Den frågan kan också formuleras så här: Har kapitalistklassen, eller delar av den, intresse av en nationalism som inte bara riktar sig mot invandrare och flyktingar och annars mest består av fraser, utan en nationalism som bryter med den nyliberala form av imperialism som nu varit förhärskande under nästan ett halvt århundrade? I slutet av 1800- och början av 1900-talet var imperialismen nationell till formen. De imperialistiska staternas borgerskap lade under sig kolonier och strävade efter att bygga imperier. Detta förändrades efter det andra världskriget, då en ny form av imperialism såg dagens ljus under Förenta Staternas politiska hegemoni. Det var en imperialism som mer litade till ekonomiska mekanismer än till politiskt underkuvande för att säkerställa exploateringen av folken och nationerna i syd. Några decennier senare vidareutvecklades denna form av imperialism till den avreglerade och globaliserade kapitalism som vi fortfarande lever i. Det mest utmärkande för den är att stora delar av produktionsprocessen också har globaliserats. Kapitalistklassen har mer och mer framstått som en internationaliserad klass utan fosterland. Mäktiga globaliserade finanskoncerner och storbolag har kunnat spela ut regeringar och politiker i de enskilda staterna mot varandra och skenbart bestämma villkoren för att investera och producera.

Jag anser att den bilden av den globaliserade kapitalismen bör föranleda vänstern att ställa ett antal frågor. Den första är: Har globaliseringen eliminerat borgarklassens intresse av nationer och nationalstater? Jag menar, i likhet med Daniel Hedlund i Clarté 4/2016, att svaret på den frågan är nej. Även i perioder där kapitalisterna har ett starkt ekonomiskt intresse av globalisering, har de ett oförändrat starkt intresse av att vara förankrade i nationalstater. Skälet är politiskt. Borgarklassen behöver makten över staten. Dels för att främja sina ekonomiska intressen på den internationella arenan. Övernationella koncerner som inte backas upp av nationellt förankrade kapitalister riskerar att möta övermäktigt motstånd från starka nationalstater som behärskas av andra nationellt förankrade kapitalistgrupper. Det är vad som har skett i Kina och i Ryssland efter Putin. Det är bara med hjälp av egen förankring i nationalstater som det motståndet kan bemötas. Det är nationalstater och bakom dem olika nationellt förankrade delar av kapitalistklassen som förhandlar och brottas om villkoren för internationell handel och ekonomi. Men borgarklassen behöver staten också för att reglera klasskampen och hålla tillbaka arbetarklassen ”på hemmaplan”. Kapitalisterna kan inte bara lita på ekonomisk utpressning och att stater de inte har den direkta makten över ska sköta den saken åt dem. Och det är bara genom att vara starkt nationellt förankrat som borgarklassen kan påverka och vinna makten över statsapparaten. USAs historia, som jag nyligen har studerat, visar att det bara var när industriborgarklassen hade fått avgörande nationell betydelse som den på allvar kunde göra anspråk på den politiska makten.

Den andra frågan vänstern bör ställa är: Har den nyliberala globaliseringen gått så långt att vissa staters nationella ekonomier håller på att undergrävas? Det är en fråga som Daniel Hedlund inte ställer i sin ovan nämnda artikel. Men det är en fråga som inte bara vänstern, utan också aldrig så globaliserade kapitalister måste ta på största allvar. Ty med försvagade nationella ekonomier minskar dessa nationalstaters politiska inflytande och makt över andra stater. Det vill säga, kapitalisternas viktigaste stöd i den internationella huggsexan mellan olika nationellt förankrade delar av kapitalistklassen försvagas. Undergrävandet av nationella ekonomier har sin grund både i utflyttningen av industri och i den finansialisering av ekonomin som utgör en annan viktig del av den avreglerade och globaliserade nyliberala ordningen. Finansialiseringen har bland annat lett till minskade investeringar i den produktiva industrin till förmån för investeringar både i mindre produktiva sektorer som byggindustrin och i den improduktiva finanssektorn. Samma processer som undergräver den nationella ekonomin minskar också borgarklassens nationella förankring och ekonomiska betydelse för nationen. Följden blir att dess inflytande över staten undermineras.

Enligt de franska ekonomerna Duménil och Lévy, vars bok ”The Crisis of Neoliberalism” (2011) jag skrev om i Clarté 3/2012, är svaret på den andra frågan också ja. Åtminstone i USA där utflyttningen av industri till låglöneländer och finansialiseringen av ekonomin har gått längst. Motsättningen mellan en isolationistisk och en ”internationalistisk” del av kapitalistklassen i USA har djupa rötter. I sitt klassiska verk ”The Making of an Atlantic Ruling Class” beskriver Kees van der Pijl hur den sistnämnda fick överhanden under och efter det andra världskriget. Duménil och Lévy hävdar att den processen emellertid har gått så långt att den nationella grunden för kapitalistklassens makt hotas. Därför förutspådde de båda ekonomerna ett nationalistiskt uppsving inom delar av den amerikanska borgarklassen.

”En avgörande fråga sägs vara vilken roll nationalismen kommer att spela. Kommer grupper inom den härskande klassen som motsätter sig en fortsatt försvagning av den nationella ekonomin och det egna imperiet att vända sig mot den nyliberala ordningen? Duménil och Lévy anser att den chansen är störst i USA, men avsevärt mindre i Europa .. ” (Clarté 3/2012, s 39 – 40).

Snacka om att bli sannspådda! Men bör inte Brexit, åtminstone till en del, också ses i detta ljus. Det var ju inte bara populister av Nigel Farages slag som drev kravet på Brexit inom den britiska överklassen. Frågan är om inte den viktigaste kraften hela tiden har varit EU-motståndet inom det styrande konservativa partiet? Det är ett motstånd som både liberaler och vänstern har tenderat att reducera till följden av allmän förstockelse, för att inte säga ren dumhet, hos de antaget mest ”konservativa” delarna av den brittiska borgarklassen. Ni vet: pajasen Boris Johnson och andra figurer som inte har begripit betydelsen av fortsatt globalisering för borgarklassens egna intressen. Frågan är om det stämmer. Det kanske istället rör sig om en rationell och framtidsinriktad reaktion från delar av en kapitalistklass som ser grunden för både sin ekonomiska och politiska makt undergrävas.

Om den här tendensen till åternationalisering av borgarklassen och kapitalismen stämmer, som den ryske statsvetaren och högerteoretikern Alexander Dugin spår i en intervju i DN (4/2), lär resultatet emellertid inte bli den fredliga värld av samexisterande och inåtvända nationer, där var och en sköter sitt på sitt eget specifika sätt, som han målar upp. Utan en imperialism som återgår till de tidigare formerna av nationell chauvinism, nationell expansion och nationellt förtryck. Och den lär knappast bli trevligare.

Artikel publicerad 06 februari, 2017.