Kriget i Ukraina kunde ha undvikits. Ansvaret för kriget är Rysslands, men väst bidrog till den radikalisering av Putin och hans folk som till sist tog makten över utvecklingen. Den danske historikern Poul Villaume, specialist på det kalla kriget, har gjort en grundlig genomgång av Europas säkerhetspolitiska historia från 1991 till Rysslands invasion 2022. Clarté har översatt.

Då jag i februari 2002 höll min installationsföreläsning som professor i historia vid Köpenhamns universitet, tog jag min utgångspunkt i det så kallade amerikanska århundradet – temat var USA:s dominerande ställning, på gott och ont, i global politik, geopolitik och ekonomi under 1900-talet, särskilt efter andra världskriget och under det kalla kriget. I min avskedsföreläsning arton år senare talade jag först och främst om vad man kanske kan kalla det amerikanska århundradets slut – alltså om de internationella maktförskjutningarna de tre årtiondena efter det kalla kriget, särskilt med fokus på det ansträngda förhållandet mellan Väst och Ryssland, dom gamla protagonisterna och antagonisterna under det kalla kriget.

Den viktigaste läxan från det kalla kriget och det förpestade klimatet mellan Ryssland och Väst, särskilt sedan 2022, är att det med stor sannolikhet kunde ha undvikits om nyckelbegrepp som ”strategisk empati” och ”säkerhetsdilemma” hade varit mer centrala i USA:s, Västeuropas och Rysslands säkerhets- och försvarspolitiska processer sedan kalla krigets slut.

Bildligt uttryckt var det Putins Ryssland som den 24 februari 2022 valde att antända den geopolitiska bomben som Ukraina kommit att bli i Europa. Men USA, Nato och EU-länderna, segerrusiga efter det kalla kriget, har i hög rad varit med om att aptera och lägga ut bomben, trots otaliga, tungt vägande varningar under 25 år från västliga aktörer och experter.

Att Rysslands rättsvidriga, katastrofala och självdestruktiva aggression mot Ukraina skulle ha det minsta att göra med Västs politik mot Ryssland sedan 1991 är dock en högst kontroversiell premiss i västlig mainstreamoffentlighet. Så gott som per automatik brännmärks den som framför analysen som i bästa fall naiv och i värsta fall en närmast landsförrädisk Putin-apologet (en Putin-Versteher, som tyskarna säger).

Så klipps på förhand bekvämt bort varje mera djupgående och kritisk diskussion om Ukrainakrigets förutsättningar och förhistoria. Men den uppenbara radikaliseringen och militariseringen av Putins och hans Kreml-kollegers strategiska tänkande har naturligtvis inte skett i ett vakuum. Rysslands politiska elit är auktoritär och korrumperad, men inte autistisk.

En nykter utredning av allt detta har därför inget att göra med en relativisering av ryskt handlande eller uttryck för så kallad what-aboutism. Som USA:s tidigare ambassadör i i Moskva, Michael McFaul, har formulerat det: ”Ryssland var inte dömt att falla tillbaka till ett konfrontativt förhållande till USA eller Väst.” Det finns skäl att anlägga andra perspektiv på konflikten än den dominerande moralistisk-självrättfärdiga bland politiker, medier och experter, både på rysk sida och hos Väst. Djävulen ligger som alltid gömd i detaljerna.

Den klassiska grundläggande invändningen mot kritiken av Natos östutvidgning sedan 1990-talet är som bekant att varje fritt demokratiskt land själv har rätt att välja den försvars- och säkerhetspolitiska anknytning – i fallet Nato – det önskar. Samt att detta i synnerhet gäller öst- och centraleuropeiska stater som i årtionden dominerats, undertryckts eller hotats av den sovjetiska/ryska stormaktsgrannen.

Invändningen kan abstrakt och principiellt sett verka både rimlig och självklar. Den bortser emellertid ifrån att medlemskap i en allians som till exempel Nato inte är så enkelt som en naturlig rättighet, som vilket land som helt som åberopar den nödvändighetvis bör eller ska få tillgodosedd. Dels bestämmer Nato formellt och reellt själv vilka europeiska stater det (enhälligt) önskar att ta med eller avvisa. Dels kan en möjlig anslutning enligt det nordatlantiska fördraget bara ske om alliansen värderar att en utvidgning av medlemskretsen bidrar till det nordatlantiska områdets samlade säkerhet – det vill säga inte till förhöjd spännings- eller hotnivå.

Under senare år, särskilt efter 2014 med Ukraina- och Krimkrisen, som sägs ha kommit som en blixt från en klar himmel, har många kommentatorer, politiker och en del i den akademiska världen som bekant varit snabba med att tala om att vi är på väg tillbaka till, eller redan befinner oss i, kalla kriget version 2.0.

Det är ju uppenbart att Ryssland och den ryska befolkningen fortfarande är plågade av ett tungt auktoritärt arv som sträcker sig årtionden och århundraden tillbaka. Men inte bara det: i dag har det dessutom blivit en premiss höjd över all seriös diskussion att vi nu åter har att göra med ”ett alltmer aggressivt Ryssland”. Ingen höjer på ögonbrynen när en framträdande dansk socialdemokratisk Europaparlamentsledamot i radio talar om ”det ryska monstret”. Och om vi ska tro den i övrigt respekterade amerikanska historikern Timothy Snyder, här citerad från hans rosade bok Vägen till ofrihet (The road of unfreedom, 2018), så har ”det ryska kriget i Ukraina alltid varit en del av politiken att ödelägga EU och USA. Dom ryska ledarna döljer det inte: ryska soldater och frivilliga menade att dom var engagerade i ett världskrig mot USA – och dom har på ett sätt rätt”.

