Vänstern har vandrat en lång väg från Mark Fishers uppgivna kapitalistiska realism till Søren Maus återuppfinnande av den socialistiska utopismen. Men det är något lurt med vägen de tar. Den förste väntar på kapitalismens undergång, den andre står och föreställer sig vad som ska komma efter. Men båda står still och förbiser såväl själva gåendet som det vi traskar på: det Hegel kallar förtvivlans väg.

Och vad vet du om kärleken
förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Håkan Hellström, ”Brännö serenad”


Om den som är kär inte erkänner det för den andra kan kärleken varken dö eller leva. Varför? För känslan bärs ensam, och kärlek är en enhet av två motsatta poler. Det krävs två för tango. Om kärleken känns ensam leder det till ett vridande och vändande av varje blick och varje sms. Varje dag fylls av tvivel och osäkerhet, en cirkel av plåga som inte kan ta slut. I försöket att undvika känslans död så tillåts känslan inte att leva. Risken som undviks är tvåfaldig, å ena sidan känslans undergång och andra sidan subjektets sociala död (något som bekant är värre). Det finns bara en lösning och det är att riskera allt: den som säger känslan kastar sig ut och lägger sig vid den andras fötter, fullkomligt förlorad. Bara den som är förlorad kan få svar på sin fråga. Det hela kan blott sluta på två sätt: lyckan fördubblad, eller förtvivlan. Den som inte säger något stannar i tvivel och lär aldrig känna sig själv eller den andra. Realisten är den som aldrig säger något.

Ända sedan Mark Fishers bok Kapitalistisk realism utgavs, eller, för att uttrycka det mer träffande: efter att, för att tala med Bifo, framtidens långsamma avskaffande grep tag i det kollektiva medvetandet, och inte bara i det omedvetna, har vänstern haft två sätt att tänka på tvivel. 

Dessa två sätt att tänka sig tvivel är båda dubbelt förlamande.

Fishers idé är inte att framtidsproduktionen är upphävd, att ingen längre kan föreställa sig framtiden. Hans idé sammanfattas bäst i det som från början var ett citat från Fredric Jameson: ”Det är enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens undergång.” Påståendet, formulerat på detta sätt, är inte så fånigt som det kan verka vid första anblick; det fyndiga med frasen är jämförelsen, att det förvisso är enklare att föreställa sig världens undergång – men ändå fortsätter vi att föreställa oss något annat. Dessa manövrar och tankekonstruktioner blir dock på så många sätt aktivt förlamande. 

För att ta ytterligare ett exempel från den bortgångne Fisher: ”Vad händer om alla kommer till protesten?” Frågeställningen har blivit ytterst relevant på senare tid, i synnerhet när man betänker Greta Thunberg, som i Montréal 2019 marscherade i samma klimatstrejk som Kanadas premiärminister Justin Trudeau. Det  är inte frågeställningen i sig som är relevant, utan svaret. Och svaret är rungande, nämligen: inget händer. Mer av det bestående. Allt fast fortvarar, för att vända på Marx. Det är detta som är dubbelt: Jameson-citatet förlamar tänkandet, och protesten förlamar handlandet. 

Poängen är dock, att världens undergång faktiskt blir föreställd, var och varannan dag blir den det. I stort sett alla visioner om en framtid, även de idéer som hör till vänstern är gotiska visioner om ett samhälle efter kollaps. En kollaps som visserligen är här, men fortfarande inväntas Frågan är hur mycket som måste falla sönder under en fortgående katastrof innan kollapsen i bestämd singular har inträffat. Risken är att det inte finns ett bra svar på den frågan. Kollapsen kommer aldrig, för katastrofen är, för att tala med Benjamin, att det fortsätter som förut. 

