Det mest irriterande i boken är inte att Lundell skriver så mycket om vädret. Tvärtom! I romanen Vädermannen skrev han att han var besatt att vädret, men sedan fick vi inte veta mer om det. Besattheten hamnade i den senaste boken. Jag gillar dessa sakliga iakttagelser från Skånekusten.
Mest irriterande är inte heller att Lundell för tredje boken i rad låter sin huvudperson planlöst irra runt och köpa grejer och stänga in sig i härliga hus och äta gott och gnälla på allting. Det får väl gå som livsstilsskildring av en frustrerad medelklass.
Mest irriterande borde det egentligen inte vara att Lundell nu ger sig in i politiken. I denna bok uttalar han för första gången att huvudpersonen är övertygad socialdemokrat, och han har slutat kasta skit på feminismen utan låter huvudpersonen uppskatta Schymans lokala valframgång i Simrishamn. Vad ”feminismen” i övrigt beträffar är huvudpersonen mån om att ta hand om kvinnor, och tycker det är bra om de har ett eget jobb. Ser man på!
Men nu stannar det inte vid det. Den trötte socialdemokraten, en miljonär som upptäckt att kvinnor kan ha något att tillföra, har hakat upp sig på islam: ”Vilken enfaldig, egoistisk, självtillräcklig religion. Dödslistor. Världsherravälde” lyder hans korta analys.
Huvudpersonen tycker det är en god idé att ge invandrarna pengar för att lära sig svenska, det anses ju vara ett av världens lättaste språk! Han är bedrövad över Sverigedemokraternas valseger, men bara för att de är idioter. För övrigt för han fram en del av deras ståndpunkter, fastän osäkert och mindre övertygande än Åkesson själv.
Lundells huvudperson är inte arg på Sd för att de har fel. Han är arg därför att de stackars socialdemokraterna inte har drivit deras frågor: ”Hur blåögt naiva ska vi vara? Varför ger vi bort processen till Åkesson och hans gelikar?”
Det finns fler rent litterära skäl att kritisera boken. Det var de som förmedlades i tidningarnas recensioner. Kanske har vi en kritikerkår av åldrade rocklyssnare som bara inte vill tycka illa om Lundell, men som tröttnade när de fick tegelstenen Allt är i rörelse med sin inadekvata titel i pannan. Att ge sig på en roman av politiska skäl låter sig inte göras, eftersom både författare och deras huvudpersoner kan tycka vad de vill.
Men Lundell är viktig. Han har betytt så mycket för en generation, har gjort sig djupt folklig och fört en kvinnostrid av strindbergska mått. Därför måste någon påpeka att han skriver att Sd inte är rasister utan bara främlingsfientliga, och att Sd ”har gjort en lista som säger att i våldtäktsfall är invandrare överrepresenterade. Det är inget nytt” för att sedan påstå att Sd:s motståndare försvarar våldtäkt med utanförskap. Den som skrivit Jack och Sömnen och ett antal härliga rocktexter borde inte skriva dethär! Litterärt har han fastnat i ett trist maner, politiskt tycks han luta åt Sverigedemokratenra utan att veta om det.
Lundell karaktäriseras ibland som det svenskaste som finns. Jag är böjd att instämma. Blindheten för rasism, hos andra eller mig själv, förefaller präktigt svensk så det räcker.

Artikel publicerad 02 januari, 2012.