Om marxismen ska kunna bli frisk igen och en ledstjärna för nästa vänster måste det röjas upp i den gamla sörjan. Rune Nilsson granskar ett fundament i 1900-talsmarxismen som han menar inte längre håller.

Den franska saint-simonismen hade väckt europeisk uppmärksamhet efter 1830. I sin samhällslära hade Saint Simon förordat samarbete mellan arbete och kapital; i sin filosofi en förening av kropp och själ, och i sociala frågor ett kulturradikalt uppbrott från gamla könsroller. Anförda av Heinrich Heine hade en liberal strömning kallad ”Det unga Tyskland” fungerat som en brygga mellan franskt och tyskt och spritt saint-simonismen in i tyskspråkiga Centraleuropa.

Unghegelianerna var nästa generation av radikaler, och de sällade sig till sina äldre föregångare, ungtyskarna. Även unghegelianerna vände sig mot den falska dualism mellan ande och materia som kännetecknade kristendomen. I sin dagbok skrev unghegelianen Ciezkowskij: ”Kristendomen har bara befriat halva människan.” […] ”Men den frigjorda själen hade struntat i att befria kroppen. Snarare föraktades denna och tvangs till underkastelse.” Lösningen blev då att rehabilitera materien och återställa kroppens värdighet.

Unghegelianernas kritik var inte bara riktad mot kristendomen i allmänhet. Den hade en särskild udd riktad mot protestantismen. Protestantism var liberalism, för både Ciezkowskij och för ungtyskar som Heine. I Frankrike hade idéer som först hört hemma i konservativ katolicism fått andra sociala bärare och med det en annan klasskaraktär, och nu sipprade idéerna in i Tyskland som socialism.

När unghegelianernas strid mot stat och kyrka går mot sin kulmen i början av 1840-talet är Ludwig Feuerbach utan tvivel deras ledande ideolog. Han skulle också komma att spela en viktig roll i 1900-talsmarxismens självförståelse. I denna är det tack vare Feuerbach insatser som Marx och Engels omvandlas från idealister till materialister. Strängt taget kunde väl marxismens födelse dateras till denna metamorfos.

Feuerbach avgörande inflytande är dock en myt, skapad av en pamflett som Engels skrev ett halvt århundrade efteråt (Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut). Föreställningen om Feuerbach centrala betydelse har sen upprätthållits inom vänstern, främst genom att hålla honom oläst. Det kan ju lätt bli krångligt annars.

För att summera den gängse synen på Feuerbach kan vi gå till en rysk utgåva av Lenins Materialism och empiriokriticism som publicerades i Moskva 1978. Här har redaktörerna haft vänligheten att förse boken med ett personregister för att hjälpa läsaren att orientera sig i det ymniga flödet av namn, varav många idag okända. Feuerbach presenteras så här:

”Feuerbach, Ludwig Andreas (1804–1872), framstående tysk filosof, materialist och ateist.”

Som vi snart ska se var Feuerbach ingenting av detta; varken filosof, materialist eller ateist. Följ med!

*

Feuerbach föddes i Landshuth, Bayern. Fadern var jurist, statstjänare och upplysningsman. Som ung började Ludwig studera teologi 1823 i Heidelberg, där hans lärare förfäktade samma ”rationella” kristendom som tidsandan bjöd. En filosofiskt mer genomtänkt kristendom, rensad på sina värsta motsägelser, var kristenhetens nya försvar mot ateismen. Meddragen i tidens ström flyttar Feuerbach till Berlin för att studera direkt under Hegel – den rationella kristendomens mest kontroversielle figur.

Efter två år tvingas han av ekonomiska skäl att söka sig till ett billigare universitet i Erlangen. Men vid det laget säger han sig ha ”gått igenom allt av Hegel, utom Estetiken, hört alla hans föreläsningar och Logiken till och med två gånger”. Feuerbach tar doktorsexamen 1828 och arbetar sen som docent 1829-34.

1830 publicerar han Tankar om döden och odödligheten – anonymt. Här attackeras teologin som en polisstatens tjänare. De styrande betraktar boken som revolutionär och farlig och nerkallar sin vrede över den hemlige författaren. När Feuerbach identitet avslöjas blir den fortsatta karriären spolierad och vid universitetet i Erlangen blir han betraktad som en spetälsk. Livet igenom ska han sen bli förföljd av ortodoxa kristna och deras regimer.

Med detta tvingas Feuerbach ta strid mot kristendomen i allmänhet och mot pietismen i synnerhet. Pietismen, som börjat som en folklig väckelserörelse, hade efter Napoleonkrigen förvandlats till en stelnad överhetsreligion. Om Feuerbach och unghegelianerna utgjorde den tidens ”vänster”, var gammalhegelianerna högern. Pietisterna var den kristna extremhögerns representanter. De ansåg att alla försök att göra kristendomen ”förnuftig” var artificiella, hopplösa och dödfödda. Kristendomen kunde bara överleva om den förblev upplevelsebaserad. En tro. Därmed blev de svurna fiender till all hegelianism, ung som gammal. Deras banerförare i debatten hette Heinrich Leo.

