Sedan juni har tre journalister som rapporterat om Turkiets olagliga krig I norra Irak blivit dödade av drönare i Irakiska Kurdistan, den kurdiska autonoma regionen i norra Irak.

Gulistan Tara och Hêro Bahadîn befann sig i Seyidsadiq, i provinsen Silêmanî/Sulaymaniyah fredagen den 23 augusti och filmade för en dokumentärfilm när deras fordon, som ägdes av produktionsbolaget Chatr Multimedia Production, plötsligt träffades av en drönarrobot.

De två kurdiska journalisterna hade fått i uppdrag av Stêrk TV, en kurdiskspråkig tevekanal som grundades i Norge 2009, att producera den här dokumentärfilmen. Deras förare, Rêbîn Bekir, även han anställd av Chatr, slungades ut ur fordonet av explosionen och klarade sig, men med allvarliga skador. De två andra dog på platsen; enligt vittnen var deras kroppar sönderbrända och oigenkännliga.

Enligt Turkiets statliga nyhetsbyrå, Anadolu Ajansı, som hänvisade till ”säkerhetskällor” var attacken del av en större operation som den turkiska säkerhetstjänsten genomför för att ”neutralisera” så kallade ”PKK-terrorister”. Men i verkligheten handlar det om någonting annat: genom att medvetet mörda journalister förhindrar Turkiet granskande journalistik och omöjliggör därigenom på systematiskt vis dokumentationen av krigsbrott.

Det här nuförtiden inte någonting ovanligt. Sedan juni har Turkiet genomfört en militäroperation i Irakiska Kurdistan som mer och mer har kommit att ha civila som måltavlor. Under tio dagar dödades nio kurdiska civila i den turkiska militäroperationen, inklusive åtta stycken i drönarattacker. Enligt internationell rätt räknas de här attackerna som utomrättsliga avrättningar. Turkiet fortsätter att driva på för att med våld lösa den kurdisk frågan, med krig och instabilitet i regionen som resultat.

Gulistan Tara födde i Batman, Turkiet. Hon har arbetat som journalist sedan år 2000, och var de senaste tre åren anställd vid Chatr i Silêmanî. Tidigare hade hon arbetat på en rad olika kurdiska mediaföretag, bland annat kvinnokanalen Jini TV i nordöstra Syrien. Hennes syster Ülkem Isen beskrev Tara som socialt engagerad, med en önskan att inte minst adressera de samhällsfrågor som, i det nuvarande hårda samhällsklimatet, drabbar kvinnor. Det var just därför hon blev journalist.

Hêro Bahadîn kom från Silêmanî och arbetade som redaktör för Chatrs produktionsbolag. Det var många unga kvinnor som såg henne som sin förebild vad gäller granskande journalistik. Hösten 2024 skulle hon ha påbörjat en masterutbildning vid universitetet i Dortmund i Tyskland. Men hon dödades. För hennes far, Abdullah Bahadîn, råder det inget tvivel om att den turkiska regimen vill ”tysta oförvägna och modiga journalister för att på så sätt undertrycka sanningen och kväsa de röster som motsätter sig orättvisan”.

Drönarattacken ägde rum bara någon dag före publiceringen av en illavarslande rapport från Reportrar utan gränser om det ökade våldet mot journalister i de autonoma  kurdiska regionerna.

I en drönarattack mot ett fordon tillhörande det yazidiska medieföretaget Çira TV, som ägde rum redan den 8 juli, dödades 27-åriga Murad Mirza Ibrahim, och 21-åriga Medya Kemal Hassan skadades. De var på väg hem från ett reportage som handlade om tioårsdagen för ISIS erövring av och massaker i Tal Qasab, en by i Şengal i norra Irak, när drönaren attackerade.

I oktober 2022 sköts  journalisten och kvinnorättskämpen Nagihan Akarsel ihjäl mitt på ljusa dagen, utanför sitt hem i Silêmanî. Tidskriften Jineolojî, som Akarsel hade varit redaktör för, konstaterade att hon hade ”arbetat i årtionden för att stärka den andliga och intellektuella kraften i [den kurdiska] kvinnorevolutionen, vars slagord ’Jin, Jiyan, Azadî’ i dag kan höras över hela världen’. Mördandet av kvinnliga journalister just för att de är kvinnor, så kallat femicid, är en del av en lång rad specifika angrepp på kvinnor, i synnerhet de som är engagerade i den kurdiska kvinnorörelsen.

De senaste åren visar tydligt: När Turkiets krig i Kurdistan trappas upp så ökar också dödandet av mediearbetare.

Turkiets attacker mot civila

De turkiska attackerna är del av det eskalerande kriget mot kurderna. Attackerna inleddes efter att regimen i Ankara avbröt den dialogprocess som 2015 initierades av den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Därpå följde en kampanj med politisk utrotning som mål, med tusentals arresteringar och upplösandet av civilsamhälleliga organisationer som följd. Och kriget spred sig utanför Turkiets gränser. Erdoğans plan är att ockupera en 30-40 kilometer lång ”säkerhetszon” längs med gränsen till Syrien och Irak, för att ”motverkar terrorism”. I norra Syrien har turkiska styrkor och jihadistiska miliser, i de tre senaste anfallskrigen, tagit kontroll över gränsområdena. Samtidigt har den turkiska armén utvidgat sin ockupation av norra Irak.

