denna kritik återspeglar Marx bredare motstånd mot kompromisser med reformistiska och opportunistiska ideologier, då han betonade revolutionär omvandling framför gradvisa reformer.

Bernsteins granskning

Det var mot bakgrund av dessa händelser som Bernsteins bok anses utgöra en vattendelare inom den socialistiska idétraditionen. Bernstein utmanade grundläggande antaganden inom den marxistiska teorin och argumenterade för en revisionistisk syn. Han framhöll en gradvis och reforminriktad väg till socialismen inom ramen för den ”politiska demokratin”, vilket innebar att arbetarna genom att vara i majoritet genom rösträtten kunde använda staten och andra institutioner till att gradvis förbättra samhället.

Marx skulle enligt Bernstein ha förutspått kapitalismens undergång, framför allt i Kapitalet, där Marx snarare analyserade de inneboende tendenserna och motsättningarna inom kapitalismen som skulle skapa möjligheterna till dess historiska övervinnande. Bernstein och andra såg snarare Marx skrifter som mer direkta profetior om en nära förestående kollaps. Här pekade Bernstein på bildandet av karteller och truster som stabiliserande faktorer, förbättringar i kommunikation och kreditväsen som mildrade konjunkturcyklerna, samt arbetarklassens gradvisa förbättring av levnadsstandarden genom facklig kamp och sociallagstiftning. Enligt Bernstein indikerade dessa trender att kapitalismen snarare genomgick en gradvis förändring än en akut kris.

Marx hävdade att kapitalismen oundvikligen skulle leda till en polarisering av samhället i två alltmer fientliga klasser: en liten, rik kapitalistklass och en stor, utarmad arbetarklass. Bernstein ifrågasatte denna bild och framhöll att mellanskikten inte bara fortlevde utan till och med växte. Han noterade också en differentiering inom arbetarklassen och en tendens till förbättring av levnadsförhållandena för vissa grupper, vilket enligt honom underminerade idén om ett homogent och alltmer eländigt proletariat.

Slutligen ansåg Bernstein att Marx teori om mervärdet inte var helt fel, men den kunde inte ligga till grund för någon form av revolutionär förändring av produktionssättet. Det som var viktigt var istället att lägga fokus på de konkreta orättvisorna och ojämlikheterna i det kapitalistiska systemet och på möjligheterna att gradvis minska dessa genom reformer. En sådan strategi var politiskt arbete inom ramen för demokratin. Facklig kamp, kooperativa företag och sociallagstiftning. Voilà – så var reformismen född!

Snabbspola till andra världskrigets slut

Ödesdigra händelser som Spartakistupproret i Tyskland 1919, den stora depressionen 1929 till 1937 och nazismens maktövertagande med början 1933 finns det inte utrymme att skriva om här. Utan vi tar oss till slutet av andra världskriget som markerade en större geopolitisk och social omvandling. Efter hand som Sovjetunionens armé rörde sig västerut började en krypande rädsla för socialistiska revolutioner att växa fram inom den globala eliten. Stora delar av Europas infrastruktur, ekonomi och etablerade samhällsordning låg i ruiner. Miljontals människor var fördrivna och fattigdomen var utbredd.

I länder som Frankrike, Italien och Grekland framträdde starka kommunistiska partier, vilka hade en ledande roll i motståndsrörelsen mot nazismen. Italienska kommunistpartiet (PCI) fick ett allt större stöd från arbetare och bönder. I Grekland utbröt ett inbördeskrig där den kommunistledda demokratiska armén kämpade mot framför allt USA-stödda regeringstrupper.

Socialistiska rörelser sträckte sig även bortom Europa. I koloniala territorier som Vietnam och Indonesien sammanflätades ofta anti-imperialistiska strider med marxistiska idéer. Försvagningen av europeiska kolonialmakter under kriget skapade möjligheter för revolutionära rörelser att utmana imperialistiskt styre, vilket ytterligare förstärkte farhågorna om socialismens globala spridning.

De ledande imperialistmakterna som planerade för hur det framtida Europa skulle byggas upp, skapade under Bretton Woods-konferensen Internationella valutafonden (IMF) vars syfte i princip var att säkerställa den amerikanska dollarn som ledande valuta. Ett annat resultat var Marshallplanen 1947.

Hur räddar vi kapitalismen?

Samma år som Bretton Woods-konferensen publicerar två österrikiska ekonomer varsin bok med samma syfte som bildandet av Internationella valutafonden. Deras avsikt var om möjligt ännu mer omfattande än att specifikt etablera dollarn som världsvaluta. Utifrån samma rädsla för klasskampen och möjligheten att fler icke-kapitalistiska länder skulle etableras, närmade de sig frågan om hur kapitalismen framtid skulle räddas.