Leo var känd som en oförsonlig polemiker. Han ”hatade det samförstånd som allt tjänande patrask i alla åsiktsriktningar bemödade sig om”. Det värsta han visste var ”måttlig indignation”. Leo var fullt kapabel att skrämma slag på alla meningsfränder samtidigt som han fyllde på i fiendelägret. ”Jag är född soldat”, konstaterade han. Här ska han dock få trampa i kulissen, ända till slutet av berättelsen.

Till en början utnämner Feuerbach monarkisten och antidemokraten F.J. Stahl till huvudfiende och bannar honom för att ha gett sig till att blanda filosofi och kristendom. Om vi påminner oss om att Hegels lära är en mix av filosofi och kristendom, kan vi ana att Feuerbachs kritik av Stahl är början på en riktningsförändring i hans intellektuella utveckling.

Samhällets förkastelsedom får Feuerbach att dra sig tillbaka till en lantlig porslinsfabrik han hade i sin ägo. Men detta var ingen politisk reträtt. Långt ifrån att bli slutet för honom som skribent, gör den lugnare tillvaron i provinsen honom än mer produktiv och militant:

”För att inleda en ny epok bryter mänskligheten brutalt med det förflutna. Den måste ta för givet att vad som hänt upp till nu är värdelöst. Bara genom att göra så, kan den få kraften och viljan att skapa något nytt. Varje länk till det förhandenvarande skulle bara paralysera dess förmåga att handla. Då och då måste därför barnet kastas ut med badvattnet; man måste bli orättvis och partisk.”

Under senare delen av 1830-talet blir Feuerbach alltmer kritisk till filosofernas abstrakta tänkande och sen går det som det måste gå. 1839 publicerar han Kritik av Hegels filosofi i Arnold Ruges Hallische Jahrbucher. Lätt bekymrad över att hamna i extremhögerns sällskap i det allmänna skallet mot hegelianismen, väljer Feuerbach att förenkla motsättningarna. Genom att reducera Hegels mix av filosofi och kristendom till enbart en teologi – vilket var de moderata gammalhegelianernas version av Hegel – kunde högern och Hegel kritiseras i en och samma smäll. Där försvann både baby och badvatten, som sagt.

1841 kommer boken som Feuerbach berömmelse vilar på. I Kristendomens väsen utvecklar han systematiskt sin antropologi och etablerar sig som den store Hegelkritikern bland radikalerna. Under åren 1841-43 levererar Feuerbach fler arbeten som fortsätter att väcka stor upphetsning i unghegelianska kretsar. För dem fungerar Feuerbach som en sorts rivningsklot, men hans inflytande sträcker sig aldrig utanför dessa små kretsar av intellektuella. För Friedrich Engels, som växt upp som kristen och pietist, hade boken stor betydelse för att befria honom från hans bakgrund. Marx hade mer utbyte av de efterföljande Preliminära teser till filosofins reformering (1842) och Grunderna för framtidens filosofi (1843). Marx ville ha Feuerbach att medverka i Fransk-tyska årsböckerna”, men det blev aldrig av eftersom hans och Ruges tidningsprojekt havererade.

Feuerbach förlorade snabbt den lilla betydelse han haft när den unghegelianska rörelsen sönderföll. Först när ”Marx – ismen” skulle konstrueras fram efter Marx död återkommer Feuerbach – uppumpad.

Feuerbach höll sig skeptisk och passiv till revolutionen 1848 och funderade ett tag på att emigrera till USA för att undslippa bristen på tankefrihet i Tyskland, men han stannade trots allt. Alldeles mot slutet av sitt liv hann han gå med i den tyska socialdemokratiska arbetarrörelsen. Han dör 1872.

*

För att förstå Feuerbach kritik av Hegel krävs någon bekantskap med Hegel och dennes syn på Gud. Hegels Gud är enklast att begripa om man tar omvägen över Bibeln. Här genomgår detta högre väsen en dialektisk process, enligt Hegel. Gud i himlen förvandlas först till Jesus nere på jorden. ”Människosonen” förvandlas sen i sin tur till Den helige ande på Uppståndelsens dag. Detta väsen måste alltså först bli något annat än sig själv för att kunna återvända till sig själv – på en ny högre nivå.

Som en del av denna dialektiska process måste Gud då aktualisera sig i mänskligt sociala former. Gud kan inte bli Gud igen, utan sin skapelse. Gud och världen blir ett. Naturen är Guds utsträckning i rummet. Världshistorien, Guds självbiografi.

Men när Anden förlorar sig till den främmande mänskliga miljön hamnar den i motsättning till sig själv. Den behöver å ena sidan objektifiera sig för att alls existera; men detta blir å andra sidan ett hinder för dess självförverkligande fullt ut. Därför måste samhället utvecklas och människorna utsättas för en bildningsprocess om Anden ska kunna fortsätta sin färd.

Hegels filosofi ville skapa en ny gemenskap åt ett samhälle som fått sina gamla gemenskaper sönderrivna av den framväxande kapitalismen, sina mänskliga relationer reducerade till affärsförbindelser där medborgarandan helt försvann och där människan lämnades övergiven och vilsen i världen. Hos Hegel blev detta en mäktig vision om hur mänskligheten kunde förenas med Gud i sin vardag och utvecklas moraliskt och kunskapsmässigt.

