Att långvariga antisemiter nu backar upp Israels folkmord är ingen slump. Det är inte heller en seger för judar, tvärtom hotar det judars säkerhet över hela världen.

Kontinentalplattorna rör sig i den politiska geografin. Det till synes orubbliga stödet i väst för Israels hänsynslösa krigföring efter den sjunde oktober 2023 eroderar snabbt. Schismen mellan Netanyahu och Trump har blivit offentlig, och i Storbritannien har tretton högt uppsatta konservativa parlamentsledamöter brutit med partilinjen och kräver att Palestina erkänns som stat. Nyligen har en rad europeiska länder gått ut och kritiserat Israels regering. Flera har öppnat för sanktioner. Utvecklingen är efterlängtad, men öppnar också för nya faror.


Vi har sett pendlar svänga förr när folkmord har fullbordats. De som förgäves försökt varna och agera för att stoppa illdåd innan de begåtts har ignorerats, förnekats eller motarbetats av en omvärld som valt att se bort. Först när det redan var för sent, i Tyskland, Bosnien och Rwanda, fördömdes förövarna i skarpa och ensidiga ordalag av världssamfundet.

Omvärldens politiker rannsakar inte sig själva, men deras tysta eller aktiva stöd – genom vapenleveranser och legitimitet till vissa, parallellt med avväpnande och stigmatisering av andra, eller förföljelse av aktivister i de egna länderna – har varit avgörande för att folkmorden kunde ske.

Den springande punkten i försvaret för Israel i dag är kampen mot antisemitism. Frågan förtjänar att tas på allvar, vilket vi ska göra i den här essän.

När antirasismen blir rasistisk: det paradoxala försvaret för Israel

Vad innebär det egentligen när kampen mot antisemitism används som främsta argument för att försvara en judisk stats handlingar? I praktiken har detta ofta blivit en retorisk sköld bakom vilken andra ideologiska och politiska motiv döljs. I Sverige blir det relevant för att förstå något av hur partier och rörelser positionerar sig i Israel-Palestina-konflikten.

I Sverige kommer det politiska försvaret för Israels agerande i första hand från Tidöpartierna. Det motiveras såväl av högerkonservativa, liberaler och kristna ofta med kampen mot antisemitism, men vilar paradoxalt nog på rasism och allianser med rörelser som själva upprätthåller antisemitiska föreställningar. 

Stödet för Israel i dessa kretsar har olika ideologiska grunder: högerextrema och nationalistiska grupper, inklusive counter-jihad-rörelsen, ser Israel som en buffert mot islam, som en frontpost i ett påstått civilisationskrig. Sekulära liberaler ser Israel som ett försvar för västerländska värderingar. Och populister exploaterar konflikten för att elda på rasistiska och främlingsfientliga opinioner. 

Inom denna konstellation spelar kristen sionism en särskild roll, särskilt i partier som KD och SD. Inspirerade av USA ser högerkristna grupper Israels existens som en del i ett apokalyptiskt schema, där alla judar ska samlas i Israel inför världens slut. Där profeteras de begå en handling så förfärlig att världen vänder sig mot dem, för att därefter antingen omvändas till kristendomen eller förintas i samband med Jesu återkomst.

Denna teologi reducerar judar till symbolbärare för kristen skuld och dom. De själva och deras tro saknar eget värde. Kristen sionism är därmed inget uttryck för omsorg om det judiska folket, utan i grunden en strategisk och teologisk instrumentalisering av Israel som stat, och en fantasi om judendomens utplåning.

Även mer sekulära högerkrafter har förenat sitt stöd för Israel med acceptans av antisemitism. Sverigedemokraternas ledning är det tydligaste exemplet: Enligt Forum för levande historia (2020) samlar partiet fler antisemitiska väljare än något annat parti. SD är alltjämt, partiledningens invändningar till trots, uppenbart ideologiskt, metodologiskt och retoriskt förankrat i en nynazistisk idévärld. 
Detta har inte hindrat borgerliga samarbeten, tvärtom har Tidöpartierna aktivt försökt sopa den värsta extremismen under mattan, bland annat genom att tona ner allvaret i partiets avslöjade trollfabriker, där antisemitism spridits – med partiledningens goda minne. Bland måltavlorna i deras nätkampanjer återfinns den judiske finansmannen George Soros samt “globalister” och “dekadenta”, välkända kodord för ett föreställt judiskt inflytande.

