Sisleide do Amor Lima, allmänt känd som Sissi anses som en av pionjärerna inom damfotboll i Brasilien. Under sin tid i det brasilianska fotbollslandslaget ledde hon bland annat Brasilien till en bronsmedalj i VM 1999. Clartés Clara Lee Lundberg har intervjuat henne.
Årets första nummer av Clarté har tema ”Fotbollsfrossa” och innehåller bland annat en komplett guide till vad som är värt att veta om respektive deltagarland under sommarens utskällda VM. Beställ ditt exemplar av numret och glöm inte bort att prenumerera.
Du föddes 1967, när det fortfarande var 14 år kvar till det första världsmästerskapet i damfotboll. Det var också olagligt för kvinnor att spela fotboll i diktaturens Brasilien. Hur var det för dig att växa upp som fotbollsspelande flicka i den världen?
– Det var inte enkelt. Ofta var jag den enda tjejen bland pojkarna och behövde bevisa att jag kunde spela innan jag ens fick röra bollen. Jag hade fått höra att fotboll inte var en tjejgrej och att jag borde välja en annan idrott. Men jag fortsatte ändå, för att min kärlek till fotboll var större än omvärldens fördomar och för att känslan av att vara på planen alltid var frihet. Jag fortsatte för att jag innerst inne visste att det utrymmet också var mitt.
– Men det var inte lätt. Det saknades både uppmuntran, förebilder och stöd. Men min viljan saknades aldrig, och idag ser jag tillbaka med stolthet på den tiden. Varje träning, varje match, varje hinder hjälpte till att forma den jag är. Och om fler flickor idag kan drömma om att spela fotboll är det för att många före oss inte gav upp. Även som vuxen damfotbollsspelare har jag stött på fördomar. Tvingats höra sexistiska kommentarer och skämt, fått min förmåga ständigt ifrågasatt. Damfotbollen får ju fortfarande mindre resurser, blir osynliggjord i media, och vi har mycket lägre löner och karriärsmöjligheter.
Du har deltagit i flera VM och OS med det brasilianska damlandslaget. Vilket mästerskap har varit det mest betydelsefulla för dig?
– Varje tävling är unik och har betytt olika saker för mig. Tekniskt sett har nog världsmästerskapen varit de största utmaningarna. Nivån är extremt hög, varje match kräver total koncentration, och man känner att man möter världens bästa landslag. Det var under VM-matcherna som jag växte mest som idrottare, jag behövde vara mer strategisk och mentalt stark. På ett personligt plan så har däremot OS-spelen betytt väldigt mycket för mig känslomässigt. Att representera mitt land i ett sportevenemang som samlar så många grenar och atleter som övervinner hinder, var något som berörde mig djupt. Där kände jag att jag inte bara representerade landslaget, utan alla flickor som drömt om att spela fotboll när världen fortfarande sa att det inte var en plats för dem. Varje VM-turnering eller OS bär på en historia av motstånd, hårt arbete och kärlek till fotbollen.
Du gjorde det första ”golden goal”-målet i damfotbollens VM- historia 1999. Kan du beskriva känslan efter målet?
– Det var lättnad och en bekräftelse på att all ansträngning hade varit värd mödan. Det var en svår match vi spelade mot Nigeria, både intensiv och känslomässigt utmattande. I det ögonblicket, alltså när jag gjorde målet, tänkte jag inte på att det var historiskt – jag tänkte mer på mitt lag, på vårt land, och på de flickor som trodde på oss. Efteråt, när det sjönk in, kom stoltheten. Jag kände mig stolt över att ha varit en del av ett ögonblick som för alltid skulle leva kvar i kvinnofotbollens minne.
Vilket är det viktigaste ögonblicket i din karriär som fotbollsspelare?
– Det viktigaste ögonblicket handlar inte om ett mål eller en specifik titel, utan mer när jag kommit till en plats där jag kände att jag hade erövrat mitt utrymme inom fotbollen. Att inse att alla uppoffringar, fördomar och tvivel som jag övervunnit hade varit värda det. Det var när jag tittade mig omkring – på stadion, på mina lagkamrater, på landslagströjan – och kände genuin stolthet.
Du bor i USA nu och jobbar som tränare i Walnut Creek Soccer Club. När du ser flickor och kvinnor som spelat fotboll idag – vad är den största skillnaden mot den verklighet du själv mötte som ung kvinnlig fotbollspelare?
– På ett globalt plan har det hänt mycket i damfotbollen. När jag var aktiv så sändes nästan inga av våra matcher på tv, läktarna var ofta tomma, och mediebevakningen var i princip obefintlig. Många av oss spelare var tvungna att ha ett annat jobb också förutom sporten, vi hade låga löner eller fick ingen ersättning alls. Dessutom fick vi begränsad medicinsk och fysiskt support, och det var var ovanligt med formella kontrakt.
– Nu däremot har VM i damfotboll en jättestor internationell publik och fullsatta arenor. VM i USA 1999 var ett genombrott, men sedan befästes den framgången 2019 och 2023. Idag investerar många varumärken i marknadsföring och sponsring av damfotboll, det finns strukturerade proffsligor som NWSL och WSL, och internationella övergångar värderas högt. Vi har bättre kontraktsskydd och förhandlingar om lika prispotter pågår i till exempel USA.
Och hur mår damfotbollen i din hemland Brasilien då?
– Här är förändringen mer symbolisk. Damfotboll var förbjudet enligt lag i Brasilien fram till 1979, och på 90- och 2000-talet tränade många atleter utan resurser. Idag har vi ett starkt damlandslag, men en ganska instabil nationell serie. Klubbar i division A är däremot skyldiga att ha ett damlag. Vi ser att fler flickor börjar spela fotboll tidigt, men utmaningarna kvarstår. Det finns till exempel enorma löneskillnader mellan dam- och herrfotbollsspelare och det investeras inte alls lika mycket pengar i damfotbollen. Men det största positiva förändringen är att flickor idag växer upp med förebilder, de ser sina fotbollsidoler på tv eller spela i VM inför fyllda arenor. Kampen handlar inte längre om rätten att existera – den handlar om lika villkor.
Om några månader börjar VM i herrfotboll. Vad är din prognos?
– Brasilien har goda chanser att ta sig vidare från gruppspelet om anfallet kommer igång. Om det inte gör det kan det bli svårt mot välorganiserade defensiva lag. Argentina och Frankrike är historiskt starka och kan alltid ses som hot på planen. Tyskland och Spanien kan överraska om de är inspirerade. Men sen har vi de framväxande lagen som Marocko, Japan och Korea som blir allt farligare, särskilt matcher med hög press och vid snabba omställningar.
Artikel publicerad 11 maj, 2026.