För pietisterna i den kristna extremhögern var denna lära däremot rent vederstygglig. Hur kan man ens dra något så upphöjt som Gud hit ner på marken och tvinga honom att följa med på alla våra irrfärder, som om han var en mänsklighetens krigsfånge?!!

Feuerbach anländer från andra hållet, men angriper samma centrala tanke hos Hegel: Världsanden materialiserar sig här på jorden både i natur och samhälle. Denna idé om Guds förening med sin skapelse kolliderar med vår hierarkiska föreställning om naturen –lika levande idag som på Hegels tid. I den följs ”lägre” former som oorganisk materia av det mer avancerade organiska livet i form av växter och djur, toppat av människan och hennes samhälle.

Just här börjar Feuerbach attack på Hegel.

Hur, utropar Feuerbach, kan Idén bli Natur?! Hur kan Anden först bli till död oorganisk materia som i en bergart och finnas kvar där, för att så övergå till organiskt liv bland växter och djur och sen förflyttas till människan och hennes självskapade miljö? På denna fråga hade hegelianerna inget svar – annat än att famla i riktning mot okristlig panteism (där allt är gudomligt). Svar hade ingen annan heller, eftersom den fråga som ställs egentligen är frågan om livets uppkomst.

Detta hade varit en livligt debatterad fråga under en längre tid, eggad av konstiga osynliga krafter som den inte helt klarlagda elektriciteten, eller av nya läror som vitalismen (livskraften). Än idag är vi inte helt säkra på vilka fysikaliska och kemiska processer som kan förvandla död materia till en levande organism. (I dagens hypotes handlar det om mikrober, som levt djupt inneslutna i geotermiskt uppvärmd sten under tryckkokarförhållanden, som senare tar sig upp till ytan.)

Här kör Feuerbach in sitt bräckjärn. Problemet med Hegels lära är att den envisas med att börja med Anden! Om Anden är något som finns först och sen tar sig in i stenen, kan vi ju lika gärna börja tro på bergatrollen. Materia kan inte uppkomma ur Anden! Och varför skulle ett sådant förkroppsligande ske över huvud taget?!

Hegel hade visserligen garderat sig en smula när han sa att Världsanden i olika former förkroppsligat ”så mycket av hela sitt innehåll som varje form är kapabel att rymma” (Andens fenomenologi § 29, jämför olika utgåvor). Hegel hade ju inte fler möjligheter än någon annan i hans samtid att kunna förklara det som är ouppdagat för oss än idag. Men Feuerbach var inte benägen att ta några fångar.

Han gör det också enkelt för sig genom att krympa vidden hos Hegels tankegång. Hegels idé går på två ben. Anden objektiverar sig inte enbart till naturen utan även till samhället. Hela den livsmiljö som människan skapat åt sig är idéer som materialiserat sig. Men för att bibehålla kraften i attacken mot Hegel är Feuerbach tvungen att minimera alla samhällsaspekter i Hegels tankegång. Detta ger honom för stunden bättre möjlighet att framställa hela hegelsystemet som orimligt och fösa det åt sidan (det borttrollade samhället skulle senare lämna Feuerbach vidöppen för kritik från de som i sin tur ville attackera honom. Vi kommer dit.).

Hegel är alldeles för teoretisk, sa Feuerbach. Hegels lära är som att förkunna ankomsten av ”verklighetens ljus med hjälp av abstraktionens mörker”. Hegel abstraherade upp den vardagliga verkligheten till begrepp, sen tömde han begreppen på levande materiellt innehåll och reducerade dem till tankeformer. Verkligheten fick finna sig i att bli tillbehör till begreppen, i stället för tvärtom. Men det är människan som tänker och tänkande är en tillgång som bara människor kan äga, oskiljbart från deras objektiva Vara. Hos Hegel gjordes i stället Världsanden till subjektet. Världsanden blev den mänskliga utvecklingens förvaltare. Människorna, de var bara Världsandens kasperdockor.

Hos Hegel var segelfartyget bara en yttring av begreppet ”båt”. Vädret blott den dagsaktuella framträdandeformen av klimatet. Tingen har rätt att slippa bli reducerade till exemplifierade begrepp. Det är dags att befria verkligheten från den teoretiska ryggsäcken! Dags att hitta tillbaka till det unika, till de ofördärvade och obearbetade sinnesintrycken, bort från det tankeförmedlade och härledda. Låt oss se vart detta förde Feuerbach.

*

Feuerbach tar sin utgångspunkt i den upplevda vardagen. All kontakt med verkligheten sker via våra sinnen. Till sinnligheten hör sådant som smärta, fantasi, saknad, lycka, drift och kärlek, som alla spelat en minimal roll i filosofi. Filosofin hade inte tagit med hela människan, varken hennes sinnliga receptivitet eller hennes orena lidelser. Feuerbach lyfte fram det singulära och icke upprepningsbara. För honom fanns bara individuella ting, varelser och ögonblick. Han ville återgå till det som kunde uppfattas direkt utan tolkningar och konstruktioner, och utan den tankeverksamhet som bara ledde till förvrängningar och fel, till det för-filosofiska innan teorin tog överhanden.