Sådana och liknande uttalanden får mig mest av allt att tänka på vad den amerikanska diplomaten George F. Kennan sade 1950, mitt under kalla kriget, om den sovjetryska motståndaren:

”Vi amerikaner vill gärna tro att våra motståndare är alltigenom omänskliga; allsmäktiga, allestädes närvarande, ohyggligt effektiva, obekymrade om egna allvarliga problem och bara upptagna av planer på att förgöra oss. Oavsett deras verkliga natur insisterar vi alltid på att se dom på detta sätt. Det speglar en filosofisk svaghet – en bristande förmåga att medge relativiteten i frågor om vän och fiende.”

I andra ändan av spektret har Putinapologeter bland europeiska islamofober och högernationalister utropat Ryssland som en bastion för traditionella, vita kristna värderingar. Men dom tycks ha förbisett att Vladimir Putins Ryssland med 17 miljoner muslimer inom sina gränser inte kan tillåta sig att vara islamofobiskt. Putin deltog också personligen 2015 i öppnandet av en nyuppförd moské i Moskva, en av dom största moskéerna i Europa. Men det är en annan historia.

Men befinner vi oss så i – eller är på väg in i – ett nytt kallt krig mellan Ryssland och Väst? Mitt svar som historiker med det kalla krigets historia som specialitet är entydigt nej!

För många människor började konflikten mellan Ryssland och Väst i februari 2014 då Ryssland klart folkrättsstridigt annekterade Krim. Men för en historiker är den naturliga utgångspunkten 1989–90 just efter Berlinmurens fall. I juni 1990 antog Nato-länderna enhälligt den så kallade Londondeklarationen med en appell om nya mekanismer och institutioner för europeisk säkerhet, däribland en välbehövlig demilitarisering av Europa efter det kalla kriget.

Fyra månader senare, i november 1990, beslutade samtliga väst- och östeuropeiska stater, inklusive Sovjetunionen, plus USA och Kanada om CSCE:s (Conference on Security and Cooperation in Europe) så kallade Paris-Charter om att arbeta för en ny säkerhetsarkitektur i ett förenat och enigt Europa. Och under månaderna både före och efter Tysklands officiella återförening i oktober 1990 deklarerade ledande västliga aktörer, däribland USA:s utrikesminister James Baker, upprepade gånger muntligt för Moskva och den sista sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov att Natos jurisdiktion och militära styrkor inte skulle flyttas längre mot öster.

Men efter Sovjetunionens sammanbrott i slutet av 1991 glömdes det snabbt i Väst.

Den amerikanska diplomaten, historikern och Rysslandskännaren sedan 1930-talet, George Kennan, var 1946–47 en av de ansvariga för formulerandet av USA:s och Västs containment-strategi gentemot Sovjetkommunismen under det kalla kriget, och i slutet av 1940-talet kan han sägas vara hjärnan bakom USA:s kallakrigsstrategi.

Men 1992 varnade han offentligt för faran med västligt segerrus och övermod i kölvattnet på kalla krigets slut. Det var direkt dumt och löjligt att tro att det var Ronald Reagans regerande republikanska parti och dess 1980-talspolitik som hade ”vunnit” det kalla kriget, skrev Kennan. Det var i första hand inre samhällsförhållanden och folklig dynamik som hade fått Sovjet att bryta samman.

Man skulle hellre fråga sig, fortsatte Kennan, vad som hade gått förlorat när den ömsesidiga – och överflödiga – militariseringen och överupprustningen, som bägge sidors hökar uppmuntrat varandra till, snarare hade förlängt det kalla kriget.

Den lärdom Kennan 1992 drog av kalla krigets förlopp föll för döva öron vid en tidpunkt då övertygelsen dominerade att Väst vunnit det kalla kriget som en konsekvens av den strategi som följts i 40 år, och när övermodiga föreställningar bredde ut sig om ”historiens slut” och den västliga liberala världsordningens definitiva segertåg.

Kalla krigets försatte därför Nato i något som liknande en existentiell kris. Den såg ut att lätta något först 1994 då man officiellt fann ett nytt förenande strategiskt mål: ”projicering av stabilitet mot öst”, som det hette, i form av en plan för gradvis utvidgning av Natos medlemskrets med öst- och centraleuropeiska länder.

Och det oavsett att den ryska veterandiplomaten Jevgenij Primakov redan 1993 hade publicerat en rapport som varnade för Nato-utvidgning och åberopade Rysslands rätt att få gehör för sina synpunkter om europeisk säkerhet. Och president Boris Jeltsin, som annars var populär i Väst, varnade i ett förtroligt men nyligen frisläppt brev till Bill Clinton i september 1993 för att en Natoutvidgning skulle väcka ”oro”. Jeltsin anbefallde i stället starkt ”ett paneuropeiskt säkerhetssystem”.