De dagliga bombningarna av de autonoma kurdiska regionerna har hittills inte rönt särskilt mycket internationell uppmärksamhet. Den civila befolkningen i norra Syrien och norra Irak befinner sig i konstant rädsla på grund av den nästintill oupphörliga närvaron av turkiska stridsdrönare och stridsflygplan. I norra Syrien har 111 civila dödats i turkiska flygattacker sedan 2022. De turkiska attackerna riktar också in sig på civil infrastruktur. Bombningar i oktober och december 2023 resulterade i att miljoner människor blev utan el och vatten. Än i dag är tillgången otillräcklig. Organisationen Community Peacemaker Teams (CPT) har rapporterat att 344 civila har dödats och 358 skadats i turkiska militäroperationen i Irakiska Kurdistan under de senaste tre årtiondena. Turkiet har etablerat 74 militärbaser i regionen vilket har lett till att tusentals människor fördrivits.

Kurder i norra Irak har åtnjutit autonomi sedan 2003. Den kurdiska regionen styrs av två familjer. Barzani-familjen styr Hewlêr-regionen via sitt KDP (Kurdistans demokratiska parti), medan Talabani-familjen styr Silêmanî-regionen via PUK (Kurdistans patriotiska union). Turkiet har nyligen fått den irakiska regeringen och KDP:s godkännande för sitt krig mot PKK, men PUK har hittills vägrat.

KDP:s samarbete med Turkiet är också kopplat till båda länders ekonomiska intressen; Turkiet är den största köparen av råolja från regionen. Den här alliansen avspeglas också i KDP:s bedömning av de turkiska militäroperationerna. Både anti-terrorismdepartementet och medieföretag kopplade till KDP beskrev de mördade journalisterna Tara och Bahadîn som ”PKK-krigare”, bara minuter efter attacken hade ägt rum.

Kamal Heme Reza, generaldirektör för Chatr, fördömde den turkiska flygattack som dödade de båda journalisterna. Han slog fast att de hade utfört sitt arbete helt utan kopplingar till några beväpnade grupper, och han kritiserade de missvisande mediala beskrivningarna av dem. Även internationella pressfrihetsorganisationer har krävt både att journalister skyddas från angrepp, och att man ska utreda dödandet av Tara och Bahadîn.

Enligt Reportrar utan gränser håller ”Irakiska Kurdistan på att bli en av världen farligaste platser för reportrar”. Såväl de dödliga flygattackerna som våldet, mot journalister, från den lokala säkerhetstjänsten i Irakiska Kurdistan har på sistone ökat. Barzani-familjen, som dominerar KDP och som har nära band till den turkiska staten är rädda för att journalister ska avslöja deras samarbete med Turkiet, och de minst sagt icke-transparenta överenskommelserna kring olja.

Den kurdiska frågan

PKK har kämpat för den kurdiska befolkningens rättigheter i över 40 år. Från att inledningsvis ha förespråkat en kurdisk nationalstat kräver man i dag politisk autonomi inom de existerande gränserna. Man förespråkar en ekologiskt medveten, gräsrotsdriven och kvinnligt ledd demokratisk modell. Det är detta som har varit inspirationen till det lokala självstyret i de krudiska regionerna i Turkiet, det demokratiska självstyret i nordöstra Syrien och hela ”Jin, Jiyan, Azadî”-revolten. Trots detta har Turkiet hela tiden behandlat den kurdiska frågan som ett ”terrorismproblem”, snarare än en politisk fråga.

Den turkiska politiken, som syftar till att kross den kurdiska rörelsen, har intensifierats efter att fredsförhandlingarna brutit samman. Den här intensifieringen syns i de militära interventionerna i Syrien och Irak, i förföljelsen av förmenta PKK-anhängare i Europa, i utpressningen av Finland och Sverige i Nato-processen, och i undertryckandet av det kurdiska språket och kulturen, i Turkiet och annorstädes.

Under flera år har dussintals organisationer världen över mobiliserat med uppmaningar till internationella institutioner, vakor och marscher – allt med kravet på att Öcalan ska släppas ut ur fängelset, och på en politisk lösning på den kurdiska frågan. Då vi på tre och ett halvt års tid inte har fått se ett enda livstecken från Öcalans sida har också 60 nobelpristagare skrivet till den turkiska presidenten och krävt ett slut på isoleringen, frisläppandet av Öcalan, och återupptagande av fredsförhandlingarna. Den turkiska regeringen har dock, på alla tänkbara sätt, motsatt sig påtryckningarna.

Samtidigt sviker de västliga Nato-länderna kurderna – trots att det är kurdernas som har varit deras mest framgångsrika partner i kampen mot den så kallade Islamiska staten – på grund av sina egna geopolitiska intressen i regionen.

Det internationella samfundets tystnad i ljuset av Turkiets ockupationskrig och de grymheter som har utförts stärker Erdoğans regering i dess anti-kurdiska politik. Och därför fortsätter bombningarna, i skuggan av kriget i Ukraina och folkmordet i Gaza, och Erdoğan använder sig av den uppkomna situationen för klamra sig fast vid makten. Ur den här vinkeln står kurderna och deras oförvägna journalister inför ännu svårare tider framöver.

Justus Johannsen är norsk frilansjournalist med fokus på Mellanöstern och sociala rörelser.

Artikel publicerad 25 november, 2024.