Varför detta invånarantal skulle vara oförenligt med en fungerande välfärdsstat är inte helt tydligt. Enligt Altstadt tycks det ha att göra med invandringen. Hon hänvisar till det faktum att invandringen från utomeuropeiska länder står för 418 589 av den förväntade befolkningstillväxten. Detta, förklarar hon, är grupper som ”på grund av låg utbildning redan idag är kraftigt överrepresenterade ifråga om arbetslöshet, ekonomiskt bistånd och låga inkomster”.
Altstadts argumentation innehåller ingenting nytt. Att arbetslösheten skulle bero på arbetarnas låga utbildning är retorik som hon övertagit från arbetsköparna. Att välfärden skulle stå i ett omvänt förhållande till arbetarnas antal är en ännu äldre myt. Denna myt har för länge sedan blivit motbevisad både i teorin och i praktiken. Trots detta lever den ännu vidare i medelklassens medvetande. Medlemmarna av denna klass har i alla tider föredragit att skylla arbetarnas situation på arbetarna själva.
Idén om att arbetarnas välfärd står i motsats till befolkningstillväxten är lika gammal som kapitalismen själv. Den utgjorde kärnan i såväl Malthus befolkningsteori som den vulgärekonomiska teorin om ”lönefonden”, vilka bägge var populära inom medelklassen i 1800-talets England. Enligt den senare teorin finns i varje samhälle en begränsad mängd kapital tillgänglig för att betala arbetarnas löner. Löne- och anställningsnivåer bestäms därför aritmetiskt av förhållandet mellan arbetarnas antal och storleken av denna ”lönefond”. Därav följer att arbetarklassen omöjligt kan förbättra sin position under kapitalismen, annat än genom att begränsa sitt eget antal.
Teorin om ”lönefonden” blev grundligt motbevisad av Marx, som invände att varken mängden eller fördelningen av samhällets ekonomiska resurser är konstanta, utan tvärtom föränderliga storheter. I praktiken blev den senare motbevisad av historien, det vill säga av klasskampen.
Altstadt gör sig skyldig till samma teoretiska misstag. Befolkningens storlek är den föränderliga variabeln i hennes analys. När välfärdsstaten försämras måste det följaktligen bero på att befolkningen växer. Att samhällets ekonomiska resurser också har vuxit under samma tidsperiod väljer hon däremot att bortse från. Genom att bortse från fördelningen av dessa resurser blir frågan om välfärdsstatens storlek istället till en fråga om befolkningstillväxt (läs: invandring).
En sådan analys är inte bara teoretiskt oriktig, utan även skadlig i praktiken. Att välfärden inte skulle räcka till alla, innebär att någon måste bli utan. Denna någon är aldrig en själv, utan alltid någon annan. I ett samhälle som styrs av en ekonomisk och politisk elit leder det alltid till någon form av repression mot de svagare delarna av befolkningen.
Faktum är att välfärdsstatens storlek i själva verket är en fråga om klasskamp. Det verkliga hotet mot välfärdsstaten är inte invandringen, utan den borgerliga politiken. Det är den som i decennier har dränerat välfärdsstaten på resurser genom privatiseringar och skattesänkningar. Det är kapitalisterna som har tömt välfärdsstaten på pengar genom skatteflykt och vinster i välfärden. Finns det någon del av befolkningen som vi kan avvara så är det nog dem.
Not 1: Pappersutgåvan av Proletären under kolumnen ”Korthugget”
Artikel publicerad 25 maj, 2018.