Friedrich Hayeks Vägen till träldom och Ludwig von Mises Byråkrati, båda publicerade 1944, innehöll grundläggande kritik av en centraliserad ekonomisk planering och byråkratisk styrning. De reflekterade över efterkrigstidens politiska utveckling men också över det de uppfattade som konsekvenserna för den individuella friheten.

Hayek hävdade att centraliserad planering – vare sig den är socialistisk eller fascistisk – oundvikligen leder till tyranni genom att koncentrera makten hos en auktoritär stat. Han menade att ekonomisk planering underminerar individuella friheter, eftersom regeringar måste undertrycka oliktänkande för att upprätthålla enhetliga mål. Hayek kopplade nazismens uppkomst till kollektivistiska idéer inspirerade av socialism, och varnade för att även en socialdemokratisk variant riskerade auktoritära tendenser genom att prioritera statlig kontroll över marknaden. I hans försvar av decentraliserat beslutsfattande där konkurrens och lagar skulle skydda mot totalitarismen, fanns varken monopol, kolonier eller finanssystem inkluderade.

Mises undersökte byråkratin som ett systemfel inbyggt i en socialistisk styrning. Han jämför vinstdrivna marknadssystem, som enligt honom bygger på prissignaler för effektivitet, med byråkratisk styrning som saknar mekanismer för att utvärdera framgång. Han menade att byråkratier kväver innovation, belönar lydnad framför meriter och utvidgar statens makt på bekostnad av medborgerliga friheter. Även om Mises erkände behovet av en viss byråkrati, till exempel polisväsendet, varnade han för att dess ohämmade tillväxt underminerar den ekonomiska dynamiken och banar väg för socialistisk despotism. Alldeles särskilt ogillade Mises löneregleringar som bara gav fackföreningsbyråkraterna makt över innovativa kapitalister.

Både Hayek och Mises förklarade förekomsten av ekonomiska kriser som en följd av penningpolitisk manipulering och avsaknad av ett stabilt prissystem. Monopol var bara ett undantag som främst uppstår genom politiskt skydd, inte marknadens dynamik. Deras teorier understryker att statliga ingrepp – inte marknadens fria funktion – är roten till både kriser och maktkoncentration.

Olika bakgrund – samma mål

När man jämför Bernstein, Hayek och Mises kan man hitta oväntade konvergenspunkter trots deras olika politiska bakgrund. Alla tre hyste en skepsis mot centralplaneringens effektivitet och såg faror för det de ansåg vara den individuella friheten. Bernstein hävdade en reformistisk socialism och betonade att kapitalismen kunde reformeras inom en demokratisk ram. Bernstein övergav tanken på ett slutgiltigt klasslöst samhälle till förmån för gradvisa förbättringar. Hayek framhöll samhällets komplexitet och faran i att vilja konstruera en fullständigt planerad ordning. Mises blottlade byråkratins inneboende begränsningar i att effektivt allokera resurser jämfört med marknadsmekanismer.

Trots Bernsteins socialistiska utgångspunkt kan man således notera en gemensam försiktighet gentemot alltför omfattande statlig makt och en implicit värdering av individens handlingsfrihet inom ramen för ett komplext samhälle. Paradoxalt nog kan man konstatera att socialdemokratisk politik i Sverige de senaste 50 åren, om man ska tro LO:s rapporter, har påverkats av idéer från både Bernstein, Hayek och Mises. Den gemensamma ståndpunkten hos Bernstein och nyliberalerna Hayek och Mises är således att det kapitalistiska produktionssättet är det mest framgångsrika av alla, och med politiskt trixande kan man justera det till fördel för medborgarna.

Sekelskiftet och reformismens logiska slut

Thomas Piketty har i sin forskning visat hur ekonomisk ojämlikhet återigen närmar sig nivåer som rådde i början av 1900-talet, då Bernstein publicerade sin bok. Hans analys bygger på omfattande historiska data och teoretiska modeller som belyser sambandet mellan kapital och inkomstfördelning (Kapitalet i tjugoförsta århundradet, Karneval, 2017). Piketty argumenterar att kapitalets avkastning (r) historiskt sett har överträffat den ekonomiska tillväxten (g), vilket resulterar i en ökande koncentration av förmögenheter hos de redan rika. Denna dynamik, menar han, är en inneboende egenskap i det kapitalistiska produktionssättet.

Grunden för Pikettys slutsatser är en unik datainsamling från över 20 länder som sträcker sig 100–200 år tillbaka i tiden. Tillsammans med forskare som Emmanuel Saez har han analyserat skattedeklarationer och andra ekonomiska register för att kartlägga långsiktiga trender i inkomst- och förmögenhetsfördelning. I USA visar deras data att den rikaste procenten individers andel av inkomsterna minskade från 20 procent 1913 till 10 procent 1980, men steg tillbaka till 19 procent 2010 efter den nyliberala transformationen. Förmögenhetsfördelningen följer en liknande utveckling, där toppskiktets andel av den totala nationalförmögenheten i västvärlden idag ligger på samma nivåer som under det tidiga 1900-talet, cirka 60–70 procent.