I praktiken var Feuerbach sensualism ett återfall i 1700-talets empirism, där den ”naturliga” sinnesförnimmelsen sågs som enda säkra källan till kunskap. Här sågs alla enskildheter som isolerade, avgränsade och fasta. Försök att överskrida den omedelbara vardagsuppfattningen var riskabla. Samband, trender och teori misstänkliggjordes som spekulation.

Hegels teori var en kritik mot just detta förhållningssätt. Analys, där saker plockades isär till sina minsta beståndsdelar, var inte fel. Men det fick inte stanna där. Då hade man bara skapat sig en meningslös hög med smådelar på golvet. På analysen ska syntesen följa, där helheten återställs.

I Feuerbach sensualism formulerades kritiken av de förr så bärande tankarna. Han hävdade att den omedelbara uppgiften var att skapa en anti-tes gentemot Hegel, att framhäva ”de sidor hos människan som inte filosoferar, som snarare är emot filosoferande och abstrakt tänkande”. Feuerbach avsade sig filosofin över huvud taget: ”Min filosofi, är ingen filosofi”, skrev han i sina aforismer.

Hans anti-filosofiska hållning bekräftades sen av hur han lät utforma de texter han gav ut efter Kristendomens väsen. Hans senare texter kännetecknas av popularisering och en medveten av-professionalisering. Resonemangen förenklas till kortfattade, ofta snärtigt formulerade, tänkvärdheter. Hans favorittrick är att avfärda alla vidlyftiga filosofiska diskurser med att säga ”detta är inget annat än”. I hans aforismer finns inga redogörelser för hur den ena tänkvärdheten hänger ihop med den andra, ingen metod, ingen begreppsexercis. Den tidigare filosofin hade kännetecknats av preciserade begrepp, metodisk noggrannhet och försök till systematik. Forskarna tycks vara överens om att Feuerbach sjönk ner i ”begreppslig primitivism”, som Alfred Schmidt formulerade saken. Feuerbach var ingen systembyggare.

Enligt Feuerbach började filosofin alltid med sig själv och därför ”blev den slutligen skröplig, levnadstrött och äcklad av sig själv.” Feuerbach angav en annan utväg: ”de tvivel som teori inte kan undanröja, löser praxis åt dig.” Ett intressant påpekande som ger en antydan om mänsklig verksamhet. Men den exakta innebörden av detta lämnar Feuerbach outvecklad eftersom han målat in sig i ett hörn.

Han kunde inte utveckla ett samhällsperspektiv utan att förstöra själva förutsättningen för sin Hegelkritik. Hegels Världsande förankrade sig i både natur och samhälle, där människornas materiella kultur var Världsandens sätt att uttrycka sig. Ett rejält utvecklat samhällsperspektiv från Feuerbachs sida vore detsamma som att skapa ett fält där Hegels lära gavs relevans och ge Hegel åtminstone ett halvt rätt. För att undvika detta tvingas Feuerbach att forma sin människa till en pre-samhällelig och utomhistorisk naturvarelse, och då hamnar han i just sådana abstrakta resonemang som det var hans avsikt att bekämpa!

*

För att närma oss Feuerbach betydelse för marxismen krävs det att vi bollar några termer först.

När Marx-ismen konstruerades efter Marx död försågs den med en egen filosofi – den dialektiska materialismen. I den blandades franskt och tyskt, dialektiken från Hegel och materialismen från upplysningsfilosoferna. Denna kombination skulle besvara två frågor: Hur är världen beskaffad innerst inne? och Hur når vi kunskap om samma värld?

Här var materialismen en världsåskådning, eller med en fackterm, en ontologi som besvarade frågan om verklighetens karaktär. Dialektiken sågs som en metod, som en kunskapsteori (en epistomologi) som hjälper oss att förstå världen.

Världsåskådningar och kunskapsteori är två skilda verksamhetsfält. Behåll den tanken en stund.

Ett förtydligande till. Som ontologier är både materialism och idealism något som hör hemma inom metafysiken. Detta kan möjligen förvåna vänsterfolk som vant sig vid att associera enbart idealism och metafysik med varandra, efter att ha läst texter av berömda marxister som snäst av sina motståndare med att de ägnar sig åt metafysik och idealism högt uppe i det blå. Räddningen skulle då finnas i materialismen.

Men materia är något som inte ens finns. Lika lite som frukt. Däremot har både materia och frukt sina egna framträdandeformer, välbekanta i vardagen. Äpplen, päron och bananer finns uppenbarligen, liksom trä, kött eller sten. Men i sig själva är begreppen frukt och materia – och läran om dem – abstraktioner som vi uppfunnit ovanpå verkligheten. Meta–fysik.

De här teoetiska preciseringarna kan kännas som tung läsning, men de betalar sig omedelbart när man vill komma underfund med relationen mellan Feuerbach och Marx/Engels. Hur såg då Feuerbach på materialismen?

Han hävdade att motsättningen mellan ande och materia var falsk – typisk för kristendomen – och förklarade sig som motståndare till en sådan tudelning. Den var en skrivbordskonstruktion. Den antitetiska uppdelningen i yttre och inre verklighet; jaget och omvärlden, materia och medvetande var ett levnadsfientligt sätt att resonera. I stället gällde det att försona dessa motsatser. ”Sanningen existerar bara som en förnuftig enhet mellan Tänkande och Liv.”

