Den ekonomiska förklaringen går ut på att det är motsättningar inom kapitalismen som drivit fram nyliberalism. Under den ekonomiska nedgången som startade vid slutet av 1960-talet började kapitalet söka sig nya vägar, till mer vinstgivande investeringar. En möjlighet som då öppnades var att privatisera den offentliga sektorn. Dit kapital sökte sig. Andra möjligheter var att hålla nere arbetarnas löner och på så sätt öka vinsten på arbetarnas bekostnad. För att kunna göra detta krävdes avväpning av facket och försämrade arbetslagar. Den fria rörligheten för kapitalet var också ett sätt att öka möjligheterna för kapitalet att söka sig till ner vinstgivande projekt.
Om den ekonomiska förklaringen är mest sann är det i princip omöjligt att ”övertala” näringslivet eller representanter för staten att slå in på en icke-nyliberal politik, eftersom det skulle innebära att man tvingade skrota hela det nuvarande ekonomiska systemet. Om den ideologiska förklaringen är mest sann så är det naturligtvis möjligt för en regering att välja en icke-nyliberal politik.
Min uppfattning är att nyliberalismen är en kombination av både ekonomi och ideologi. Den ekonomiska förklaringen väger dock tyngst i och med att det finns vissa ekonomiska förhållanden som inte går att komma undan. En svensk regering skulle idag till exempel inte kunna införa nationella restriktioner för finanssektorn utan att hel ekonomin skulle sättas på spel. Det skulle också vara svårt för riksbanken att höja räntan när centralbankerna världen över för en extrem lågräntepolitik. Det skulle var svårt för regeringen att höja skatten på kapital eller vidtaga andra omfördelningsåtgärder utan att riskera en kapitalflykt från Sverige.
En del av de åtgärder inom det arbetsrättsliga området som finns med i Januariavtalet är försämringar som införts i de flesta europeiska länder sedan länge. Sverige har ett tag kunnat undvika den typen av försämringar, bland annat tack vare socialdemokraterna, men är nu tvungna att krypa till korset. Januariavtalet är på så sätt en anpassning till den nyliberala europeiska standarden och som sådan säkerligen välkommen för kapitalet, men inte för löntagarna. Det är den nyliberal ekonomin som lett till att klyftan mellan rika och fattiga växt till orimliga proportioner även i europeiska välfärdsstater.
För Göran Greider verkar dock den ideologiska sidan av nyliberalismen väga tyngst. När han skriver att ”Mycket i politiken idag tror jag handlar om tålamod, det vill säga modet att rida ut den nyliberala storm vi idag rimligen ser slutet på”, så tror jag att det inte är mer än en naiv förhoppning. Det finns ingenting som tyder på att den nyliberala ekonomin går mot sitt slut. Däremot finns det mycket som talar för att vi närmar oss en ny finansiell kris som kan bli än mer omfattande än krisen 2008/2009. Den kommande krisen kommer att drabba vanliga löntagare, och här i Sverige framför allt dem som sitter med stora bostadslån. För var finns den förskjutning i maktförhållandena som skulle göra att nästa kris får betalas av kapitalet i allmänhet och finanskapitalet i synnerhet? Greider tror att nyliberalismen kommer att självdö bara vi har tålamod. Det tror inte jag.
Artikel publicerad 05 september, 2019.