Denna reaktion på kommunalvalet i Frankrike publicerades först i mediet Nos Révolutions dagen efter den andra omgången, den 23 mars 2026. Den har anpassats något för en vidare europeisk läsekrets.
Kommunalvalet i Frankrike har just avslutats. Även om det är en politisk händelse är det för många framför allt en militant händelse. I lägret för social förändring har vi inga stora mediekoncerner eller företagsnätverk som arbetar för oss. Övertygelse och mobilisering når vi genom att knacka dörr, klistra affischer, dela ut flygblad och kämpa i tv-paneler, omringade av krönikörer där den ena är liberal eller reaktionär än den andra. Så det första budskapet vi vill skicka till aktivisterna som gjorde detta möjligt är: GRATTIS!
Kommunister, insoumis (medlemmar av La France Insoumise), trotskister, antikapitalistiska grupper inom den politiska gröna rörelsen – alla tillhör, enligt oss, samma familj: de ”röda”. De möter samma hot, samma svårigheter och samma tvivel.
Grattis till aktivisterna som steg upp tidigt och gick och lade sig sent, som agerade, talade, övertygade och mobiliserade – ofta på bekostnad av svåra kompromisser med yrkesliv, familjeliv och fritid. Dagarna är redan fulla när man arbetar för sitt uppehälle. Att hitta tid att ägna åt det gemensammas bästa, även när detta går mot strömmen i den dominerande ideologin, är ädelt. Grattis till de nyvalda borgmästarna, till kamraterna som vann och till dem som förlorade. Grattis också till de kvinnor och män som trotsade mediedirektiven och lade en kampens röstsedel i urnan.
Det finns olika strategier, meningsskiljaktigheter och samförståndspunkter, men vi tillhör inte dem som föraktar engagemang. Om demokratin är sjuk, beror det inte på dem som använder den för att försöka förändra världen. Vi känner aktivismens värde, och vi respekterar det.
Nu är det dags för strategiska lärdomar och reflektion.
För ett år sedan förutspådde vi att detta val skulle överskrida de rent kommunala frågorna. Den överväldigande tyngden från kontroverser på nationell nivå som hängde över lokalvalet, och som avskräckte från allianser på vänstersidan just när högern och ytterhögern konvergerade, gav oss rätt.
Orsakerna till detta fenomen är enkla när de betraktas ur ett materialistiskt perspektiv. Dekret efter dekret, budget efter budget, blir kommunerna allt mindre självständiga från staten. Följaktligen blir den kommunala debatten allt mindre självständig från den nationella debatten: Statens hand finns överallt. Denna administrativa verklighet är i sig resultatet av en ekonomisk verklighet: kapitalets koncentration och globalisering innebär att territorier fångas i allt större värdekedjor över vilka de har liten kontroll. Den sociala motparten till denna ekonomiska och politiska verklighet är befolkningarnas ökade rörlighet och deras ”överanslutning”, den ständiga uppkopplingen. Deras vardag utspelas i rum som ofta sträcker sig långt bortom deras städer eller byar. Resultatet är att nationell politik dyker upp bakom varje lokal fråga, och därmed nationella val bakom varje kommunalval.
Andra observationen: Systemets ideologer har allt svårare att förstå verkligheten. De senaste veckorna förutspådde man den radikala vänsterns förkrossande nederlag, särskilt La France Insoumise, bara för att sedan få äta upp sina ord när det motsatta inträffade – ett genombrott. Redan i början av sommaren analyserade vi denna typ av självförgiftningsfenomen. Det beror på att de folkliga klasserna, utanför valperioder och sociala rörelser, sällan uttrycker sina politiska åsikter – eller snarare, de har få möjligheter att göra sin röst hörd. I verkligheten har de lite tid att ägna åt politiken: de är fångade i vardagen, utmattande arbetsdagar, barn som ska köras till idrotten, hälsoproblem och så vidare. Därför hamnar de mer välbemedlade befolkningssegmenten bland sig själva och, oemotsagda, börjar de förväxla sin egen uppfattning med folkets – tills nästa dementi.
Tredje observationen: Det är felaktigt att påstå att den radikala vänsterns genombrott enbart tillhör La France Insoumise. Dess medlemmar har förvisso inte saknat förtjänst. Men också kommunisterna är kapabla att samla brett, när de presenterar ett stridbart, enat och positivt förslag till sina partners och folket. Segern för kommunistpartiets kandidat i Nîmes mot Nationell samling (ytterhögerpartiet Rassemblement National, tidigare Front National, ö.a.) är emblematisk för detta tillvägagångssätt, men det kan också ses i många andra territorier – Gennevilliers och Ivry i Île-de-France, Tarnos i Landes och Avion i Pas-de-Calais.
Dessa två energier – den kommunistiska och den från La France Insoumie– har kombinerats framgångsrikt i många städer, framför allt i Saint-Denis, en stor arbetarstad där vår lista, ledd av Bally Bagayoko (La France Insoumise), vann redan i första omgången.
Fjärde observationen, som nyanserar de föregående: Det liberala centrets långt framskridna upplösningstillstånd är betydligt mindre uttalat på kommunal nivå jämfört med nationella val. Detta beror på att borgerliga kandidater i lokala territorier är direkt nedsjälpta i nätverk av framstående personer, handels- och industrikammare och olika klientelistiska system som de är språkrör för. Det är därför mycket enklare för dem att organisera förhandlingar – och därmed konvergens – mellan de olika komponenterna i det ”borgerliga blocket”. Ibland överskuggar detta fenomen till och med de politiska etiketterna, som i Strasbourg, där högern säkrade alliansen med den socialistiska kandidaten för att blockera den ekologiska, kommunistiska och insoumise-vänstern. Långt ifrån att vara ”barriärer” mot ytterhögern fungerar dessa människor som en språngbräda för Le Pen-klanen.
Femte observationen: Vi får höra att för att bekämpa ytterhögern är den radikala vänstern dömd att misslyckas; den är för isolerad och i minoritet. Detta är uppenbart falskt. Också bortom Nîmes är den en formidabel motståndare, både mot ytterhögern – som i Méricourt eller Entraigues-sur-la-Sorgue – och mot den radikaliserade högern – som i Le Blanc-Mesnil. Fascisterna frodas av rädsla, individualism och resignation. Det enda sättet att besegra dem är att mot fascismen ställa hopp, folklig stolthet och den rådande ordningens störtande.
Naturligtvis underskattar vi inte nederlagen, i synnerhet inte konsolideringen av den kommunala Front National-arkipelagen i territorier där solidariteten är som mest försvagad. Vi är djupt sårade av att Nice, en gränsstad mellan Frankrike och Italien, ”brunas” när fascisten Ciotti tar kontroll där och staden blir ett vakttorn. I alla dessa territorier är det dags för motstånd.
Vi anser dock att livet inte begränsas – och inte får begränsas – till att konstatera svårigheter. Vår avsikt är att främja en stridbar och optimistisk militant stolthet. Vi hoppas att vi ska lyckas eftersom det, enligt oss, är detta som utgör den revolutionära kampens väv: kamp och optimism.
Översättning till svenska av Daniel Cederqvist
Artikel publicerad 30 mars, 2026.