Han skriver rent ut i Wider der Dualismus von Leib und Seele att ”sanning är varken materialism eller idealism, varken fysiologi eller psykologi. Bara antropologi är sanning.”

Feuerbach tog inte ställning för en materialistisk världsåskådning. Hans insats låg i stället på det andra verksamhetsfältet, kunskapsteorin.

Det Feuerbach lyckades skjuta i sank med sin anti-tes till Hegel var hegelianernas återkommande benägenhet att starta i de teoretiska begreppen och sen – från dem – närma sig verkligheten steg för steg. En metod som kallas deduktion. Motsatsen till deduktion är induktion, där man först gör iakttagelser av vår värld. Ovanpå dessa kan man sen dra slutsatser och göra generaliseringar. Deduktion startar i teorin, induktion i verkligheten.

Den nytta Marx hade av Feuerbach var inte att han fick hjälp att kullerbytta sig från idealism till materialism. Nyttan fanns inte i Feuerbachs ontologi utan på det kunskapsteoretiska området. Feuerbach skrev ”Från början går praxis före teorin. När människan väl höjt sig till en teoretisk ståndpunkt, kan denna föregå praxis.” Feuerbach legitimerade att vi fick börja med verkligheten runt omkring oss för att sen skapa teoretiskt vetande av de fakta vi lyckats utvinna. Marx skrev: ”Det finns ingen annan väg [ …] till sanning än genom Eldbäcken” ( på tyska: ”feuerbach”).

Här märks också skillnaden mellan Marx och Engels. Långt efteråt framstod mötet med Feuerbach i ett annat ljus för Engels. I pamfletten Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut från 1886 var Feuerbachs revolution trots allt ontologisk och inte kunskapsteoretisk, enligt Engels. Poängen med Feuerbach hade varit skillnaden mellan materialism och idealism, och det var den säkert – för Engels, då. Feuerbach hade ”placerat materialismen på tronen”.

1845 skriver dock Marx: ”Feuerbach […] formulerade mästerligt huvuddragen i kritiken mot Hegels system och därmed mot all sorts metafysik.” Som vi minns omfattar metafysiken både materialismen och idealismen. För Marx var det viktiga att Feuerbach öppnat för en materialistisk metod, inte en materialistisk världsåskådning.

*

Kärnan i Feuerbachs religionskritik är att religionen krymper människan. Religionen är en sorts projicering upp i skyarna av de bästa hos människan. Men om allt vackert hos oss är gudomligt blir bara det tarvliga mänskligt. ”För att berika Gud måste människan bli fattig; om Gud ska bli vårt allt måste människan bli intet”, skriver Feuerbach. För att förstå vilka vi är, vår sanna natur, måste det mänskliga återbördas från himlarna ner på marken. Religion är bara antropologi utklädd till teologi. För Feuerbach står människan i centrum. Människan är subjektet i religionen, inte Gud.

Religionens grundval är människans egna tillkortakommanden, en förtröstan på att Gud kan åstadkomma det hon själv inte förmår. Genom att tro på Gud kan hon förneka yttre hinder och nödvändigheter. Människan ”gör sina önskningar, sitt hjärtas åstundan, till objekt åt en oberoende allsmäktig varelse”, som kan kontaktas i bön. Bönen blir då ”förvissningen om att hjärtats kraft är större än naturens makt”.

Feuerbach anknyter sen sin religionskritik till de pågående kontroverserna om Hegel. Att försöka fusionera religion med filosofi var Hegels största styggelse. Hjärta och Hjärna är två skilda rum. Religionens hemvist är hjärtat. Religionen är pre-rationell. Man kan inte teoretisera känslor, fantasi och kärlek. Filosofin, som framträder med så storvulna anspråk befinner sig i själva verket på en lägre nivå än religionen, eftersom filosofin reducerar människan till en förnuftsvarelse. Religionen, däremot, sysslade med hela människan. Den verkliga, sinnligt praktiska människan.

Feuerbachs religionskritik är i själva verket en dialog med unghegelianernas huvudfiende, Heinrich Leo. Leo var som vi minns en rabiat pietist och militant Hegelmotståndare från den kristna extremhögern. Leos invändning mot Hegel var densamma som Feuerbachs. Mixa inte religionen med filosofi. Kristendomen kan inte filosoferas till att bli rationell, den behöver vara upplevelsebaserad.

Feuerbach fann att han kunde hålla med Leo på ett allmänt plan. Religionen behöver inte kritiseras så länge som den inte försöker göra sig själv rationell och bli något för hjärnan. Genom att söka enhet med Leo i motståndet mot en rationell kristendom kunde Feuerbach låta Leos typ av kristendom vara ifred samtidigt som det skyddade hans egen kritik från anfall från de kristna.

Feuerbachs måltavla var inte gudstron, utan teologin – alltså läran/lärorna om Gud. Han syftade aldrig till att förkasta religionen, inte heller till att besvara frågan Finns Gud? och predika ateism. ”Filosofins uppgift är inte att vederlägga tron, ej heller att bevisa den, utan att begripa och erkänna den.”

