Den sovjetiska folkkongressen förklarade 1989 tilläggsprotokollet för ”ogiltigt från början” då det utgjorde en ”avvikelse från leninismens principer”. Fast det må påpekas att Jeltsinregimen knappast i övrigt var någon särskilt trovärdig uttolkare eller verkställare av dessa principer.

Den Ryska Federationen (Sovjets efterträdare) har senare, under Putins regim, gjort en kanske mindre rigid, men desto mera realistisk, bedömning av Sovjets internationella politik under 30-talet. Denna mynnade således ut i en pakt med den regim som Sovjet under större delen av 30-talet hade betraktat som sin huvudfiende. Det skedde trots att Tysklands ledare sedan 20-talet hade lovat att utrota ”judesbolsjevikerna i Moskva” och att driva deras slaviska horder ”bortom Ural”.

Om förspelet till kriget på Tysklands östfront 1941-45, enkannerligen om bakgrunden till ovannämnda pakt, handlar Stefan Lindgrens bok Vitare kan tvätten inte bli (Gerundium, 2021. 270 s.).

Lenin skrev en gång, på förekommen anledning, om politiska kompromisser, att sådana är av två slag: Om du approcheras av en beväpnad rånare som vill ta din plånbok i utbyte mot att han inte skjuter dig, kan du kompromissa på två sätt:

1) ge honom plånboken, i hopp om att senare gripa honom, eller

2) erbjuda dig att slå följe med honom och hjälpa till att råna fler passerande.

Ivan Maiskij, Sovjets mycket välinformerade ambassadör i England 1932-43 – lämnar i sin bok Who helped Hitler (1962) tillräckligt med högst plausibla argument – liksom självfallet själva utvecklingen av andra världskriget – för att Sovjets kompromiss med Nazityskland var av det första slaget ovan.

Västmakternas beteende under större delen av 30-talet och åtminstone en bra bit in i kriget var huvudsakligen av det andra slaget. Ty det mesta tyder på att inflytelsefulla kretsar i England och Frankrike långt in i kriget närde förhoppningen att Tyskland än en gång skulle byta sida och få med sig dem i ett gemensamt korståg mot Sovjet – den strategiska huvudfiende som man tillsammans med fjorton kapitalistländer genom en invasion hade försökt att kväva i dess linda mindre än tjugo år tidigare.

Tysklands motiv för att ingå non-aggressionspakten med Sovjet 1939 var, enligt bland annat Lindgren, analogt med Sovjets: att undvika tvåfrontskrig. Tyskland flankerades av Sovjet och Västalliansen, medan Sovjet 1939 stod inför Tyskland i väst och befann sig i krig mot det tyskallierade Japan i öst, ett land som dessutom delvis gynnades av en non-aggressionspakt med Storbritannien om brittiska objekt i Kina samt av, ännu så länge, välvillig inställning hos USA.

Skillnaden var att Nazitysklands motiv för kompromissen med sin fiende i öst var att ha ryggen fri för att kunna anfalla i väst, medan Sovjets motiv var högst defensiva. Man ville vinna välbehövlig tid före det, sedan åtminstone 1932, förutsedda anfallet från Tyskland. Dessa omständigheter var och är relativt väl kända av bedömare i såväl som väst som i öst, inklusive den synnerligen antibolsjevikiske Churchill, som 1941 dock valde taktiken att förena sig med Sovjets kamp mot Nazityskland.

Den diskurs som för närvarande officiellt dominerar Västmakterna, EU, Nato och Sverige bygger på en diametralt annan historieskrivning. Lindgren sammanfattar den: ”Sovjet gjorde (1939) kompromisser med Hitler, inledde ett samarbete som mynnade ut i en allians. Som förbundet med Hitlertyskland blev Sovjetunionen medbrottsling i delningen av Polen och övriga Europa.”

Eller som ingressen till SVT:s senaste så kallade dokumentärserie Hitler och Stalin väljer att uttrycka det:

”Adolf Hitler och Josef Stalin var två av 1900-talets mest hänsynslösa diktatorer. De var på var sin sida i samma krig, men med mer gemensamt än man kan tro. Trots att de aldrig möttes öga mot öga så var de medbrottslingar, och deras överenskommelser har varit en gåta i decennier. Nu kastas det äntligen ljus över vår tids mest ökända samarbetspartners.”

Eller som EU-parlamentets resolution 2O19/2819 från den 19/9 2019 uttrycker det:

”… den så kallade Molotov-Ribbentroppakten, med sina hemliga protokoll, genom vilka Europa och självständiga staters territorier delades upp i intressesfärer mellan de båda totalitära regimerna, vilket banade väg för andra världskrigets utbrott.”

Det som Stalin en gång kallade för ”det stora fosterländska kriget” till Sovjets försvar, blir nu i väst bara ”diktatorernas kamp” (se även till exempel Antony Beevors böcker) där Stalin var – minst – lika mycket skyldig till 27 miljoners sovjetmedborgares död på östfronten som någonsin Hitler.

Det vill säga enligt 535 parlamentsledamöters åsikt, medan endast 66 var emot. Men kunde inte Lindgren finna några av de senare att citera än två högerextrema delegater och en från Lettlands Ryska Union (Kommunism är numera förbjudet, bland annat i Lettland)? Det knappast troligt att sådant folk, lika lite som högerextremister i Sverige, kommer att bli vår tids Churchillar, och motsätta sig ett fortsatt kallt (eller varmt) krig mot öst, även om Putinregimen (och i värsta fall Lindgren själv) tills vidare ibland agerar som om man trodde det!

Trots att Västalliansen på allvar inte gick in i kriget förrän det mer mindre var klart att Tyskland skulle förlora i öst anser 55 procent av Sveriges befolkning att insatserna från England och framför allt USA var avgörande för segern mot Tyskland – medan endast 16 procent anser att Sovjet bar den tyngsta bördan för segern. Varifrån har svenska folket fått denna uppfattning?

Lindgrens bok borde inte innehålla några nyheter för den som, liksom Lindgren, redan har läst på. Likafullt behövs den nu, när Kalla kriget III pågår för fullt.

——-

Stefan Lindgren: Vitare kan tvätten inte bli (Gerundium, 2021. 270 s.).

Artikel publicerad 09 januari, 2022.