Det är viktigt att komma ihåg att Västs politisk-ekonomiska påverkan på och inblandning i Rysslands har varit massiv ända sedan början av 1990-talet. De allra flesta erkänner i dag att västliga rådgivare och institutioner, däribland IMF och USA:s finansdepartement, hade avgörande roll för vad som – tvärs emot alla avsikter – utvecklade sig till socioekonomisk katastrof för många vanliga människor i Ryssland under 1990-talet.

Den amerikanske Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Siglitz har kallat chockprivatiseringen av den ryska ekonomin för ”marknadsbolsjevism” (andra har kallat den ”rövarkapitalism”), eftersom den var så brutal och kaotisk  och krävde så stora mänskliga offer.

I början av 1990-talet föll den ryska befolkningens förväntade livslängd dramatiskt med i genomsnitt fyra, fem år, pensionsbesparingar smälte ihop som smör i solsken, och utarmningen bland stora delar av befolkningen ökade explosivt.  Samtidigt berikade sig den nya klassen av oligarker som köpte röster vid valen och säkrade sig en maktbas som först Jeltsin och sedan Putin haft god nytta av.

När det i slutet av 1996 kröp fram att Nato nu definitivt hade beslutat att utvidga alliansen fram till Rysslands gränser reagerade George Kennan omgående.  I en kommentar i New York Times i februari 1997 kallade han beslutet för ”amerikansk politiks mest ödesdigra misstag i eran efter kalla kriget” eftersom det fanns ”en total avsaknad av nödvändighet för detta steg”.

Natoutvidgningen skulle nämligen, skrev Kennan: 1) ”elda på nationalistiska, antivästliga och militaristiska tendenser i den ryska opinionen”, 2) ”få negativ inverkan på utvecklingen av rysk demokrati”, 3) ”återskapa en kalla krigs-atmosfär i öst-väst-relationer” genom att ”sätta fokus på vem som är allierad med vem och därmed också mot vem”.

På våren 1998 varnade en av USA:s och världens ledande krigshistoriker John Lewis Gaddis för att den förestående Natoutvidgningen bröt med alla dom viktigaste internationella strategiska principerna, däribland att behandla tidigare fiender storsint, inte i onödan skapa nya fiender samt att vara beredd att erkänna (egna) fel.

Gaddis såg detta som grunden till att det fanns en dittills osedd och mycket atypisk bred enighet bland amerikanska historiker, nämligen att Natoutvidgningen var ”dåligt uttänkt, dåligt tajmad och inte minst dåligt anpassad till realiteterna i världen efter kalla kriget”.

Det var också fallet med USA:s och Natos 79 dagar långa bombkrig mot Serbien våren 1999. Natos militära ingripande ledde till att Europas gränser för första gången efter andra världskriget ändrades med militärt våld. Kraftiga protester från bland annat Ryssland (och Kina) ignorerades.

Vi vet i dag genom bland annat president Clintons dåvarande säkerhetsrådgivare Mark Medish, att det fanns en djup oenighet i Washington om Kosovo: toppdiplomaten Richard Holbrooke stod tydligt  för en förhandlingslösning med Serbiens ledare Slobodan Milosevic för att nå samförstånd med Ryssland och därmed moderera Milosevic, såsom skett i Dayton 1995. Men utrikesminister Madeleine Albright insisterade på att knäcka Serbien militärt.

Clintons ”kompromisslösning” blev Natobombningarna som så kallad humanitär intervention. Natos militära ingrepp gjordes vid sidan om FN:s säkerhetsråd, och indirekt framkallade bombningarna den serbiska massakern på kosovoalbanerna, som Natos ingripande skulle förhindra. Dom serbiska styrkorna hämnades nämligen – precis som förespått av en rad av Natoländernas egna toppanalytiker – på kosovoalbanerna.

Den framträdande amerikanska statsvetarprofessorn Michael Mandelbaum förespådde i en profetisk artikel sommaren 1999 att Ryssland en dag skulle kunna använda Natos ingripande i Kosovo för att legitimera ett ensidigt ingripande i Ukraina.

Mitt under Kosovokriget firade Nato sitt femtioårsjubileum, inte bara genom att uppta tre nya östeuropeiska stater, Polen, Tjeckien och Ungern, utan också genom att anta ett nytt strategiskt koncept som för första gången gjorde alliansen till en potentiell global aktör.

Det blev aktuellt efter terrorangreppet på USA den 11 september 2001 då det nordatlantiska avtalets artikel 5 (den berömda ”musketöreden”) för första gången aktiverades – även om USA i första vändan betackade sig för sina Natoallierades hjälp med det angrepp på Afghanistan som slog omkull talibanstyret.

Däremot tog president Bush emot den nya ryska presidentens Putins erbjudande att öppna ryska baser i Centralasien för USA:s krig mot al-Qaida och mot talibanerna i Afghanistan. Vladimir Putin, som självklart inte var mindre kritisk till Natos fortsatta utvidgning än den övriga ryska politiska eliten, sökte således ändå dom första åren att etablera försoning, ökat samarbete och en öppning mot Väst.

