Författaren Johan Espersson skriver om den franska poeten Anne-Marie Albiach, syndikalismen och politisk representation.

1.

Jag ser det för första gången i Sundbyberg i början på hösten, och några veckor senare dyker det upp i Vita bergsparken. Ett nytt klistermärke från SUF. Det föreställer Mumintrollet som bär på en svartröd fana, och pryds av texten: ”HATA STATEN / BRYT MOT LAGEN”.

Valet av Mumin som banerförare är överraskande, men förmodligen inte taget ur luften. Vem är mer oskuldsfull än mumintrollet? (Snorkfröken?). Att Mumin hatar staten och bryter mot lagen förklarar för oss att detta hat, och detta brott, inte är omoraliskt. Tvärtom: eftersom det oskyldiga borgar för moral är det riktigt att hata staten.

Staten – den centraliserade koncentrationen av politisk och ekonomisk makt, som oavsett ideologi blir ett instrument för att reproducera klasskillnader.

Lagen – statsapparatens främsta vapen, och det språk den använder för att få sin ordning att framstå som synonym med Ordningen som sådan.

Jag känner mig omedelbart övertygad. Jag tar ett uppskattande fotografi av klistermärket och går vidare (så visar man i dag sin uppskattning: genom att foga det förbiilande till den babeltornsliknande kamerarullen).

Döm om min förvåning när jag bara några dagar senare, i en diskussion med en vän som är höger, hör mig själv fräsa att ”frånvaro av en stat på inget sätt garanterar frihet”.

Det är så vi umgås, jag och min högervän: Vi har politiska gräl, tre timmar i sträck, på baren Baltazhar någon gång i månaden.

Denna kväll har han spekulerat i vilka strategier man kan anamma den dagen man blir förälder, för att minimera ”statligt inflytande” över barnet, och understrukit att det är ett övergrepp att pengar från hans arbete går till ”kontroller” och ”tandvård” som man inte kanvälja bort.

Då säger jag plötsligt detta, som går på tvärs emot det jag trodde att jag tyckte: staten, som princip, är ju varken ond eller god. Det är ju snarare en politisk form för relationen mellan oss. Ser man inte tydligt, nu när staterna på sätt och vis vittrar bort till förmån för en överstatlig marknad, att individen knappast får större frihet? Blir vi inte tvärtom ännu mer bundna vid vår roll i ekonomin när välfärden krackelerar? Det är väl snarare utbildning, sjukvård, eller (eviga exempel) kultur- och idrottsföreningar som möjliggör sociala friheter? Och är inte staten ytterst en garant för detta?

Det där, säger min högervän och spänner blicken i mig, låter som socialdemokrati.

Jag blir tyst. Jo. Onekligen.

På vägen hem går jag genom Vitabergsparken, och tittar oförstående mot mumintrollet.

Vad är det egentligen jag hatar?

2.

Ett marknadsliberalt frihetsbegrepp, i alla fall så som det anfördes av min kompis, är en negativ frihet, friheten från stat, moral, religion. Ett frihetligt vänsterbegrepp skulle däremot kunna definieras som en frihet genom sammanslutning: människor kan bli fria först gemensamt, och detta är någonting som staten i själva verket motverkar, genom att fästa sitt flor av representation mellan oss och politiken.

Kanske ska man inte krångla till begreppen. Eller kanske är de redan allt för krångliga, för att kunna användas bara så där, som färdiga lösenord.

I dag inbegriper det statliga förstås välfärden, och, (i alla fall i teorin), ett slags motstånd mot att sakers såväl som människors enda existensberättigande är deras lönsamhet. Men det är samtidigt staten som dirigerar finansen, säljer vapen, bevakar nationsgränser(och på så vis sätter igång de långa spiraler av utnyttjande som detta i praktiken inbegriper).

Så tycks betydelser glida in och ut ur varandra utan att för den sakens skull upphävas. På samma gång betecknar staten i dag makten när den centraliseras, och det som ännu tillåter oss att på något sätt träda in i samhällskroppen som medborgare, snarare än som konsumenter.

Orden blir paradoxala: Varför hata det man försvarar?

3.

Låt mig förtydliga att jag inte alls uppfattar paradoxala, eller ”krångliga” begrepp som hinder för ett politiskt samtal. Kanske kräver det politiska samtalet rent av att orden i viss mån är grumliga, eller att de i alla fall bär på en motstridighet som kan sätta saker i rörelser. (Det är när orden tvättats rena från all konflikt (demokrati, pride, folkhemmet) som de omärkligt kan smugglas ut ur politiken, och in på marknaden).

