Det som försvinner i dessa hänvisningar till nödvändigheter och absoluta gränser är politiken. Eftersom en och endast ett slags politik – den rådande nyliberala – har omdefinierats till den enda möjliga och därmed till nödvändighet. Men som en av mina vänner sa: ”Kan man arrangera Vasaloppsveckan med nästan sjuttiotusen deltagare, bara med hjälp av frivilliga krafter, kan man också klara ett generöst flyktingmottagande”. Om man vill. Och inser att många av flaskhalsarna i det DNs ledarskribent kallar för institutionellt kapacitetstak beror på de marknadskrafter man envisas med att betrakta som huggna i nödvändighetens sten. Lagoma doser förstatligande och planekonomi skulle inte bara eliminera Bert Karlsson och andra så kallade entreprenörer som försöker krama ut så mycket som möjligt ur flyktingmottagandet. Det skulle med stor sannolikhet också både höja kapacitetstaket och göra mottagandet billigare. Och om det strider mot EUs regler? Fingret! EU är en papperstiger när man ställs inför bestämda nationella regeringar som backas upp av folkopinionen, det visar all erfarenhet. Att skapa fakta på marken är också ett utmärkt komplement till förhandlingar som ett sätt att driva EU framför sig i flyktingfrågan. Hänvisningar till Bryssel är en undanflykt från politiker som inte vågar stå för sin fortsatta barnatro på Den Enda Vägen.
På samma sätt med frågan hur Sverige och Europa ska kunna integrera tusentals flyktingar utan att den redan höga arbetslösheten skjuter i höjden. Om man vågar ifrågasätta frimarknadsortodoxin och den svångremspolitik som är dess konsekvens i dagens Europa, blir det lättare att skönja möjliga lösningar. När till och med Bill Emmott, den förre chefredaktören för marknadstrons huvudorgan The Economist, förordar offentliga investeringar för att få fart på tillväxten och sänka arbetslösheten (DN 23/6), börjar vi föstå vidden av den reaktionära envishet som Wolfgang Schäuble, Magdalena Andersson, Alexander Stubb och andra förespråkare för fortsatt svångrem personifierar.
De senaste två århundradenas historia har handlat om en höger som under hänvisning till diverse föregivna nödvändigheter har motsatt sig alla reformer som hotat de härskandes makt och inkomster. Och om en arbetarrörelse som genom kamp gång på gång har flyttat fram gränserna för vad som ansetts möjligt. Genom att gå emot den rådande ekonomiska ortodoxin lyckades arbetarrörelsen i länder som Sverige och USA motverka arbetslöshetskrisen på 1930-talet. Offentliga investeringar och beredskapsarbeten fick arbetslösheten i USA att sjunka från 25 procent 1933 till 9,2 procent 1937. Varför skulle liknande recept inte kunna användas för att möta inflödet av flyktingar till dagens Europa?
Visst kan man hänvisa till att den militanta och mobiliserade arbetarrörelse som var en viktig politisk förutsättning för denna politik saknas i dagens Europa. Och till att folkopinionen på många ställen är negativ till en generös flyktingpolitik. Men att anpassa politiken och partiernas syn på vad som är önskvärt efter tillfälligt rådande folkopinioner istället för att försöka påverka dem, vad är det om inte populism?
Inför Brexitomröstningen har EU – positiva svenska politiker och skribenter upprört kritiserat Ukipaffischen ”Breakingpoint”, som dök upp samma dag som mordet på Jo Cox. Affischen antyder att Storbritannien håller på att kollapsa under inflödet av människor från andra länder, och påstås ha bidragit till att debatten om Brexit har antagit hysteriska övertoner. Det ligger en hel del i den kritiken. Men vad ska vi då säga om de svenska politiker och skribenter som använder samma falska domedagslogik när de ska försvara den svenska helomvändningen i flyktingfrågan?

Artikel publicerad 23 juni, 2016.