Moskva bad i gengäld USA om att inte ensidigt säga upp det så kallade ABM-avtalet mellan parterna från 1972, alltså det avtal som begränsar utbyggnaden av missilförsvar. Tanken var den gången under kalla kriget att försvarssystem med (atom)missiler var farligt destabiliserande, eftersom dom kunde skapa tvivel om atomavskräckning, den ”ömsesidigt säkra ödeläggelsen”. Men Bushregeringen sade ändå ensidigt upp traktaten 2001. Som dåvarande utrikesminister sade till ryssarna: ”Vi vet nog att nu blir ni sura på oss”.

Trots det mer problematiska förhållandet mellan USA och Ryssland kring millennieskiftet, efter Kosovo 1999 och ABM-uppsägningen 2001, stängde Putin 2002 dom gamla ryska flottbaserna från det kalla krigets tid i Kuba och Vietnam. Det kunde läsas som en signal om att oavsett Natos nu deklarerade utvidgade geografiska roll så önskade Ryssland inte ha en global militär roll som under det kalla kriget.

Ändå fortsatte dom följande åren USA:s och andra Natoländers provokativa framryckning med oförminskad energi i Östeuropa och Mellanöstern med främjandet av demokrati och frihet som det deklarerade målet.

2003 invaderade som bekant den USA-anförda ”koalitionen av frivilliga” Irak och gick förbi FN:s säkerhetsråd (dom frivilliga omfattade dock icke stora Nato-länder som Frankrike och Ryssland). Det rättsvidriga angreppskriget genomfördes trots ryska (och franska, tyska och kinesiska) protester, och baserades på desinformation och bevisade osanningar. Det fick bland annat 250 000 dödade irakier som konsekvens.

Inte heller Jeltsin och Putin själva hade tidigare avstått från att bruka militärt våld, dock i mindre skala och bara innanför landets egna gränser: det skoningslösa nedkämpandet av islamistiskt inspirerade uppror i Tjetjenien, en konflikt som tillsammans med Natoutvidgningen hade bidragit till att stärka dom nationalistiska och auktoritära krafterna i Ryssland. Samma resultat hade det kaotiska presidentvalet 2004 i Rysslands stora grannland, det politiskt djupt splittrade och korruptionsplågade Ukraina, där Moskva stöttade den östorienterade kandidaten Viktor Janukovitj, medan den västorienterade kandidaten Viktor Justsjenko fick tydligt amerikanskt och västligt stöd.

2003 hade USA i ord och handling aktivt stött den fredliga revolutionen i Georgien efter ett omstritt parlamentsval, och året efter skedde alltså något motsvarande i Ukraina. Enligt USA:s tidigare försvarsminister William Perry var det USA:s ”andra fel” vid sidan av Kosovokriget. 2004 blev dom tre baltiska staterna samt bland annat Rumänien och Bulgarien nya medlemmar i Nato. Under 2005-06 utvidgade USA och Nato krigsinsatsen i både Irak och Afghanistan, och i slutet av 2006 började USA att planlägga placeringen av sitt missilförsvar i Polen och Tjeckien. Under hela den här beskrivna femtonårsperioden från det kalla krigets slut till utgången av 2006 hade Ryssland militärt sett förhållit sig passivt i grunden – bortsett från det skoningslösa nedkämpandet av upproren i Tjetjenien.

Det var i detta läge som Putin på säkerhetskonferensen i München i februari 2007 angrep USA:s ”nästan ohämmade överanvändning av militärt våld” och bland annat ställde frågan varför USA ansåg sig behöva upprätta frontlinjebaser med 5 000 soldater längs Rysslands västgräns. Dom ryska protesterna blev fortsatt nonchalerade och ignorerade.

Ett år senare, i april 2008 kom så vad Robert Gates, USA:s försvarsminister under George Bush, Rysslandsexpert och tidigare CIA-chef, i sina memoarer kallar ”en monumental provokation”  mot Ryssland: kommunikén från Natotoppmötet  om att ”Georgien och Ukraina skulle bli Natomedlemmar”.

USA:s ambassadör i Moskva, William Burns, hade före Natomötet varnat för att ett Ukraina på väg in i Nato skulle vara ”den rödaste av Moskvas röda linjer”. ”Njet betyder njet”, rapporterade ambassadören till Washington om den ryska ståndpunkten, som han var övertygad om delades av det stora flertalet i Ryssland och i Kreml, hög som låg.

Roberts Gates skriver i sina memoarer att han redan efter Putins Münchental 2007 rapporterade till Washington att amerikanska aktörers arrogans mot sina ryska motparter ända sedan 1990-talet gradvis hade skapat en djup känsla av frustration och förödmjukelse i breda politiska kretsar i Ryssland.

Men ingen av varningarna, inte heller Robert Gates’, hade någon effekt.

Då den tidigare serbiska provinsen Kosovo i februari 2008 ensidigt förklarade sig självständig, erkändes den strax av USA och flertalet EU- och Nato-stater. Men naturligtvis inte av Moskva. Sedan Nato kort därefter öppnat för medlemskap för Georgien, underströk Ryssland att om Kosovo hade rätt till självständighet så måste det också gälla dom omstridda georgiska enklaverna Ossetien och Abchazien. Det kunde inte finnas två måttstockar här.