Det som intresserade Feuerbach var vad religionen berättade om människorna och deras självbild och hur denna förändrades över tid. Han ville använda religion som en källa till kunskap om människan.

För att ha stannat på halva vägen ådrog han sig snabbt kritik från andra unghegelianer. Bruno Bauer skrev: ”Feuerbach är en materialist […] som inte klarar av att klamra sig fast nere på jorden […]. Han vill förandliga sig själv och uppstiga till himlen.”

Max Stirner – som räknas som en av anarkismens anfäder – påpekade att Feuerbach hade berövat Gud de mänskliga egenskaper som denne stulit från människorna. När Feuerbach återgett dem till oss hade vi fått en nyvunnen gudomlighet. Feuerbach hade gjort Människan till den nye guden i en ny religion. Men denna gudomlighet var bara ännu en källa till underkastelse. Nu skulle någon föreställning om människans ”sanna” natur ställas i motsättning till de levande individernas karaktär och bli ett nytt sätt att förtrycka dem.

Feuerbachs kritik var en religionskritik på religionens egen grund. Feuerbach hade bara döpt om Gud till ”vår essens”, skrev Stirner. Han fortsatte: ”Feuerbach representerar kristendomens återställande i form av en kult av Människan som en amorös, social och gemenskapssökande varelse. Feuerbach har gjort människan till vår tids Högsta Väsende.”

*

(Men vänta! Vad var det han sa, Stirner? ”Amorös”? Något har vi uppenbarligen glömt!)

Det finns en sida av Feuerbach som konsekvent mörkläggs av 1900-talsmarxismen, nämligen den röda tråd som löper från saint-simonisterna över Unga Tyskland och unghegelianerna, till Ludwig Feuerbach själv. Vi startar från en välkänd utgångspunkt, sen viker vi av.

Till skillnad från filosofin och religionen – båda lika världsfrånvända – måste vi erkänna vår sinnlighet fullt ut, hävdar Feuerbach. Bejaka kroppen. Den hela människan är både kropp och själ, en förening av förnuft och känsla. I det kroppsliga finner subjektet sin begränsning. Kroppen är vår konkreta existens.

Med kroppsligheten följer ”nöd, passion, beroende och olycksalighet”. Människans natur utvecklas i ett växelspel mellan egoistisk behovstillfredsställelse och den kooperation som krävs för att få samma behov uppfyllda.

Försiktigt utvecklar Feuerbach den sociala aspekten i sin ståndpunkt. I Kristendomens väsen skriver han: ”Jag erkänner mig beroende av andra människor […] Om jag inte skulle behöva andra människor, skulle jag inte heller behöva världen. Utan andra vore omvärlden inte bara död och tom för mig; den vore meningslös och obegriplig.” Och han fortsätter: ”En helt […] ensam människa skulle förlora sig i naturens ocean, hon skulle inte uppfatta sig varken som människa eller natur.” Medvetandet var samhälleligt redan därför att det var förlagt till ett språk man delade med andra. ”Inte ensam, bara på tu man hand når man begreppen; till förnuft över huvud taget.”

Här märks hur begränsat Feuerbach samhällsperspektiv var. Han ville ersätta den ojämlika relationen Jag–Gud, med relationen Jag–Du. Invånarna i Feuerbach samhälle var till antalet två. De sociala relationer han analyserade var en tvåsamhet. Verklighetsförankringen bestod i att konkretisera duon till en man och en kvinna.

Kärleken är den mest grundläggande sociala bindningen, enligt Feuerbach. Människan kan bara förstås som interaktiv och interdependent. Bara kärleken gjorde oss till människor; den lärde oss att sätta någon annan framför oss själva.

Sen blir Feuerbach farlig. Han iklär sig rollen som rebell i öppen revolt mot kälkborgerligt pryderi och moraliskt hyckleri, den kyrkliga likaväl som den sekulariserade:

Sexualdriften är den starkaste materiella driften. ”Det materiella kan inte avskudda sig Lusten.” ”Naturen […] tynger inte bara människan med sina nödvändigheter, utan har också försett människan med verktyg och medel för att stilla behoven och drifterna.”[…] ”Att tillfredsställa en drift är att befria sig, om än bara tillfälligt.”

Feuerbach förespråkade sinnlighet, livsglädje, ja utlevelse. Driften är ett lockbete som naturen fångar oss med och håller oss fängslade i. Från driften finns bara en befrielse, sa Feuerbach: att ge efter för den. ”Sa ni att plikten kräver försakelse? Vad dumt! Plikten kräver njutning. Vi måste ge oss hän i lusten.” Bort med all blygsel. ”Följ dina instinkter och böjelser och följ samtliga! Då kommer du inte att falla offer för någon av dem.” ”Kärleken mellan människor kan ha gudomliga drag.”

Om Feuerbach levt hundratjugo år senare hade han med säkerhet blivit en guru i 1960–talets hippierörelse. Love one another.

*

För en kort tid blev Feuerbach en megastjärna bland tyska intellektuella. En förebild och en vägledare. Frågan är om inte det ”amorösa” inslaget i Feuerbach förkunnelse var det viktigaste för de unga radikalerna i hans samtid.