Det finns flera skäl till att grupper kan hysa antisemitiskt tankegods samtidigt som de försvarar staten Israel. En viktig faktor är etnonationalism: Idén om en egen nation åt varje folk, där judar hör hemma i Israel och bara där. Ur detta perspektiv blir Israel en naturlig konsekvens av och fortsättning på den europeiska antisemitismens logik, som säger att judarna inte hör hemma i Europa. Konsekvensen blir att Palestina måste tömmas på sin arabiska befolkning, för att ge plats åt en ny etnostat för de människor som den europeiska rasismen inte kan acceptera inom sina egna etnostater.

Ställningstagandet påverkas också av en västligt orienterad och rasistisk världsbild, där Israels koloniala bakgrund och våldsanvändning betraktas som oproblematisk. Den görs i stället till uttryck för viljan att införa och försvara “demokrati” i en del av världen som väst länge betraktat som barbarisk. Det blir en del av det ideologiska försvaret för historiska koloniala praktiker.

Denna logik underbyggs av samma islamofoba stereotyper som återkommer i västvärldens försvar för Israels militära agerande. Palestinier framställs som hatiska, irrationella och våldsamma barbarer. Deras motstånd mot kolonial ockupation framställs som antisemitism och terror, och därigenom illegitimt. Palestinska dödsoffer avfärdas konsekvent som exempel på att de använder “mänskliga sköldar” – en talepunkt som måste förstås i ljuset av den israeliska arméns väldokumenterade vanvördnad för civila liv, men också som ett eko av troper om muslimer som konformistiska, obildade och fanatiska, till och med villiga att offra sina egna.

Antisemitismens komplexa idéhistoria i Mellanöstern och Nordafrika 

Om man vill förstå varför dessa beskrivningar av palestinier fått så starkt genomslag, behövs en genomlysning av rasismens historia i Mellanöstern och hur den i dag samspelar med västerländsk kolonial skuld. Emotionellt laddade förenklingar om Israel som en utsatt demokratisk bastion i ett hav av antisemitiska skurkstater döljer nämligen antisemitismens verkliga historia i Mellanöstern och Nordafrika. 

Under islamiskt styre hade judar länge skyddad men underordnad status som dhimmis. Perioden präglades av såväl samlevnad och blomstrande judiskt liv som av fruktansvärd förföljelse, exempelvis massakern i Granada 1066. 

Detta innebar dock inte att islam som religion utgjorde ett ideologiskt systematiserat hat riktat mot specifikt judar. Det finns visserligen passager i Koranen och hadithlitteraturen som har tolkats i antijudiska termer, och brukats i polemik och politik, men dessa har inte utgjort någon tongivande grund i islamisk teologi i någon grad som kan liknas vid kristen antijudisk teologi.

I samband med den europeiska kolonialiseringen under 1800-talet gav kolonialmakter i flera fall judar särskilda rättigheter som del av sin ”civiliserande mission”. I exempelvis Algeriet skapade detta spänningar mellan judar och muslimska majoriteter, som själva var rättsligt diskriminerade. Det speglar välkända mönster av kolonial ”söndra och härska”-politik, där olika inhemska grupper ställs mot varandra för att de inte ska kunna göra gemensam sak mot kolonialherrarna. Judar kom därigenom att bli slagträn och syndabockar i konflikter som inte var deras egna. De började ses som medlöpare till förtryckarna, trots att många av dem aktivt sökte solidaritet med sina grannar och tog avstånd från den europeiska ockupationen. 