Under sommaren 2008 ökade så spänningen kring Georgien från bägge sidor. I juli hölls en amerikanskledd militärövning i Georgien med 1700 soldater, från bland annat USA, Georgien och Ukraina. Samtidigt höll Ryssland en stor militärövning i Nordkaukasus på gränsen till Georgien.

Troligen uppmuntrad av den ovannämnda Natokommunikéns formulering och i fåfängt hopp om amerikanskt militärt stöd gjorde Georgiens ledare Micheil Saakasjvili – som Gates i sina memoarer kallar ”aggressiv” och ”framfusig” – så i augusti en militär attack in i Sydossetien då både sydossietisk och rysk fredsbevarande personal blev dödad. Enligt OSCE:s observatörer var Saakasjvilis militära aktion ett oprovocerat angrepp, medan EU:s efterföljande undersökningskommission gav Ryssland och Georgien ett lika stort ansvar för konfliktens utbrott.

Under alla omständigheter var Saakasjvilis militäroperation uppenbart droppen som fick bägaren att rinna över i Moskva. För första gången sedan kalla krigets slut använde Ryssland nu sin militär utanför landets gränser och reagerade genom att omgående slå tillbaka militärt, givetvis oproportionerligt kraftigt, långt in i Georgien. Härefter erkände Moskva ensidigt Sydossetien och Abkhasien.

Georgienkriget avhöll inte den nytillträdda Obamaregeringen från att med viss framgång under 2009 och 2010 ändå förbättra USA:s förhållande till Ryssland: Barack Obama lät planen på att använda Polen och Tjeckien i USA:s missilförsvar bero, Ryssland kom med i världshandelsorganisationen WTO, och 2010 ingick USA och Ryssland START-avtalet om reduktion av strategiska atomvapen.

Men träden växte inte till himlen. USA avvisade 2009-10 blankt att diskutera ryska förslag om en ”ett euro-atlantiskt säkerhetsavtal”. Och det gick inte bättre då den tyska kanslern Angela Merkel och den ryska presidenten Dmitrij Medvedev i juni 2010 i Meseberg enades om ett gemensamt förslag om att utveckla nya former för ett gemensamt europeiskt säkerhetsarbete och institutionaliserade konfliktlösningsmekanismer mellan EU-staterna och Ryssland.

Merkel reste till Bryssel med förslaget där dom andra EU-staterna avvisade att diskutera det. Det fanns också ryskt stöd för ett liknande förslag från den tidigare tyska utrikesministern Hans-Dietrich Genser och USA:s tidigare tidigare nationella säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft om att upprätta ett särskilt säkerhetsråd (direktorat) för Europa. Också det förslaget ignorerades av EU och Nato.

Det konsekventa västliga avvisandet eller negligerandet av Rysslands säkerhetspolitiska invändningar, förslag och protester under åren efter 2001 bidrog enligt Phillip Shorts monumentala biografi om Vladimir Putin till ”en tilltagande känsla i den ryska eliten att Putin fördes bakom ljuset” av Väst. Denna inrikespolitiska förödmjukelse bidrog sannolikt till Putins hårdnackade inställning till inte minst Ukrainafrågan.

Just vid det här tillfället, på hösten 2013, låg Ukrainas president Viktor Janukovitj i förhandlingar med EU om ett så kallat djupt associeringsavtal. EU:s förhandlingsutspel skulle tvärt vända Ukrainas handelsförbindelser från öst mot väst. Dessutom innehöll avtalets artikel 7 en klar försvarspolitisk orientering mot Bryssel. Enligt historikern Adam Tooze var detta ett försök att med aktivt stöd från Nato på allvar skära av Ukrainas traditionella band till Ryssland och dra in landet i västlägret.

I Moskva väcktes misstanken att EU-associeringsavtalet med Ukraina kunde bli ett steg på vägen till det Natomedlemskap som Ukraina lovats 2008 – den ovannämnda ”monumentala provokationen” mot Ryssland.

I november 2013 avvisade Janukovitj EU:s utspel som ofördelaktigt, och han föreslog i stället ekonomiska trepartsförhandlingar mellan EU, Kiev och Moskva, så Ukraina kunde upprätthålla handelsavtal med både EU och Ryssland. Det samma föreslog Putin 2014, men bägge gångerna avvisades det blankt av EU.

Det blev inte bättre av att EU:s anbud till Ukraina om ekonomiskt stöd var på bara 610 miljoner euro, vilket togs emot med chock och besvikelse i Kiev – några ukrainska oligarkers personliga förmögenheter var större än så. Samtidigt erbjöd IMF Ukraina en miljard dollar men krävde i gengäld så dramatiska ingrepp i landets ekonomi att allvarlig social oro kunde förutses. I den situationen accepterade Janukovitj omedelbart ett anbud från Moskva om ett lån på hela 15 miljarder dollar till Ukraina och anslutning till  Eurasiska ekonomiska unionen (EaEU, bestående av Ryssland och fyra andra postsovjetiska stater).

Europaparlamentets ordförande, Martin Schulz, medgav nu att EU:s försök att uppträda som aktivistisk geopolitisk aktör i en farlig internationell konfliktzon hade slagit helt fel: ”Vi undervärderade den inrikespolitiska situationens dramatik i Ukraina.”