De tvetydiga orden är de politiska. Jag minns en diskussion jag hade en gång, om hur man skulle översätta titeln till den franska poeten Anne-Marie Albiachs experimentella poesibok État (1970). Helt spontant sa jag Stat. Men jag blev omedelbart korrigerad: betydligt rimligare vore Tillstånd.

På franska, liksom på engelska, kan État, eller State, betyda administrativ auktoritet, såväl som fysiskt, eller moraliskt skick.

Ja, självklart. Jag kände mig med ens dum. Poeter sysslar med tillstånd snarare än stater (likaså inom prosan: man pratar om tillståndsromaner, medan en statsroman låter antingen som ett slags byråkratiskt nationalepos, eller en av dessa spionskildringar, där huvudpersonerna är ”hårdkokta”, och det visar sig att ingen i det storpolitiska spelet ”har några skrupler”).

Den semantiska ambivalens som Anne-Marie Albiachs titel rymmer (staten/tillståndet) är inte helt och hållet av samma slag som ambivalensen i att på samma gång behöva det gemensamma och vilja gå bortom staten. Den poetiska titeln och det syndikalistiska slagordet syftar förmodligen på olika saker. Men – kanske kan den paradoxala kraften i det franska ordet, som vi i det svenska språket tvingades räta ut, och göra ensidigare, öppna upp frågan om hur en sak på samma gång kan innebära olika saker.

Jag kände mig dum som hade trott att bokens titel var Stat, men stod ändå på mig. För trots att få saker är mer avlägsna poesin än det statliga så är Stat som titel på en poesibok betydligt vackrare än Tillstånd. Det är ett påstående som renläriga anarkister förmodligen skulle invända mot (Hata staten). Och ändå skulle jag säga att titeln Stat blir vacker genom mekanismer som man skulle kunna beskriva som anarkistiska.

Albiachs dikter är aggressiva, de tycks skrivna nästan för att slita upp språket ur litteraturens lagar: den (sammanhängande) semantiska betydelsen, symboliken, eller över huvud taget grammatiken. Ett exempel (även om det är svårt att göra boken rättvisa genom citat)

Dikterna tycks inte lyda under någon annan konvention eller regel än de som orden uppfinner just där, i boken, för stunden. Lagar undergrävs, och själva betydelsen som ”centrerande kraft” sätts på spel.

Det man skulle vinna på att välja Stat som översättning av État är att den poetiska handlingen politiseras. Albiach kanske hatar, eller attackerar i alla fallstaten som upprätthållare av ordning.
En annan läsning, som inte utesluter den nyss anförda, är att Stat inte bara syftar på det dikterna strider mot, utan också vad de upprättar. När vi läser boken träder vi kanske in i en alternativ stat: kanske är det så poesin blir statlig, eller så som staten blir poetisk: trots att orden har skrivits ner verkar betydelsen ännu inte ha fixerats. Den står öppen, och tycks tiden på något vis kommande. Men likväl utgör den en form av ordning, det vill säga en organisering av förnimmelser och relationer (mellan orden, mellan orden och världen, mellan läsaren och orden, mellan läsaren och världen). När man träder in i dikten (när man läser) blir man en del i denna ordning, präglad, som en av Albiachs uttolkare har beskrivit det, av ”osäkerhet och mångfald”.

Kanske skulle man rent av kunna formulera det som att vad Albiachs titel gör, är att hävda tillståndet (det vill säga det öppna och mångfaldiga) som en stat (det vill säga som en reell politisk kraft).

Att ”hata staten” kanske mer precist betyder att drömma om andra slags stater: om Tillståndsstater, som präglas av det tillfälliga, ännu ofixerat, snarare än Statiska (statliga) tillstånd som konserverar ögonblicket, försöker reglera det, genom lagar, institutioner, gränser.

4.

Gayvatori Spivak har i sin berömda Kan subalterna tala? varnat oss för att sammanblanda den konstnärliga och den politiska representationen. Det sätt på vilket någon representeras i en dikt, eller en film, eller ”på scen”, har inget omedelbart samband med hur den företräds politiskt.

Men kanske är det trots allt möjligt att säga att den kritik av representationen som bland annat Anne-Marie Albiachs poesi är ett exempel på (genom hur den attackerar de standardiserade poetiska konventionerna) trots allt har en motsvarighet i en viss kritik av den politiska staten.

För om tanken är att den representativa makten ska spegla folkets vilja, bygger den konventionella kulturen (som Albiach konfronterar) på ett liknande sätt på att ord eller bilder speglar en viss betydelse, som skulle finnas ”där”, oberoende av hur de uttrycks.