Ett verkligt avgörande skifte kom under 1900-talets första hälft, då europeisk rasideologi började få fäste i regionen. Antisemitisk propaganda, inklusive texter som Sions vises protokoll, spreds via översättningar, kolonial press och inte minst genom nazistiska radiosändningar. I takt med detta fördjupades motsättningarna mellan judiska och muslimska samhällen, särskilt i samband med staten Israels grundande 1948. Judarna uppfattades som en förlängning av ett västligt kolonialprojekt.
Resultatet blev en omfattande utvandring av judar från Mellanöstern och Nordafrika. I vissa fall skedde den frivilligt, men ofta under tryck från diskriminering, våld och statlig konfiskation. Pogromer ägde rum i flera länder, och fientliga attityder förstärktes ytterligare av regionala makthavare som Gamal Abdel Nasser och Saddam Hussein, vilka använde antisemitism som ett retoriskt verktyg i sin antiimperialistiska politik.

Föreställningen att den utbredda samtida antisemitismen i Mellanöstern främst skulle vara knuten till islam är inte bara missvisande utan är också ett tydligt uttryck för orientalism. I denna föreställningsvärld fungerar Mellanöstern som ett slags skrattspegel där väst projicerar sina egna mörka sidor. En mer historiskt och politiskt förankrad förklaring är att antisemitismen i regionen har flera samverkande orsaker. Bland dessa finns att lokala aktörer exploaterar importerad västerländsk rasism, i kombination med det oläkta traumat kring staten Israels våldsamma tillkomst, med aktivt stöd från västvärlden.

Antisemitismanklagelser och kolonial logik i ny förpackning 

Historiskt har kolonialmakter ständigt tillgripit och utvecklat ideologier för att rättfärdiga sin koloniala expansion. Den moderna rasismen är det mest kända exemplet. Den växte fram under den spanska reconquistan i slutet av 1400-talet som ett uttryck för en kristen vilja att dominera över konkurrerande makter och kuva personer av muslimsk och judisk börd. Även om de konverterade till kristendomen uppfattades de vara “orena” på grund av sitt blod. Ur denna teoribildning växte läran om en mer omfattande rasbiologi fram, och med den fick de europeiska krigsherrarna ett ideologiskt verktyg för att rättfärdiga århundraden av slavhandel, kolonialism och exploatering.

Nu används antirasism som ett sådant ideologiskt verktyg, genom att antisemitismens innebörd förskjuts och används för att skydda staten Israel från kritik snarare än skydda judar från förföljelse. När den israeliske oppositionsledaren Yair Golan kallade massdödandet av barn för oacceptabelt, svarade Netanyahu med att anklaga honom för att sprida “de mest avskyvärda blodslögnerna”. ICC:s beslut att granska Israels agerande kallade han för “ren antisemitism”. Israelvänner världen över upprepar samma talepunkter.

Genom att likställa all kritik av israeliska makthavares handlingar med antisemitism skapas en farlig logik där några få får ensamrätt på att definiera judisk identitet, och där lojalitet med en viss stat görs till måttstock för att vara “en god jude”.

Den här ideologiska manipulationen av begreppet antisemitism får konkreta konsekvenser för dem som försöker protestera mot övergrepp i samtiden. Palestinasolidariska röster har konsekvent anklagats för antisemitism. Knappt någon har undantagits. Konsekvenserna av misstänkliggörandena har varit att man förlorat uppdrag, jobb, examensbevis och medborgarskap. Bland hundratals liknande fall märks exempelvis studenterna Logan Rozos i New York och Isra Barham i Göteborg som fråntagits examensbevis respektive nekats medborgarskap för att de öppet kritiserat Israels agerande. Många gånger har kritiken mot aktivisterna varit spekulativ och handlat om symboler som har konstruerats som ”otvetydiga bevis” på antisemitism, utan att andra förklaringar har utforskats. Exempelvis har en mjukdjursbläckfisk utformad för personer med autism i bakgrunden på ett gruppfoto och ett tidigt utpekande av Israels handlingar som ”folkmord” väckt globala anklagelser mot Greta Thunberg, och en oavsiktlig rått-emoji i en delad video om sionism tvingade journalisten Gary Lineker att lämna BBC.