Den enrådiga och korrupta, men dock folkvalda, Janukovitj bortval av EU-associationsavtalet bidrog till att utlösa och skärpa vinterns folkliga demonstrationer och protester på Majdanplatsen i Kiev.

Dom backades upp av högt uppsatta västliga aktörer som flockades i Kiev vintern 2013-14. USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland delade personligen ut bröd till Maidandemonstranterna tillsammans med USA:s ambassadör i Ukraina. EU:s utrikeschef Catherine Ashton var också på platsen och den framträdande amerikanska senatorn John Mc Cain dök likaledes upp bland demonstranterna på Majdan. Med sin personliga närvaro visade dom alltså USA:s och EU:s öppna stöd till den ukrainska oppositionen.

Den anmärkningsvärda västliga inblandningen var knappast tillfällig. I december 2013 bedömde ovannämnda Victoria Nuland att USA sedan 1991 hade investerat över fem miljarder dollar för att hjälpa Ukraina till ”den framtid det förtjänar”. En del av denna insats kom från den delvis regeringsstödda amerikanska fonden National Endowment for Democarcy (NED) som har finansierat över 60 projekt för att främja NGO:er och civilsamfund i Ukraina.

Det är inte svårbegripligt om allt detta väckte misstankar i Moskva. Var det tal om ett koordinerat västligt försök att politiskt, ekonomiskt och militärt dra Ukraina mot väst?

Samtidigt började ledande ukrainska oppositionspolitiker med stöd av radikaliserade Majdandemonstranter att tala om att en ny ukrainsk regering skulle avskaffa ryska som officiellt parallellspråk och upphäva avtalet med Ryssland om Servastopol-flottbasen på Krim, som annars skulle löpa ut först 2040.

I slutet av februari 2014 kulminerade protesterna med att upp mot 100 demonstranter och poliser sköts ned på Maidanplatsen under omständigheter som ännu inte är helt klarlagda.

Omedelbart härefter skickade Bryssel tre EU-utrikesministrar till Kiev där dom, med en rysk representant som observatör, fick Janukovitj att skriva under ett kompromissavtal som skulle avsluta krisen fredligt. Avtalet innebar bland annat bildandet av en ukrainsk koalitionsregering med oppositionsledare, ett tidigarelagt presidentval och en författningsreform. Avtalet blev emellertid omgående blankt avvisat av dom mest militanta och radikaliserade aktivisterna på Majdan som stormade och vandaliserade centrala regeringsbyggnader. Janukovitj personliga säkerhet var naturligtvis hotad, och han flydde bokstavligt talat för sitt liv.

Oppositionen utnyttjade strax det uppkomna makttomrummet till att, på tvärs med författningen, avsätta presidenten och utnämna en ny, starkt antirysk regering. Moskva stämplade den som ” en fascistisk junta”. Det var uppenbart en propagandistisk överdrift, men det är ett faktum att den nya regeringen bland annat innehöll fyra ministrar från militanta högerextrema eller kryptofascistiska grupperingar som delvis hade tagit över i dom sista faserna av Majdanupproret.

Anmärkningsvärt nog blev den nya ukrainska regeringen, som i praktiken kommit till makten via gatans parlament, omgående och oförbehållsamt erkänd och omfamnad av alla EU- och Natoländer. Det förblir oklart varför EU och Väst inte i stället höll fast vid och försvarade det kompromissavtal dom tre EU-utrikesministrarna just själva hade ingått med Janukovitj. Under alla omständigheter var Moskvas ”röda linje” nu definitivt överskriden. Ryska styrkor bistod aktivister från den lokala ryska majoriteten på Krim med den som nämnts folkrättsstridiga annekteringen av halvön. Givetvis var det bland annat för att säkra att flottbasen i Sevastopol förblev i ryska händer vid tillfälle av ett – kanske plötsligt inte så fjärran – framtida ukrainskt medlemskap i Nato, och eventuellt ett kommande georgiskt Nato-medlemskap. Då skulle Rysslands århundradegamla strategiska position i Svarta havet drastiskt försvagas till Natos fördel.

Samtidigt började Ryssland att stödja den ryska minoriteten i Östukraina som reste sig mot vad man betraktade som kuppregeringen i Kiev. Dom senare sände högerextrema milisgrupper från Majdanupproret, däribland Azovbataljonen, till Donbas för att slå ned motståndet. Under åren som följde rapporterade både Amnesty International och Human Rights Watch om bland annat Azovstyrkornas grova människorättsövergrepp mot rysksinnade separatiströrelser i Donbas. Uppskattningsvis 14 000 människor på bägge sidor drabbades av krigshandlingar mellan 2014 och 2021.   

Kritiken från USA, och inte minst från utrikesminister John Kerry (som 2003 hade röstat för Irakkriget), var skoningslös: ”Man uppför sig helt enkelt inte på 2000-talet på 1800-talsvis och invaderar ett land med ett fullständigt uppdiktat svepskäl.” Resten av historien är välkänd: det följde västliga sanktioner mot Ryssland för den olovliga annekteringen av Krim och inandningen i Östukraina, Väst frös sitt förhållande till Ryssland på i stort sett alla fronter, och Vladimir Putin blev på allvar personifikationen av ”det ryska monstret”.