Den omedelbara invändningen är förstås att detta vore att reducera Feuerbach roll i socialismens idéhistoria. Han kan väl inte förminskas till någon sorts samlevnadsguru som lockade ungdomen med sexuell frigörelse? Engels skrev ju, väldigt mycket senare och för en annan publik: ”Förtrollningen var bruten, [det hegelska] systemet exploderat och vräkt åt sidan […] Man måste själv ha upplevt den befriande roll som hans bok hade för att förstå detta. Entusiasmen var allmän, alla blev vi feuerbachianer.”

Men detta är en anakronistisk invändning som bortser ifrån att Feuerbach spelade en annan roll för sin tids radikaler, och att begrepp som materialism och det materiella hade andra innebörder och konnotationer när Engels var ung, än när marxismens kanon skulle fastställas ett halvt sekel senare.

Stackars Feuerbach! Från kortvarig megastjärna till bortglömd och oläst. Reducerad till en fotnot i socialismens idéhistoria. Och när marxismen skulle formuleras efter Marx död blev han omkonstruerad – till allt han aldrig velat vara och till förespråkare av allt han själv bekämpat. Filosof, trots att han hade kräkts på filosofi. Materialist, oaktat att han funnit uppdelningen i materialism och idealism direkt levnadsfientlig. Ateist, när han ville vara antropolog. En teoretiker för torrbollar, fast han förespråkat sinnlighet och lust till livet. Fått företräda Förnuftet i stället för Känslan.

Upplysningen i stället för Romantiken.

*

Marx var uppenbart inspirerad av Feuerbach under 1840-talets första år, vilket märks i texter som Bidrag till kritiken av Hegels Rättsfilosofi: introduktion eller Ekonomisk-filosofiska manuskripten. Men entusiasmen var ändå kortvarig och redan från början försedd med reservationer.

Långt senare utvärderar han Feuerbach i ett brev till J.B. Schweitzer 24/1 1865: ”jämfört med Hegel är Feuerbach fattig”. Men han tillägger också: ”Ändå var han epokgörande efter Hegel eftersom han satte tonen för vissa […] för kritikens fortsatta framsteg viktiga punkter.” För Marx var Feuerbach både ett viktigt framsteg och ett irriterande tillkortakommande. Våren 1845 skriver Marx ner sina Teser om Feuerbach och hans kritik fortsätter i Tyska ideologin, som han påbörjar hösten samma år tillsammans med Engels. Teserna publicerades dock först 1888 som en bilaga till Engels pamflett om Ludwig Feuerbach. Lätt redigerade. Originaltexten såg dagens ljus först 1924.

Främst attraherades Marx av Feuerbachs humanism, som återbördade människans goda sidor från himlarna och satte den hela människan i centrum. Till detta hörde också ett försvar för det köttsliga. I Tyska ideologin avfärdade Marx en attack från konkurrerande unghegelianer mot Feuerbachs frigjordhet. Angreppet var bara ett stockkonservativt anfall på hedonismen.

Marx applåderade Feuerbachs antropologi där relationen Människa – Människa gjordes till grundvalen. ”Människans väsen”, skriver Feuerbach i Grundsatserna, ”uppstår bara i gemenskapen där enheten mellan människor skapas.” Och: ”Att hon är kan hon tacka naturen för; att hon är människa kan hon tacka människorna för.” Man kan nästan skymta ett samhälle här någonstans, men Feuerbach sociala tänkande förblev ett embryo.

Feuerbach klev aldrig fram ur Edens grönska. Banden mellan människor var ju inte enbart emotionella; de var framför allt praktiska. Enligt Feuerbach skiljde sig människan från djuren genom att ha ett medvetande. Men djur har också ett medvetande. För Marx var den verkliga skillnaden att människorna tillverkade sina egna levnadsvillkor, samtidigt som de formade sig själva genom detta.

Den orörda natur som Feuerbach människa levde i fanns inte längre kvar efter årtusenden av mänsklig (p)åverkan. Hans orörda natur ”existerar bara på några få orörda korallöar utanför Australien”, skrev Marx i Tyska ideologin. Feuerbachs människa var för-samhällelig och utomhistorisk, och han kunde därför inte förklara någonting om mänsklighetens utveckling. ”I den utsträckning som Feuerbach är materialist så sysslar han inte med historia; och när han bryr sig om historia är han inte materialist”, skrev Marx och Engels senare i Tyska ideologin.

Trots allt hade Feuerbach gett Marx några utgångspunkter för att hitta en utväg som var ”varken materialism eller idealism” – i form av naturalismen, som fokuserade på den livsmiljö människan skapat åt sig själv och på vilken relation denna ”andra natur” stod i till den ursprungliga naturen. Men när Feuerbach anknyter till naturalismen är det på ett väldigt abstrakt plan: människan är en del av naturen, men hon har samtidigt avskilt sig från den. Här stannar Feuerbach eftersom han sin vana trogen skyggade för samhällsskildringar. En missnöjd Marx tillägger att människan avskiljer sig från naturen först när hon gör den till föremål för sin verksamhet. När naturen görs till en del av hennes livsuppehållande ämnesomsättning. Denna ämnesomsättning kräver både medvetande och material, avsikter och hjälpmedel. Naturalismen upphäver tudelningen mellan materialism och idealism.