Den andra sidan av tvivel är den utopiska socialismen. I en personlig bemärkelse är detta något som är allmänt känt. Tvivel som erfars då situationen är ohållbar i ett romantiskt förhållande, har överensstämmande sidor i det politiska. Den ena sidan, likt Fisher, vill helst bara acceptera att det är över och spekulerar då främst över hur det är över och hur det kom till att vara över. Den andra sidan, som överensstämmer med utopismen, finner i tvivlet ett latent hopp. 

Detta hopp uttrycks i romantiska förhållanden på olika sätt, eller i det politiska: på otaliga sätt. En sådan hoppfullhet kan vara hoppet att rädda förhållandet, ett annat kan vara hopp att förändra förhållandet och ett tredje kan vara att hitta ett nytt förhållande. Andra sidan är handlandet, som förlamas lika fullständigt. För vad hoppet än gör genom att rädda, förändra eller byta förhållandet riktar det sig mot förhållandet som sådant och aldrig mot formen. Utopisten kan byta partner hur många gånger som helst och ändå gräla om småsaker. (Den ivriga marxläsaren kan säkerligen redan se slutledningen som dras ur det här resonemanget – just i hur begreppet förhållande används.) Utopisten möter det förtvivlade förhållandet med en ivrig spekulation. 

Om förhållande [Verhältnis] byts ut, förändras, omgestaltas, vad händer då med förhållandets form? Om en person, som just lämnat ett förhållande som präglades av ständiga gräl, genast rusar in i ett annat, kommer då något fast förflyktigas? Är det inte så, att den sociala form som förhållanden tar är det mest väsentliga i kritiken? Vidare, följer det inte då att det väsentliga i en konstruktion av framtider nödvändigtvis är en fråga om former; samhällsplanerare kan i dag omgestalta vissa förhållanden, men de gör sig inte kvitt formen, eller ställt som en välbekant fråga: Kan dagens kockar koka morgondagens soppa? Och är det inte så att den egentliga frågan är, hur löser vi den förtvivlade stämning som innebär att de inte kan koka morgondagens soppa? 

Fortvilelse/Syk stemning ved solnedgang (1892) av Edward Munch.

Frågan är inte om tempus, det handlar inte om att dagens kockar kan koka morgondagens soppa i morgon, när de väl har blivit morgondagens kockar. Det handlar om att soppan i dag är köttsoppa och kommunister i alla länder förstår att det finns ett problem i köttindustrin som i morgon inte ska finnas. För pedagogikens skull: Hur tar kommunismen sig från förtvivlat köttätande till försonad veganism?

Åter till spekulationen, för spekulationen är här högst närvarande. Realisten kan spekulera om hur det blev så att människosläktet äter köttsoppa, producerad på en bestämd industrialiserad skala och varför industrin måste gå under, och utopisten kan spekulera över om det går att göra vegansk soppa i stället. Visserligen kan utopisten här vinna poäng på att hen har god moral och är så glad i djur. Men faktum är att det i dag, då soppan kokar, inte finns en industri för denna veganska soppa. Den ene är intresserad av att fördröja slutet, den andra av det som komma skall, men varken utopisten eller realisten är särskilt intresserade av det som finns i dag. Det är alltså en fråga om enheten mellan teori och praxis. För realisten händer inget, så det finns inget alternativ. För utopisten kan i stort sett vad som helst hända, så det finns inte ett alternativ att utöva. Båda är livrädda för nuet. Båda byter förhållandet. Ingen av dem rör formen.

Nu till tvivlet, eller för att specificera, Hegels förtvivlans väg. Då en person förlorar, blir besegrad – mer korrekt möter sig själv i ett nederlag, möts hen av tvivel. Ett exempel på detta tvivel är de kristna, som i respons till ett dödsfall av någon de håller kär börjar tveka över Guds existens. Men, det är mer alldagligt än så. När en människa möter en förlust så möts hen av ett enormt lidande, en enorm negativitet, men som Hegel konstaterar är det inte så att hen finner sig i tvivel. Om det hade varit gudatvivel hade scenen lydit sålunda: En person tror på Gud. Hen blir osäker på om Gud finns. Sedan återgår personen till att tro på Gud igen. Rörelsen är av oscillation, det är som att kalla pendlingen från sin förort till jobbet och åter för en resa med allt det innebär. Tvivlets väg lämnar tvivlaren precis där hen började. Hegel menar däremot att medvetandets väg inte är en sådan pendling. Den är av ett annat slag. Utopisten tvivlar på kapitalismen och återvänder till en tro på friheten; realisten tvivlar på utopin och återvänder till en tro på kapitalets kris. Båda kommer tillbaka dit de började.

