En tredje faktor var kommunisternas framgångar. KPD:s presidentkandidat Thälmann fick fem miljoner röster i presidentvalet 1932 och arton procent i valet. Detta bidrog till storkapitalets frikostiga bidrag till nazisterna, vilka man hoppades skulle kuva arbetarklassen och avvärja hotet om revolution. Bland bidragsgivarna fanns Krupp, IG Farben, och kol företaget Kirdorf som betalde fem pfennig till NSDAP för varje ton kol man producerade. Detta gav nazistpartiet möjlighet att försörja de hundratusen SA männen, att utrusta flera tusen av sina talare med en bil, samt hålla 100 000 möten på ett år.
Storfinansens bidrag gav utdelning. Stad efter maktövertagandet förbjöds alla fackföreningar utom den nazistiska. Sjuk och a-kassor beslagtogs. Och de fackliga ledarna fängslades. Företagens vinster ökade från 6,6 miljarder mark 1933 till 15 miljarder mark 1938.
Den djupa krisen skapade desperation bland bönder, småföretagare och arbetslösa. Dessa hade till skillnad från den organiserade arbetarklassen ingen a kassa.
De olika revolutionsförsöken 1919, 1921 och 1923 hade misslyckats och arbetarpartiernas förrädiska taktik gjorde att man inte hade tilltro till möjligheten av en ny revolution.
Följden blev att små-bourgeoisien började tro på under, att en stark ledare skulle kunna återupprätta Tysklands storhet, lindra krisen och återskapa en harmonisk tysk gemenskap som aldrig funnits. Det var där nazisternas massbas fanns. Och det var unga vilsna arbetslösa bonde- och småföretagarsöner som anslöt sig till SA, vars uppgift var att krossa arbetarrörelsen och säkra partiets makt. SA blev efter maktövertagandet alltför bångstyrigt. Dess ledare dödades 1934 under ”de långa knivarnas natt”
Istället blev SS och dess kärna SD den terror apparat som vidmakthöll nazistpartiets makt. Några år efter maktövertagandet förvandlades regimen från en fascist diktatur med massbas till en polis och militärdiktatur.
Därefter började Hitler rusta för att angripa och erövra andra länder i syfte att skapa ”Lebensraum”, för den överlägsna tyska rasen. Detta ledde till det förödande världskriget som gjorde Marx och Engels förutsägelse att det antingen blir socialism eller barbari. När koncentrationslägren öppnades framgick det med all tydlighet hur barbarisk regimen var. Om Tyskland vunnit kriget hade vi kunnat stå inför ett globalt kärnvapenkrig mellan ett nazistisk Europa och USA som hade utrotat civilisationen och förvandlat livet på jorden till det som vi kan beskåda i olika SF filmer
Arbetarna hade kunnat stoppa Hitler
Det är ett vanligt påstående att de flesta tyskar blev trodde på Hitler s lögner, alltså även arbetarklassen. Sanningen är att nazistpartiet aldrig fick majoritet så länge det hölls fria val. I det sista valet innan Hitler tog makten, den sjätte november 1932, fick de 33 %, sju procent lägre än valet i juli samma år. Socialdemokraterna fick tjugo procent och kommunisterna sjutton, alltså mer än nazisterna. Det betyder att relativt få arbetare röstade på Hitler. Inte ens i det val som hölls efter maktövertagandet, i mars 1933 fick NSDAP mer än 43,9 % av rösterna
Att han ändå utsågs till rikskansler berodde på att de desperata och genom ruttna borgerliga partierna gav honom sitt stöd.
Riksdagen gav sedan Hitler diktatoriska befogenheter, endast SPD röstade emot, KPD ledamöterna satt redan i fängelse. Samtidigt omringades centrala Berlin av tio tusentals SA män för att kväsa alla protester.
Till och med då hade socialdemokrater och kommunister kunnat stoppa Hitler, för att inte tala om innan. Problemet var att SPD samarbetade med borgerligheten, ägnade sig mest åt parlamentarisk t arbete och hävdade att det är polisens uppgift att stoppa nazisterna våld, trots att stora delar av poliskåren stödde nazisterna och lånade ut bilar och utrustning till SA. KPD bedrev å andra sidan en ultravänster politik. De vägrade samarbeta med socialdemokraterna, som de kallade social fascister, alltså enligt dem inte så mycket bättre än nazisterna. De uttalade också: ”Först Hitler och sedan vi”, något de nog ångrade när de försmäktade i koncentrationslägren.
Kommunisterna hade en milis som med sina 100 000 medlemmar väl kunde mäta sig med SA. Men ännu viktigare var socialdemokraternas milis, Schufo, som hade 400 000 medlemmar, varav många var ärrade soldater som deltagit i första världskriget. Det fanns också en bredare milis, Reichsbanner, som åtminstone i teorin kunde kalla in tre miljoner fackliga medlemmar
Om dessa styrkor hade satts in skulle stora delar av SA ha demoraliserat, resten hade varit än lätt match att spöa upp.
Istället kapitulerade SPD ledamöterna, för att sedan fängslas medan KPD ledamöterna arresterades direkt.
Detta betydde att arbetarrörelsen krossades utan en mer omfattande strid, vilket var förödande eftersom det skapade en djup demoralisering och ett fysiskt utrotande av de mest aktiva arbetarna, avantgardet.
Artikel publicerad 05 juli, 2015.