Pikettys teoretiska ramverk centreras kring formeln r > g, där kapitalavkastningen – historiskt sett cirka 4–5 procent – överstiger den ekonomiska tillväxttakten, som ofta ligger på 1–1,5 procent. Detta innebär att kapital växer snabbare än löneinkomster, vilket förstärker ojämlikheten. Enligt Piketty har globaliseringen och skattesänkningar för höginkomsttagare sedan 1980-talet, då Hayek och Mises politik slår igenom med full kraft, ytterligare förstärkt denna utveckling genom att gynna kapitalägare oproportionerligt mycket.

Baklängesreformism

Perioden från andra världskrigets slut till början på 1980-talet, säg omkring 40 år, verkar alltmer framstå som ett undantag i kapitalismens utveckling i USA och Europa. Socialdemokratin i Sverige har genomgått betydande förändringar sedan 1980-talet. Dessa förändringar har delvis sitt ursprung i den kritik mot välfärdsstaten och statlig intervention som formulerades av ekonomer som Friedrich Hayek och Ludwig von Mises. Deras tankar om marknadens överlägsenhet och farorna med överdriven statlig kontroll fick stort genomslag och utmanade den socialdemokratiska ideologin. Men också Bernsteins utgångspunkt att kapitalismen inte ska revolutioneras.

Hayek och Mises såg som vi sett välfärdsstatens omfattande omfördelningspolitik som ett hot mot marknadens signaler, då de menade att den riskerade att skapa ineffektivitet, beroende och begränsad individuell frihet. Under 1980-talet omsattes dessa idéer i praktiken genom Reaganomics och Thatchers politik, som fokuserade på avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar. Denna politiska utveckling satte press på reformistiska partier världen över att ompröva sin traditionella syn på statens roll som verktyg för att göra kapitalismen mer jämlik.

I Sverige innebar denna period en gradvis förändring av den socialdemokratiska politiken. Globaliseringens ökade ekonomiska integration gjorde det svårare för nationella regeringar att upprätthålla höga skatter och omfattande välfärdsprogram, utan att riskera kapitalflykt eller minskad konkurrenskraft. Detta ledde till reformer där marknadslogik integrerades i den reformistiska svenska modellen. Privatiseringar inom offentlig sektor blev vanligare, liksom införandet av marknadsbaserade lösningar inom områden som sjukvård och utbildning. Skattesystemet omstrukturerades också, med en viss mildring av den progressiva beskattningen för att attrahera företag och höginkomsttagare.

Under Göran Perssons tid som statsminister (1996-2006) genomfördes en rad av de beslut som lett fram till den ekonomiska verkligheten som LO säger sig vilja bekämpa. Med nyliberala argument som att det inte finns några alternativ till marknadsekonomin genomfördes omfattande nedskärningar i välfärdssystemen. Vi fick drastiskt försämrade pensioner tillsammans med finanspolitiskt ramverk med överskottsmål och utgiftstak. Dessutom genomfördes sänkt bolagsskatt, avskaffande av arvs- och gåvoskatt samt förmögenhetsbeskattningen.

Den ekonomiska krisen 2008-2009 tvingade fram ytterligare reformer, där budgetsanering och nedskärningar blev nödvändiga för att stabilisera ekonomin. Internationellt genomfördes så kallade kvantitativa lättnader vilket i praktiken innebar enorma förmögenhetsförstärkningar för de allra rikaste och räddande av bankernas spekulationer.

Den moderna socialdemokratin har kommit att symbolisera hur Bernsteins reformism integrerats med Hayeks och Mises marknadsmekanismer som ett verktyg för att uppnå målet att rädda kapitalismen, samtidigt som LO:s egna utredningar påvisar de ökande klyftorna i samhället som blivit tydliga, inte minst efter finanskrisen 2008. Även kapitalets ökade avkastning i förhållande till tillväxt, som Piketty analyserat, kommer fortsatt att öka i och med det precis undertecknade industriavtalet. Därför kan man med fog påstå att LO:s egna utredningar påvisar reformismens omöjlighet att förändra det kapitalistiska produktionssättet.

Radikalisering är förgäves

Förra året kom LO-ekonomen Niklas Blomqvist ut med skriften Arbetets värde. Han argumenterar för att arbetarrörelsen behöver återerövra berättelsen om hur vi, nationen, skapar välståndet tillsammans för att kunna formulera en radikal politik för frihet och jämlikhet. Blomqvist menar att detta är nödvändigt för att kunna bjuda motstånd mot krympande välfärd och växande ojämlikhet.