Det som egentligen sker är förtvivlan, något som varken utopisten eller realisten tillåter sig. Den gamla sanningen visar sig inte stämma. Vad ska man göra då? Nu när sanningen är totalt förlorad? Hegel menar att man då konfronteras med förtvivlan. Förtvivlan för Hegel är inte riktningslös, tvärtom tvingar den oss att söka nya svar. Riktningen är inte absolut, den vet inte sitt mål förrän det uppnås. Det enda som går att veta i förväg, det bestämda i den bestämda negationen, är för att tala med punkbandet Kommo att ”vi måste skjuta oss ut härifrån”. 

Vad har då detta med realisten och utopisten att göra? Jo, realisten såtillvida den är en sann realist ser i en förlust endast att sanningen är förstörd, hen blir på så vis handlingsförlamad. För att tala med Hegel ser den abstrakta skepticismen, eller i vårt fall realisten, bara det rena intet och måste vänta på nästa sak att förinta. Det är detta väntande på ögonblicket där förintandet ska inträffa som utgör realistens relation till kollaps.

För utopisten har förtvivlan en annan bana, de fastnar i ett tvivel om vad. Utopisten tror att den som har sett vad som är fel redan har fått lösningen på köpet. Felet vänds ut och in och blir det nya: grälade vi om pengar ska nästa förhållande inte ha pengar, kände jag mig kontrollerad ska nästa vara fritt. Diagnos och bot kommer i samma andetag, och inget förmedlar det ena till det andra. Ingen undersökning krävs. Att vända upp-och-ner till ner-och-upp mäter sig fortfarande mot det gamla förhållandets måttstock. Ett bättre förhållande som utopisten vill förverkliga kommer inte göra den nya partnern lycklig, att ständigt jämföra brukar inte vara ett framgångsrecept för kärlek. Negationens negation är inte nödvändigtvis något positivt. Förtvivlan är bestämd negation, på så vis att när sanningen blir osann visas vilken väg som inte går att gå, just genom att veta att det som gick förlorat eller som försummats har ett innehåll. Detta innehåll tänder lampor längs med förtvivlans väg. I detta ljus längs med vägen blir det tydligt att spekulation inte hör till förtvivlan. Vidare är förtvivlan nu inget man tänker på, det är något man möter. Med detta tillkommer då erkännande av situationen, men också då en handling. Erkännandet och handlingen går inte att skilja åt. För den som tror att världen i dag befinner sig i tvivel, kan aldrig gå förtvivlans väg. Det spelar alltså här ingen roll, om man tvivlar på Gud, eller tvivlar på världsledarna likt den unga Thunberg och rörelsen som följde henne. Väntan på Guds, Lenins, eller på Proletariatets återkomst, är inte väsentligt. Det väsentliga är inte förhållandet, det är formen. 

Den enda filosofi som ännu går att försvara inför förtvivlan vore försöket att betrakta allting så som det skulle te sig från frälsningens ståndpunkt.
Theodor Adorno, Minima Moralia. §153 

För Adorno är förtvivlan att kvarvara i det hopplösa, för att skapa en bestämd väg. Det är genom att erkänna den fullständiga förlusten, att fullständigt förlora allt som var sant, att erkänna att den enda värld som finns är en falsk, lömsk och obarmhärtig värld, det är endast då, som förtvivlans väg kan vandras till sin frälsning. Den andliga återkomsten, återfödelsen. I den lurianska kabbalan brast kärlen redan när världen skapades, så världens återställande [tikkun olam], är ingen återgång till ett helt ursprung; det var brustet från början. Gnistorna samlas in, men kärlet som lagas är ett annat än det som brast. 