Marx använder nyckelbegreppet praxis för att markera sin naturalism. Praxis var en uppdatering av den tyske idealisten Fichtes begrepp strävan, och till skillnad från Feuerbach hade Fichte inte varit blyg för att associera strävan med produktion och ämnesomsättning med naturen. Praxis och olika böjningar av praktisk finns i Marx Feuerbachteser. Varianter på aktivism, praxis och ingrepp i historiens gång var allmängods hos alla unghegelianer. Bara hos Feuerbach lyste detta med sin frånvaro!

I Feuerbach dristigaste påstående om vår praktiska, produktiva verksamhet fanns samtidigt en markering av att denna del av livet gav upphov till våra sämsta sidor: när människan ”ställer sig på en praktisk ståndpunkt […] avskiljer hon sig från naturen.”[…] ”Naturen blir då hennes underställda, som tjänar hennes själviska intressen, hennes praktiska egoism.” Marx, som ömmade för arbetets roll i att dana människan, blev förgrymmad när han läste detta; han anknöt till tidens fördomar om gnidna judar och skrev i Första tesen att Feuerbach inte orkade begripa Arbete som något annat än ”smutsig, judisk” egoism.

Marx kunde så formulera grundfelet med Feuerbach ”materialism”. Feuerbach förstod människans sinnesintryck som en mekaniskt uppkommen relation mellan två objekt: det iakttagna tinget och den passiva mottagaren. I en sådan materialism är det alltid verkligheten – inte den mänskliga verksamheten –som är det primära. Verkligheten bestämmer medvetandet hos den inaktive betraktaren. Det som försvinner är människans eget bidrag, hennes förmåga och erfarenhet. Hon reduceras till ett objekt och den aktiva sidan förpassas till idealismen, som Marx säger i första tesen. Men för att förändra samhället måste vi bli subjekt. Aktörer; inte objekt.

Redan innan han skrev teserna om Feuerbach hade Marx kritiserat honom i ett brev till Ruge 13/3 1843. Feuerbach ”hänvisade för mycket till naturen och för lite till politik”. Teserna avrundas också med den berömda satsen ”Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, med vad det gäller är att förändra världen.”

Att förändra världen var det korrekta sättet att tolka den, anger Marx i åttonde tesen. Världen blir obegriplig för de som inte bearbetar den.

*

Enligt 1900-talsmarxismen hade Marx lämnat Hegel och idealismen bakom sig efter andedopet hos Feuerbach och övergått till materialismen. Men effekten av mötet med och kritiken av Feuerbach var i själva verket den rakt motsatta. Feuerbach fick Marx att direkt återvända till Hegel igen. Marx gav sig i kast med Andens Fenomenologi och inledde arbetet med en textkommentar till Hegels Rättsfilosofi. Marx förnyade intresse för Hegel berodde på att han hos Hegel återfann just det som Feuerbach saknade: Homo faber, den skapande människan, som med sitt arbete skulpterade naturen och danade sig själv på samma gång.

I Föreläsningar om estetik säger Hegel: ”Människan förverkligar sig med praktisk verksamhet.” Hon ”tillverkar sig själv och upptäcker sig själv i detta. Hon uppnår denna avsikt genom att förändra yttre ting som hon sätter sin prägel på. I dessa återfinns hennes egna karaktärsdrag. Människan gör detta som en fri ande för att omvärlden inte ska vara så oupphörligt främmande för henne, och för att i tingens form och fason se sin egen avbild.”

Marx skriver i Ekonomisk-filosofiska manuskripten: ”Den enastående prestationen i Hegels Fenomenologi” är att ”Hegel uppfattar människans självtillblivelse som en process […] att han därför förstår vilken roll som arbetet spelar och ser den objektiva människan (den sanna, verkliga människan) som en produkt av sin egen verksamhet.” Det var ”idealisten” Hegel, inte ”materialisten” Feuerbach, som gav Marx den utgångspunkt han behövde för att utveckla sin samhällssyn. Efter Feuerbach blev Marx mer hegelian än någonsin.

*

På 1900-talet resulterade socialismen i nya elitvälden, både i sin kommunistiska och sin socialdemokratiska form. Marxismen erövrades inifrån av en ny röd borgarklass. Centralt vid legitimeringen av denna nya överklass var deras förmåga att omvandla Marx lära till en åskådarmarxism, där arbetarklassen och folket förpassades upp på läktaren. För detta ändamål måste materialismen framhävas framför aktivismen, verkligheten göras övermäktig aktören och arenan rensas från massorna som ständigt ville invadera spelplanen. Den filosofi de lanserade under namnet ”dialektisk materialism” var en återgång till den passiva materialism som Marx kritiserat i Feuerbachteserna. När teserna blev kända och inte längre kunde ignoreras, adderades de i efterhand som en praktisk slutkläm till 1900-talsmarxismens i övrigt oförändrade världsåskådning.

Som om synsätten vore förenliga… !!

Artikel publicerad 16 maj, 2025.