Samtidigt tenderar uttryck för antisemitism att bagatelliseras om de kommer från andra än just Palestinarörelsen. Elon Musks regelrätta heilande har ursäktats som “klumpiga gester” av bland annat Anti Defamation League (ADL) och Jörgen Fogelklous text om ”juden som roten till allt ont” hindrade honom inte från att bli välkomnad av Göteborgspostens Israelvänlige chefredaktör i Göteborgs synagoga, båda iförda kippa. Antisemitiskt bildspråk och kulturella stereotyper återfinns också i omhuldade verk i den samtida populärkulturen, från Halloweenhäxors krokiga näsor till giriga bankirer i Star Trek’s Ferengi, Shakespeares Köpmannen i Venedig och Harry Potters gobliner som förvisso kan väcka diskussion, men som förblir begränsad, lågmäld och aldrig försedd med krav på personliga repressalier mot någon inblandad.

Det förstärker bilden att begreppet “antisemitism” och uppmaningarna om “konsekvent antirasism” i flera fall inte brukas hederligt, utan används som ideologiska verktyg för att nå politiska resultat. Palestinarörelsen pekas på dessa sätt ut som extremistisk och görs till syndabock för Europas millennier av skuld. Trots att sanningen snarare är att rörelsen försöker ta ansvar för den våldsamma historia västvärlden antingen inte låtsas om, eller använder som argument för Israels rätt till fortsatt kolonisering av utomeuropeisk mark. 

Sionismen och västs kolonial rasism

Att kritik mot statligt våld kan avfärdas som hat mot ett folk eller en nation är inget nytt. Kritik mot Sveriges rasistiska gränsstängningar har kallats Sverigehat, kritik mot Putins invasion av Ukraina har kallats russofobi, motstånd mot Hitler beskrevs som antityskt, och fördömanden av spansk kolonialism har avfärdats som reproduktion av den så kallade “svarta legenden”. Sådana anklagelser har använts för att misstänkliggöra kritik och förskjuta fokus från handling till identitet, från ansvar till lojalitet.

Det tydligaste exemplet i vår samtid på en sådan retorisk förskjutning finns i den israeliska regeringens retorik. Genom en extrem form av sionism – där religiösa texter, historisk särställning och militär makt används för att legitimera territoriella anspråk – hävdar de rätten att tala för hela det judiska folket och gör anspråk på ensam äganderätt till det historiska Palestina.

Folkmordet i Gaza kan därför betraktas som ett uttryck för samma koloniala ordning som västvärlden gjort sig skyldig till i århundraden, där territoriell kontroll upprätthålls genom våld, tvångsförflyttningar och systematiskt förtryck. 

Genom historien har landområden gång på gång brutalt rensats av män med makt, oavsett om våldet rättfärdigats i namn av en religion, en civilisation, upplysningens idéer eller något annat, och alltid med andra makters tysta medgivande eller strategiska stöd.

Antisemitismen i vänstern

Det är viktigt att också benämna och analysera den antisemitism som faktiskt förekommer inom vänstern och Palestinarörelsen, även om den ofta tar sig andra uttryck än nationalism eller rasbiologi.

Vänstern har en historia av att blanda kritik mot religiöst motiverat maktmissbruk med förminskande eller misstänkliggörande av religiöst liv överlag. Det kan skapa ett blint fält för judisk fromhetstradition. Det finns också inslag av konspiratoriskt tänkande inom fickor av vänstern, där judar tillskrivs ett oproportionerligt inflytande över medier, finans och kultur – föreställningar med djupt antisemitiska rötter som genom historien legat till grund för våld och förföljelse. Även när sådana idéer inte yttras öppet eller formuleras som politiska krav, kan de prägla kulturen i rörelser och skapa ett underliggande. misstänkliggörande klimat. Det försvagar den empatiska reflexen att solidarisera sig med svenska judar när hoten blir konkreta.

I Palestinarörelsen finns uttryck för rasistiska stereotyper, eller där staten Israel och judar som kollektiv blandas ihop på samma sätt som av Israels regering. Sådana uttryck skadar både rörelsens trovärdighet och kampen för Palestina. Att en grupp förtryckts kan aldrig rättfärdiga att en annan demoniseras. 