Men – ingen av dessa spegelbilder är lydiga. Instrumenten är inte neutrala. De politiska apparaterna omförhandlar folkets vilja tills det inte längre kan känna igen sig i den. Och konstens officiella former – dramaturgin, symboliken, psykologin, ”budskapet” – upprätthåller likaså en viss ordning av betydelse, som, även när berättelserna talar om alternativa politiska former (socialism, kalifat, etniskt slutna kulturer, och så vidare) förutsätter en borgerlig världsbild.

Vad Albiachs dikter i ett slags ”dådets propaganda” påvisar är att alternativa produktionssätt genererar ett annat slags mening, och, i förlängningen, andra slags relationer, andra slags världar. Med ett möjligtvis lite modernare begrepp (på gott och ont är vi få i dag som fortfarande pratar om ”dådets propaganda”) skulle man kunna kalla det för direkt aktion. Direktaktionen sker utan mellanled, eller omvägar om det institutionaliserande maskineriet. Den politiska rörelsen utför här och nu den förändring man vill få till stånd. På samma sätt agerar den poetiska tillstånds-staten, som inte går via de etablerade institutionerna för att där berätta om osäkerhet och mångfald – i stället slungar den oss omedelbart in i detta tillstånd. I stället upprättar den omedelbart, det vill säga olovligt, sin stat.

”Direktaktion”, ”poesi” – dessa ord har tunga bagage. På många sätt kan de tyckas avlägsna varandra. Men om estetiken betecknar hur världen betyder och kan förnimmas, handlar det knappast om en ”utsmyckning”, och som sådan skulle vara sekundär i relation till de ”materiella kamperna”. Utan estetik riskerar politiken att bli en omfördelning av ordet, men inte av vad som kan sägas. Och i gengäld mister poesin sin kraft om man uppfattar den som något utanför politiken. Som enbart ”tillstånd” blir den förväntad, medan den som ”stat” blir fysisk, konkret, agitatorisk. Kanske betyder de två potentiella översättningarna av État olika saker. Kanske är det i så fall upp till oss att få dem att närma sig varandra.

5.

Få dem att närma sig varandra – absolut. Men försök skriva in det i partiprogrammen: ”Vi kräver att avståndet mellan tillståndet och staten krymper”.

Dessutom, om konstruktionen av ord är det politiska – hur talar jag själv? Jag säger ”poesin är”, ”det direkaktionen är”… Låter som en liten lektor. Skulle inte de också vara öppna? Menar jag inte: skulle kunna vara…?

Borde bli…?

Å andra sidan: Vi har känt det. I demonstrationståg, eller på fotbollsmatcher, vissa eftermiddagar i Hägerstensåsens medborgarhus, till och med i politiska diskussioner med människor vars övertygelser vi hatar.

Med ett berömt citat från Claude Royet-Journaud (Anne-Marie Albiachs följeslagare genom decennierna efter 60-talet): ”Den som skriver sätter världen i rörelse.”

Den förhatliga staten är självklart inte den som förenar oss genom det allmänna, utan den som evakuerar politiken, det vill säga frågan om den materiella verkligheten, ut ur våra liv.

Den förhatliga staten är den som förhindrar att världen sätts i rörelse – den stat inför vilken vi står tysta, som kroppar utan ansikten, som utfyllnad av en på förhand konstruerad form.

De verkligt politiska ögonblicken tycks i alla fall uppstå när vi når bortom formerna, när politiken blir fysisk, och överskrider förståelsen av staten som en spegelbild.

6.

Ett sådant ögonblick, som på samma gång omförhandlar makten och världens sätt att framträda, identifieras av Judith Butler i ”Bodies in alliance, and Politics of the street” (Ett föredrag från 2011, sedermera tryckt i Notes Towards a Performative Theory of Assembly (2015)), angående protesterna som ägde rum på Tahrirtorget i Kairo i början av 10-talet.

”Bodies congregate”, skriver Butler om ockupanterna, ”they move and speak together, and they lay claim to a certain space as public space.”

Själva rummet ändrar betydelse. Kroppar går samman – plötsligt blir gatan, torget, eller de platser som man kallar ”offentliga” i en radikal bemärkelse också gemensamma.

Att det äger rum på torget ger det förstås ett slags demokratisk resonans. Vad Butler ser i ockupationen av Tahrirtorget är att ockupanterna inte bara bestrider statsmakten med slagord, eller med politiska krav, utan också genom det sätt de framträder i staden, och därför förändrar det offentliga rummets betydelse, eller förnimbarhet. Det traditionella politiska rummet bygger på en uppdelning mellan det privata och det offentliga. Så filtreras även de demokratiska rummen. Den privata, utsatta, sårbara kroppen, motas bort – på tok för privat, knappast ens myndig eller suverän. I bästa fall tillåts den vara ett illustrerande exempel på ”svåra förhållanden”.