För att tala med Marx: ”Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt.” Barnmorskan föder inte barnet, hon förlöser det som redan bärs i det gamla samhällets sköte. Våldet skapar alltså inget nytt och det är inte det nya samhället som berättigar det, riktningen kommer ur det gamla förtvivlade förhållandet. Detta är förtvivlans väg, att förlösa och frälsa världen. Det låter inte supermodernt, jag medger det, men är inte ändå detta målet för varje revolutionär? Att omgestalta världen till en bestämd, frälst ordning? 

Det som gör denna förtvivlans framtid bestämd, på ett sätt som utopisten aldrig kan förmå sig att vara, är att den frälsta framtiden härleds ur det fasta. Det finns dem som vill hämta framtiden ur kapitalets materia: fabrikerna, leveranskedjorna, ingenjörernas kunnande. Det är det närmaste man kommer, men materia är inte form. Man kan ärva maskinerna och ändå låta värdeformen spöka kvar i dem, och värdeformen går inte att avskaffa med ett kongressbeslut. Frågan är inte vad vi har, utan hur vi har det. För att knyta ihop det med Marxcitatet från tidigare, för att allt fast ska förflyktigas, måste det vara just det fasta som går i flykt. Adorno kallar det spegelskrift, att genom att möta det falska med förtvivlan, kan det falska inverteras.

”Men vad betyder detta praktiskt?” hör jag er fråga. Teorin och praktiken är också här en enhet och det behövs ingen ”passkontroll” för att veta vart den förtvivlade ska vandra. De behöver inget pass, eftersom de inte återvänder hem. Men det betyder inte att allt är dömt till permanent exil. Tvärtom handlar det om att skapa ett hem i det beständiga – om Doikayt. Den förtvivlade har blott enkelbiljetter och kvittot.

I kritiken av Gothaprogrammet finns en idé om det kommunistiska samhällets första fas som är skriven i penningens spegel: 

Det kommunistiska samhället uppstår ”just ur det kapitalistiska samhället och som alltså i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt, andligt, ännu bär märkena efter det gamla samhället, ur vars sköte det födes fram.” Han fortsätter med att beskriva ett kvitto [Schein] som arbetaren får, som ett intyg för att hen har arbetat. Detta kvitto fungerar som en enkelbiljett – kvittot kan endast användas en gång, kan endast lösas in och kan inte cirkulera. Det är genom penningen som Karl Marx ser framtiden, han går förtvivlans väg.

Realisten bör här kunna se att framtiden kan läsas ur det som finns, just som kollapsen. Realisten bör kunna se att det finns något att göra, något bestämt, som gör skillnad. Utopisten bör här kunna se en bestämd form, visserligen läst baklänges ur penningen, men ändå något bestämt. Utopisten bör här kunna se att det inte handlar om vild spekulation, det handlar om det bestämda framför det tvetydiga och abstrakta: om formen. Det handlar inte om det oändliga utbud av olika specifika uttryck för förhållanden, som möjliggör ett oändligt antal framtider. Det handlar om världens framtid, och där finns bara en form att göra sig av med, för det finns bara en värld. Det finns ett slags bordigistiskt ordspråk som lyder: ”Om det bara finns en klass, behövs det bara ett parti.”

Det går att ta sig ur både den kapitalistiska realismen och utopismen, att varken spekulera över undergången eller spekulera över ett nytt förhållande. Det går att älska. Men går det att bredda detta till något som gör anspråk på hela den samhälleliga formen? Går den första fasen av kommunismen att härleda negativt?

Detta är vad författaren tror att kommunister måste göra. 

Artikel publicerad 15 november, 2026.