I verkligheten hyser Palestinarörelsen också några av vår tids mest insiktsfulla kritiker av antisemitismens mekanismer. Kampen mot Israel är också en kamp för att hålla isär judisk identitet och staten Israel, för att skydda judar från att bli kollektivt ansvariga för en stats brott. Inom Palestinarörelsen finns en djup medvetenhet om hur europeisk antisemitism och kolonialism lever vidare, inte minst i det israeliska bosättarprojektet och dess försvarare i väst. Denna förståelse har ofta vuxit fram ur konkret erfarenhet av och förståelse för kolonialism och förtryck – i motsats till de ytliga symboldebatter i väst där antisemitism används selektivt, beroende på politisk kontext och vem som kritiseras.

Antisemitismen i Sverige och väst

Data från FRA och Segerstedtinstitutet vittnar om utbredd rädsla och otrygghet i Sveriges judiska grupper. De upplever diskriminering och utestängning på olika sätt, och tvingas till undvikandebeteenden som direkt begränsar möjligheten att leva ett öppet judiskt liv.

Detta beror i hög utsträckning på att det finns en utbredd oförmåga att värna judars rättigheter och judiska traditioners plats i samhället. Få erkänner att antisemitismen har djupa rötter i västvärldens majoritetskultur och dess äldsta idétraditioner – något som i högsta grad gäller även inom borgerligheten.

När antirasister försvarar judars rätt till omskärelse, matregler, högtider, idéburna friskolor och religionsfrihet – alltså förutsättningar för ett levande judiskt liv – möts de inte sällan av motstånd från just de grupper som i debatten högljutt säger sig vilja skydda judar. För många grupper i dessa kretsar ses mångkultur som ett hot, snarare än som ett värde.

Men det är just mångkultur som utgör grunden för minoriteters frihet att existera. I praktiken är det därför ofta samma borgerliga krafter och Israelvänner som, genom sin motvilja mot mångfald och religiös särart, utgör det största hotet mot judiskt liv i Sverige i dag.

Antisemitism är inget “gift” som sipprat in utifrån. Den är en hatisk tankestruktur med tvåtusenåriga rötter i västerlandets historia, i kyrkan, staten, folkkulturen och det intellektuella livet. Redan under Antiochos IV på 100-talet f.v.t. förbjöds sabbaten, omskärelsen och tempelkulten i ett försök att tvinga judarna till hellenistisk enhet. Under medeltiden blev hatet både kroppsligt och mytiskt: Europeiska samhällen spred blodsanklagelser om att judar mördade kristna barn i rituella syften, vilket ledde till pogromer och massfördrivningar. Samtidigt föddes myten om “den evige juden”, en allegorisk främlingsgestalt dömd till ett evigt liv i förakt och fördrivning.

På 1800-talet sekulariserades hatet. Nationalismens föreställningar om blod och tillhörighet målade upp juden som rotlös, kosmopolitisk och därmed opålitlig. I Sverige var judar länge förbjudna att bosätta sig eller utöva sin tro. Först 1838 ersattes förbudet av starkt begränsade rättigheter. När den judiske officeren Alfred Dreyfus på 1890-talet felaktigt dömdes för landsförräderi i republikens Frankrike, blev det uppenbart hur tunn fernissan av jämlikhet i själva verket var. På 1930- och 1940-talen bidrog nästan samtliga Europas länder till pogromer och slutligen Förintelsen, den största katastrofen i modern judisk historia, genom aktiv kollaboration eller passivt ointresse. Bara i det pyttelilla, muslimska Albanien växte befolkningen av judar under krigsåren. Trots att de saknade resurser att stå emot den tyska krigsmakten, vägrade de att samarbeta och gömde solidariskt judiska flyktingar. Sverige svängde först när det politiska läget gjorde det. 

Judar som brickor i maktens spel

I den här historien finns en berättelse om hur både judar och hatet mot dem har instrumentaliserats av makthavare. Judar har i olika epoker tilldelats särskilda roller, inte som uttryck för jämlikhet, utan som noggrant reglerade undantag. I medeltidens Europa kunde de få tjänstgöra som hovläkare, bankirer eller arméleverantörer, och därmed undantas från vissa förbud såsom att leva i getton och ta ränta. Under kolonialtiden användes de som tolkar, skatteindrivare eller lokala tjänstemän. Dessa roller medförde ingen verklig makt, men placerade dem i en synlig och sårbar mellanposition som kolonialmaktens frontlinebyråkrater, där de kunde nyttjas när det passade och offras när det fanns politiska intressen för det.