Men individens sårbarhet är samtidigt i högsta grad en politisk fråga, och vad Butler identifierar som radikalt på Tahrirtorget var just en omförhandling av vad vi förnimmer som politiskt:

The bodies acted in concert, but they also slept in public, and in these modalities, they were both vulnerable and demanding, giving political and spatial organization to elementary bodily needs. In this way, they formed themselves into images to be projected to all who watched, petitioning us to receive and respond, and so to enlist media coverage that would refuse to let the event be covered over or to slip away. Sleeping on that pavement was not only a way to lay claim to the public, to contest the legitimacy of the state, but also quite clearly, a way to put the body on the line in its insistence, obduracy and precarity, overcoming the distinction between public and private for the time of revolution.

Någonting annat tillåts äga rum mellan människorna. Relationerna de upprättar till varandra i protesten förändras, och i denna förskjutning, som är politisk såväl som estetisk (eftersom den rör vilken typ av betydelse, vilka slags affekter som kan cirkulera) förnimmer man impulserna till en annan ordning. Eller, med Butlers ord: ”such an action reconfigures what will be public, and what will be the space of politics”.

En tillstånds-stat har upprättats.

7.

Nya invändningar tränger sig på: till vilken nytta? Revolutionen i Egypten lyckades avsätta Mubarak, vilket i sig var någonting enastående, men inom bara två år var kontra-revolutionen ett faktum, och i dag styrs Egypten, återigen, genom diktatur. Tahrirtorgets tillstånd kunde inte bestå. Radikaliteten till trots kunde det aldrig bjuda motstånd mot den tunga staten.

Det glimmar plötsligt till, de intensiva rösterna på torget – sen är det förbi.

Kan man leva hela sina liv bara för några ögonblick?

Förmodligen bara om kampen och det man kämpar för sammanfaller: att slippa spela upp på förhand konstruerade roller. Tillståndet på Tahrirtorget var i dubbel bemärkelse alldeles för sårbart, men vad Butler påminner oss om, är just att sårbarheten är det sätt på vilket vi kan träda i politisk relation till varandra. Det är när rörelserna överger detta, och blir abstrakta bilder av vår sårbarhet, som de sviker oss.

7.

Även om konstnärliga tillstånds-stater är lättare att upprätta (och överge) än de realpolitiska, utgör de kanske ett slags matris, eller repetition inför de som upprättas i rörelser, på gatorna, eller arbetsplatser. (På samma sätt, menar Butler, kan Tahrirtorget, uppfattat som en sorts upprorisk matris, transponeras: ”kommer palestinierna få ett Tahrirtorg? Var finns Tahrirtorget i Indien?”) Kanske kan vi se de politiska rörelserna som poetiska mikro-stater som irrar omkring, utan annat mål än sin egen rörelse; som ljusglimtar av en kommande ordning.

För att en sådan bild skulle kunna bli verklig behöver politiken utveckla någonting som liknar en estetisk kritik inför representationsformerna. Hur öppnar man upp, eller organiserar man förnimmelser och relationer, på sätt som bryter sig loss? Var och när talar politiken misstänkt mekaniskt? Och när blir de rum som öppnats upp för osäkerhet och mångfald stereotypiserade?

I gengäld måste politiken pränta in i konsten att relationerna och sinnesförnimmelserna som organiseras aldrig är bara konstnärliga, utan alltid har en social resonans. Kulturkritiken är aldrig en fråga om smak eller om bra eller dåligt, utan en kamp om vilken värld vi ska leva i, och vilka som är denna kamps former.

8.

På Balthazar tjatar jag tills tungan känns bedövad. I munnen en blandning av ölskum och fradga. Jag lyckas aldrig rucka min högervän.

Men, åtminstone en liten seger: När État slutligen översattes till svenska av Helena Eriksson, och gavs ut på OEI förra året, var det med Stat som titel.

Innebär det attde ”ger grönt ljus” åt laglösheten?

Jag går genom parken. Nickar mot Mumin. Hata staten. Ja, givetvis. Och insistera på den, i en motsägelsefull spiral. Ögonblick avlöser varandra i kvällen, i pärlbandet av kvällar, och städerna flimrar framför oss i vad som ser ut som koder, men vars hemlighet är att de är alldeles öppna…

Artikel publicerad 21 februari, 2026.