Och i EU satte Tysklands regering (”friinvandringsliberalerna” i den amerikanska imperialismens sold, enligt den tyske journalisten Jürgen Elsässer) stopp för den italienska marinens räddningsaktioner ”Mare Nostrum” i Medelhavet, därför att de ”räddade för många” och därmed hotade att göra det alldeles för lätt att komma till Europa utan visum. Sådant sker inte därför att Obama, Merkel med flera inte vill ha invandring. Det vill dom. Utan därför att de absolut vill att största delen av den ska vara illegal. Och det med goda skäl.
Ty påståendet att kapitalet vill ha fri invandring, därför att det per automatik skulle ligga i deras intresse, är också tankemässigt fel. Det bygger på ett malthusiansk tankefel. Nämligen att befolkningsökning och/eller arbetskraftsökning i sig har bestämda sociala följder. Det har sådana företeelser aldrig. Det är alltid klasskampen och styrkeförhållandet mellan klasserna som bestämmer vilka följderna ska bli. I länder med stark arbetarrörelse och starka fackföreningar blir resultatet av ökad invandring troligen helt annorlunda än i länder med svag arbetarrörelse. Legala invandrare är därför inte alls lika bra att ha som illegala sådana ur kapitalets synvinkel. De förstnämnda är nämligen inte lika rädda och kuvade. Och därmed inte lika villiga att ta vilka skitjobb som helst till vilka låga löner som helst. De kanske till och med organiserar sig fackligt (som de till stor del har gjort i länder som Sverige och Tyskland). Huga!
Läser man sin ekonomiska historia finner man – kanske till somligas förvåning – att kapitalismen därför aldrig har kunnat nöja sig med ekonomiskt tvång. Det vill säga, med den ”frie” arbetaren som måste sälja sin arbetskraft på en marknad. Eftersom kapitalismen utvecklas ojämt, finns det alltid sektorer inom den som måste förlita sig på olika former av utomekonomiskt tvång för att pressa ”sina” arbetare tillräckligt mycket. Och därmed på de med detta sammanhängande mekanismerna för att splittra upp arbetarklassen efter rasmässiga, etniska och könsmässiga linjer. Man kan urskilja tre stora historiska regimer som kapitalismen har använt sig av för att söka lösa detta problem. Den första var slaveriet – en grundpelare i 1700- och 1800-talets bomullsindustri (då den antagligen ekonomiskt viktigaste industrigrenen av alla). Det andra var det så kallade ”cooliesystemet” där uppemot 18 miljoner asiater (indier mest) såldes som temporära kontraktsarbetare. Och det tredje är den nyliberala kapitalismens system med starkt reglerad invandring. Som leder till illegal invandring, ”crimmigration”. Vilket i sin tur skapar en del av den internationella arbetarklassen som kan utsättas för extrem exploatering. En del som idag bär upp stora delar av jordbruket och delar av servicesektorn i USA och jordbruket, servicesektorn och lågproduktiva industrisektorer i Sydeuropa. Men också i exempelvis England. Och fenomenet sprider sig på dagens allt mer prekariserade arbetsmarknader. Länder som hittills har haft mest högproduktiva sektorer av ekonomin, som Sverige och Tyskland, har hittills huvudsakligen klarat sig med legala eller halvlegala invandrare från
öst, eller genom utlokalisering av sin industri till låglöneländer. Men även i dessa länder växer de delar av ekonomin som har ett intresse av import av superexploaterbar illegal invandring. Något som bara är möjligt om invandringen är starkt begränsad.
Det är därför riktigt att migration bara kan förstås om man intar ett internationellt perspektiv och sätter den i samband med imperialismen och de mekanismer för att skapa och reproducera en global arbetarklass som den vilar på. Men en allt viktigare sådan mekanism är de system för kontrollerad och begränsad invandring som kapitalet idag använder för att skapa en del av arbetarklassen som man kan utsätta för extrem exploatering. Påståendena att kapitalet vill ha fri invandring är därför falska. Men de tjänar ett syfte. Nämligen att försöka presentera främlingsfientlighet och motstånd mot flyktingar som legitima och viktiga vänsterkrav. Vilket de definitivt inte är.
Artikel publicerad 15 januari, 2015.