Men som USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger formulerade det redan i mars 2014, bara några dagar efter att regeringsomvälvningen i Kiev: ”Demoniseringen av Kiev är inte en politik. Det är ett alibi för bristen på politik.” I dag har Kissingers iakttagelse knappast förlorat sin aktualitet.

Det är riktigt att OSCE:s Parisavtal från 1990 som tidigare nämnts uttryckligen erkänner staternas rätt att själva välja sina säkerhetsåtgärder. Den avgörande poängen är här emellertid att utvidgningen av Natos medlemskrets till dom länder som – av historiskt nog så begripliga grunder – önskade det, kom att tränga undan och ersätta konkreta och seriösa förslag från Nato- och EU-ländernas sida, och därmed också från Rysslands sida, om att parallellt bygga egentliga gemensammas europeiska säkerhetsstrukturer i eller utanför OSCE:s regi.

Nettoresultatet har under alla omständigheter blivit ”europeiska säkerhetsinstitutioner efter 1989 utan plats för Ryssland” såsom titeln lyder på den tidigare amerikanska diplomaten William Hills mycket välbalanserade bok om Öst-Väst-förhållandet under kalla kriget.

Från ett nyktert geopolitiskt perspektiv framstår Rysslands framfart på Krim och i Östukraina som defensivt motiverad och som ett mycket speciellt tillfälle, framsprunget ur en konkret krissituation. Sakliga analyser avvisar att situationen kring Krim, där 66 procent av befolkningen är rysk, med någon rimlighet kan parallelliseras med situationen i dom tre baltiska Natoländerna, där den ryska minoriteten bara utgör ca 25 procent i både Estland och Lettland, och fem procent i Litauen.

Det är också väldigt svårt att se vilka militära, strategiska, för att inte tala om politiska fördelar Kreml skulle hitta i att ”erövra ett eller flera baltiska länder” i ett blixtangrepp, även om det faktiskt är ett officiellt scenario bland Natos planerare.

Natos samlade försvarsbudget var före Ukrainakrigets utbrott 2022 på 915 miljarder dollar, medan Rysslands var lite över fem procent av detta, knappt 50 miljarder dollar. Rysslands bruttonationalprodukt är ungefär lika stor som Spaniens. Västs allmänna militära och ekonomiska försprång är så överväldigande att lokala eller regionala, specifika militära obalanser mellan Nato och Ryssland (som professionella militäranalytiker på bägge sidor alltid kan hitta) i praktiken är irrelevanta.

Om alltså inte, såsom några inflytelserika aktörer i USA verkar anse, dom europeiska Natoländernas militära upprustning inte så mycket ska vändas mot Ryssland – som i realiteten inte ses som något större hot – men snarare ska stärka Europa i en hjälparroll till USA i en möjlig framtida militär konfrontation med uppåtstigande Kina.

Ukraina, Donetsk och Luhansk, OSCE och Ryssland skrev i februari 2015 under Minsk II-avtalet med betydande autonomi för dom separatistregioner som skulle kodifieras i Ukrainas författning. Men Kiev vägrade att implementera Minskavtalet, och Väst var ovilligt att pressa Ukraina att göra det. Konflikten fortsatte att sjuda, och 2020 började den nyvalda presidenten Zelensky att slå ned på proryska krafter i Ukraina (bland annat oligarken Medvedchuk och hans anhängare).

I februari 2021 stängde Zelensky plötsligt tre tv-stationer och andra medier. Kort därefter frös Kiev Medvedchuks tillgångar, och anklagade honom för att göra affärer i separatistregionerna. Samtidigt gav Nato Ukraina status som privilegierad partner till Nato. Ett mål var att främja Ukrainas militära samarbetsförmåga med Natostyrkorna, bland annat genom mer ambitiösa militärövningar i Svarta havs-området.

På våren 2021 började den ryska kraftsamlingen nära Ukrainas östgräns. I november 2021 undertecknade Washington och Kiev US-Ukraine Charter on Strategic Pertnership, en ram för samarbetet om säkerhet, politik och ekonomi.

I december 2021 offentliggjorde Moskva utkast till två bilaterala avtal om säkerhetsgarantier, ett med USA och det andra med Nato, som satte in Ukrainakrisen i en bredare ram av europeisk säkerhetsarkitektur. Ukraina fanns nästan inte med i utkasten. I stället var det tre fokusområden: Natos expansion skulle upphöra; Nato skulle inte längs Rysslands gränser placera ut offensiva militära plattformar som kunde nå ryskt territorium; Nato skulle dra tillbaka sin militära infrastruktur till 1997, dvs. innan Nato-utvidgningen började.

USA och Nato var bara beredda att diskutera steg för vapenkontroll. Dom vägrade kategoriskt att förhandla om Nato-utvidgning och att dra tillbaka Natos infrastruktur (vilket knappast överraskade Moskva). När förhandlingsspåret var blockerat följde så det ryska valet att kortsluta krisförloppet genom att invadera Ukraina den 22 februari 2022.

Men ändå: den 30 mars 2022, en dryg månad senare, accepterade och undertecknade Ukraina och Ryssland efter bilaterala förhandlingar ett preliminärt dokument, det så kallade Istanbul Communiqué, som hade utarbetas av ukrainska diplomater. I kommunikén släppte Ukraina formellt inte en meter territorium; Kiev accepterade bara att Krims status skulle avgöras fredligt inom femton år. Donbas nämndes inte; den frågan skulle förhandlas direkt mellan Zelensky och Putin.

