”I en TT-intervju Luciadagen1990 beskrev LO-chefen Stig Malm de socialdemokratiska riksdagsmännen som alltför uppskrämda av ”marknaden”och alltför villiga att underkasta sig dess krav i form av nedskärningar i sjukförsäkringen. Han menade att valutakrisen och räntechocken i oktober 1990 inte var reella kriser utan ”skapade” av riksbankschefen Bengt Dennis och finansminister Allan Larsson i syfte att åstadkomma krismedvetande och därmed göra nedskärningarna möjliga.”(Bevingat, 2005, s.360).

Samtidigt infördes lönediskrimineringen – förmodligen föranledd av Allan Larsson -inom hela den offentliga sektorn. Regeringen placerade sedan Allan Larsson i EU-Kommissionens Direktorat V med ansvar för EU:s arbetsrätt. Där kunde han ”döda” klagomål mot lönediskrimineringen som brott mot romfördragets ”Lika lön för lika arbete” samt vilseleda Kommissionen såsom sakkunnig.

”Olika lön för lika arbete”, kollektivavtal och EG-domstolens lavaldom

EG-domstolens nyare rättskipning inom arbetsrätten har väckt uppmärksamhet bland de europeiska fackföreningarna. Enligt EU-parlamentariern Eva-Britt Svensson (v) förkastar EG-domstolen grundsatsen ”lika lön för lika arbete” d.v.s. Romfördragets art. 100 + 119, som är gällande rätt; domen underlättar social dumpning.

Anledning finns till frågan om inte domen är delvis självförvållad av de svenska fackföreningarna ?
Ungefär samtidigt med Sveriges anslutning till EES/EU avskaffade regeringen  lönegradsplaceringen inom hela den offentliga sektorn. Lönegradsplaceringen  hade redan följt principen om ”lika lön för lika arbete” oberoende av kön, härkomst, hårfärg, åsikt och chefens sympatier.

I stället infördes med det vackra namnet ”individuell lönesättning” lönediskrimineringen. Lönen bestämdes inte längre genom kollektivavtal utan individuellt av chefen. Nu blev det ”lön efter kön”, efter härkomst och åsikter. Patronväldet kallades detta en gång av den unga arbetarrörelsen.

När ”olika lön för lika arbete” infördes hade motstånd från fackföreningarna kunnat förväntas. Det uteblev och förvånade fackliga kretsar utomlands. Här propagerade ex.vis kommunals ordf. Ylva Thörn för denna lönediskriminering.

Regeringen hade placerat förre finansministern Allan Larsson i den EU-Kommission som fick avgå för korruption. Ansvarig för arbetsrätt inom  EU-kommissionen fick han kommissionen att ha överseende med brott mot art. 100+ 119 mot lönediskriminering. Men den svenska lönediskrimineringen blev sedan dess känd inom EU-byråkratin och välkommen som ett vapen mot fackliga rättigheter; den banade vägen för EG-domstolens Laval-dom.

När feministen Schyman svarade för vpk/v i riksdagen och uppmärksammades på  regeringens lönediskriminering, förklarade hon att detta ”lön efter kön” inte angick vpk/v.

Alla som nu reagerar mot EG-domstolens ”olika lön för lika arbete” borde fråga sig, varför de inte redan då protesterat mot den av regeringen såsom förebild införda lönediskrimineringen.

Utförliga redogörelser av lönediskrimineringen i Sverige:

Artikel publicerad 17 januari, 2011.