Han framhåller att inkomstklyftorna i Sverige har ökat snabbare än i något OECD-land, precis som LO:s tidigare nämnda rapport. Blomqvist pekar på flera orsaker till denna utveckling, bland annat ökade kapitalinkomster, nedskärningar i trygghetssystemen, arbetslöshetsersättning och sjukförsäkring. Därtill har flera politiska beslut följt den nyliberala marknadiseringen som förespråkades av Hayek och Mises omkring 40 år tidigare.

LO:s radikalisering i ord under nya ordföranden Johan Lindholm är välkommen. Han skriver själv i sin aprilhälsning till medlemmarna att han medverkat till att få slopandet av karensen till ett vallöfte från Socialdemokraterna. Då han sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott har han naturligtvis möjlighet att påverka politiken. Det är också bra att han tagit upp kriminaliteten på arbetsmarknaden, där det sannerligen behöver städas inom hans egen byggbransch, och den organiserade brottslighetens möjlighet att mjölka ur miljarder ur skattesystemet inom vård, skola och omsorg.

Om Johan Lindholm och LO ekonomerna kan förändra den nyliberala reformismen inom socialdemokratin gentemot Magdalena Andersson och hennes bollplank, Jacob Wallenberg- professorn i nationalekonomi och tillika make Richard Friberg, samt en hel stab av nyliberala experter inom partiet återstår att se. Mot LO står en hel tradition av politiker och topptjänstemän som ideologiskt förenat Bernstein, Hayek och Mises kring nödvändigheten av att försvara marknadsekonomin mot ”socialistiska” äventyr.

Avväpning av arbetarklassen

Niklas Blomqvist citerar i sin bok Arbetets värde till och med Marx och Engels där de i Det kommunistiska manifestet beskriver målet med ett annat samhälle än kapitalismen som ”vars och ens fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling”. Han följer sedan upp den individuella friheten med att formulera det argument som använts av reformismen sedan Bernstein: ”Genom politisk demokrati har vi gemensam kontroll över hur våra liv styrs. Men det räcker inte, det behövs även en ekonomisk demokrati om vi, som jämlikar, ska kunna vara i kontroll över den stora del av våra liv som är arbetslivet.”

Hur märkligt är det då inte att de socialdemokratiska regeringarna under perioden 2014 till 2021 genomförde flera betydande förändringar av svensk arbetsrätt, vilket ledde till stora inskränkningar i möjligheterna för människorna i ”arbetslivet” att sätta kraft bakom sina ord. En av de mest uppmärksammade förändringarna var begränsningen av strejkrätten som trädde i kraft i augusti 2019. Denna lagändring innebar att fackföreningar endast fick vidta stridsåtgärder om syftet var att teckna kollektivavtal med arbetsköparna.

Tidigare hade fackföreningar kunnat använda strejker som påtryckningsmedel för att påverka arbetsvillkor även när kollektivavtal redan fanns på plats. Ytterligare en betydande förändring var reformeringen av Lagen om anställningsskydd (LAS), som bland annat innebar utökade möjligheter för arbetsköparna att göra undantag från turordningsreglerna vid uppsägningar. Tidigare kunde de undanta två personer från turordningen, men detta utökades till tre undantag för mindre arbetsplatser.

Det är dessutom med särskild skam Johan Lindholm, LO och framför allt Transportarbetarförbundet ska pekas ut som svikare av arbetarklassens ideal, då de blundar för behandlingen av Erik Helgesson på Hamnarbetarförbundet. Här bryter arbetsköparna mot Lagen om anställningsskydd, förtroendemannalagen och föreningsfriheten i Medbestämmandelagen utan att LO gör någonting.

En enda logisk slutsats

Mot den ideologiska bakgrund jag försökt beskriva kan man med stor sannolikhet påstå att den utveckling som LO:s egna utredningar påvisar i första hand måste tillskrivas reformismens egna förespråkare i Sverige. Den ideologiska sammansmältningen av Bernstein, Hayek och Mises menar jag på ett tydligt sätt påvisar reformismens omöjlighet. Det är bara om fackföreningarna i Sverige på ett radikalt sätt görs mer demokratiska, främst genom att medlemmarna själva engagerar sig och bryter mot reformismens strupgrepp, som det finns någon som helst chans att åstadkomma den utveckling som förespråkas av ekonomer som Niklas Blomqvist och de försök till radikalisering som kommer från grupperingar som Katalys och Reformisterna. Och framför allt, inse att det kapitalistiska produktionssättet aldrig kommer att genomföra någon ekonomisk demokrati!

Artikel publicerad 02 maj, 2025.