Det som ofta missförståtts som uttryck för judisk makt är alltså i själva verket en politisk teknik: att först lyfta upp och sedan offra en minoritet. Antisemitismen har genom historien använts strategiskt av härskare, regeringar och kyrkor, som avledningsmanöver i kriser, som syndabocksretorik för att ena folk, eller som förtäckt hot för att disciplinera andra minoriteter. Den har varit ett ideologiskt styrmedel i maktens verktygslåda.

Samma mekanism riskerar att upprepa sig i dag, men nu på nationell nivå. Det är här inte enskilda judar som ges särskilda roller i systemet, utan en hel stat, som av västvärldens ledare förses med politisk solidaritet, militärt stöd och ideologiskt tolkningsföreträde i namn av kampen mot antisemitism.

Men vad händer när Israel inte längre behövs som alibi? Eller när folkmordet inte längre kan förnekas, när massgravarna dokumenteras, när opinionen svänger? Vi har hört undanflykterna förr: ”Vi visste inte. Vi blev förda bakom ljuset. Vi litade på fel personer.” 

Med historien i färskt minne bör vi redan nu fråga oss vad samma makthavare kommer att säga när de ånyo söker syndabockar för sin skuld. Från en bredare, mer traditionell höger skulle retoriken kanske luta mer åt: ”Vi agerade utifrån vårt ansvar att främja fred och bekämpa antisemitism, men vissa grupper utnyttjade detta för att polarisera och underminera sammanhållningen.” Från den mer uttalade extremhögern kan vi förvänta oss skapandet av nya antisemitiska troper. Som vi sett ovan har antisemitismen alltid haft en förmåga att mutera med historien. ”De spelade båda sidor för att splittra. De blåvita och de med Hamasflaggor stod på samma gator, och vi vet vilka som låg bakom.” I båda fallen är det sannolikt att slutsatsen blir densamma: “De måste allihopa begränsas, förbjudas, misstänkliggöras.”

Att genomskåda cynismen

När stater och rörelser med egna antisemitiska föreställningar försvarar Israels agerande i antisemitismens namn, urholkas begreppets trovärdighet. När både ordet antisemitism och det hat det sägs bekämpa används som verktyg för att rättfärdiga Israels övergrepp – i stället för att skydda judar från förföljelse – undergrävs det antirasistiska arbetet, misstänksamheten mot judar fördjupas och deras utsatthet ökar världen över. Det är inte solidaritet. Det är cynism. Och det är farligt.

Vi står nu i ett historiskt skede där folkmordets logik inte bara utspelas inför öppen ridå, utan också omgärdas av ett narrativ som säger att det är nödvändigt, legitimt, rentav moraliskt, för judars skull. När lögnerna faller kommer samma makter som i dag gömmer sig bakom kampen mot antisemitism att återigen leta syndabockar. 

Alla som vill bekämpa antisemitismen med trovärdighet måste sluta låtsas att den egna kulturen är oskyldig, och erkänna att hatet finns inbäddat i centrum, inte bara i marginalen. Alla som värnar jämlikhet kan och behöver avslöja hur antisemitismanklagelser utnyttjas som retorisk sköld för ett kolonialt maktprojekt, och visa hur den nuvarande debatten döljer snarare än bekämpar hatets struktur. Det går inte att politiska ledare, till och med inom vänstern, ängsligt böjer sig för symbolpolitiska angrepp och offrar dem som tydligast protesterar mot folkmord.

Om vi inte vill att historien ska upprepa sig, krävs det att vi genomskådar spelet. Det är inte antisemitiskt att kritisera en stat som begår övergrepp. Det är inte att hata judar att stå upp för palestiniernas rätt till liv. Det verkliga hotet mot judar är en värld som gång på gång gör dem till brickor i ett spel de inte kontrollerar, och sedan överger dem när spelet förändras.

Artikel publicerad 29 maj, 2025.