I sin kärna var dokumentet ett (preliminärt) avtal mellan Ukraina och Ryssland om att Ukraina fortsatt skulle vara neutralt och inte låta andra stater etablera militärbaser på sin mark. I gengäld skulle Ryssland garantera Ukrainas territoriella integritet och dra tillbaka alla sina invasionsstyrkor. I dokumentet åtog sig Ryssland att stödja ukrainskt EU-medlemskap.

En vecka före Istanbulmötet höll Nato ett särskilt toppmöte i Bryssel som USA:s president Biden också deltog i. Här beslutades att inte stödja förhandlingar med Ryssland innan Ryssland drog sig tillbaka från Ukraina. Den fanns uppenbart en önskan om ryskt nederlag och ukrainskt Natomedlemskap.

Då Zelensky inte desto mindre signalerade att han ville hålla fast vid förhandlingsspåret med Ryssland reste den brittiska premiärministern Boris Johnson oväntat till Kiev den 9 april 2022 där han enligt många källor gjorde klart för ukrainarna att dom skulle förlora allt stöd från Väst om dom skrev under ett fredsavtal med Ryssland. Det satte stopp för vidare förhandlingar.

För ordningens skull ska det upprepas att inget av det ovanstående på något ska läsas som en legitimering av, än mindre försvar för, den ryska aggressionen mot Ukraina sedan februari 2022. Ukrainakriget är ett ”tillvalt krig” av Putins Kreml, under inga omständigheter ett ”nödvändigt krig”, och Ukraina förtjänar stöd i kampen mot invasionen.

Men som sagt var kriget inte oundvikligt. Med den berömda brittiska historikerns A.J.P. Taylors ord: ”Inget är oundvikligt tills det sker.” Som framgått ovan fanns ingen brist på seriösa västliga varningar och kritiska appeller åren efter kalla kriget mot att göra Öst- och Centraleuropa, och i synnerhet det geostrategiskt centrala och politiskt splittrade Ukraina, till ett potentiellt slagfält mellan Öst och Väst genom att insistera på Natos obegränsade utvidgning ända fram till Rysslands gränser.

Men för USA och många av dess Natoallierade befann världen sig under 1990-talet och därefter i ”det unipolära ögonblicket”, där ett Ryssland på knä aldrig mer skulle eller kunde resa sig som stormakt. Väst kunde därför bestämma reglerna (kallat ”den regelbaserade internationella ordningen”) och bland annat Rysslands känsla av sårbarhet kunde ignoreras. Ja, det var faktiskt i Rysslands eget intresse att acceptera den amerikansk-väst-ledda världsordningen, så det var inget att bekymra sig om, hette det.

För Kreml och hela den ryska politiska eliten var detta mest av allt trögflytande hyckleri: Washington har alltid betraktat internationell politik som ett nollsummespel – USA hade vunnit det kalla kriget, Ryssland hade förlorat. I och för sig uppträdde USA bara såsom ledande stormakter nu en gång gör: dom får sin vilja igenom om dom har möjlighet till det, om nödvändigt också med  – också illegitimt – militärt våld (Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen).

Den amerikanska tron på egen undantagsställning och med en särskild uppgift i förhållande till resten av världen har nog gjort det svårt att acceptera andra stormakter som likvärdiga. Och Ryssland (liksom i övrigt Kina) har just önskat att behandlas likvärdigt, med rimlig respekt.

Alternativa, realistiska och mindre konfrotationsskapande möjligheter än Natos utvidgning – särskilt att hålla fast vid ”Partnerskap-för -fred”-konceptet – stod hela tiden öppna om berörda parter hade uppvisat långt mer ”strategisk empati” för varandra. Det vill säga, om dom på ett annat sätt varit uppmärksamma på hur motparten uppfattade deras – med egna ögon defensiva – steg som dom var för sig tog i processen.

I den bemärkelsen är den negativa och farliga utveckling, som nu sannolikt lång tid framöver på nästan alla plan kommer att förgifta förhållandet mellan Väst och Ryssland, ett klassiskt exempel på det välkända men beklagligtvis ofta ignorerade ”säkerhetsdilemmat”  i internationell politik mellan parter som – med rätt eller orätt – hyser historisk och/eller geostrategisk misstro mot varandra.

Kritiker varande alltså under 1990-talet och därefter för att Natos utvidgning mot öst under dom givna förutsättningarna inte skulle bidra till det avsedda syftet att ”projicera stabilitet mot öst i Europa”, och därmed – i Natoavtalets anda – till det nordatlantiska områdets ökade säkerhet men snarare till ökad europeisk spänning. Särskilt med Ukrainakriget och dess dystra konsekvenser ser dom nu ut att få mer rätt än dom fruktade. I varje fall om det numera helt dominerande, närmast extrema fokus på dom rent militära delarna av den säkerhetspolitiska verktygslådan får lov att fortsätta oantastat dom kommande åren.

Det är klokt nog att hålla krutet torrt särskilt inom sårbara områden. Men spåren borde förskräcka från det kalla krigets fyrtio år långa, meningslösa och djupt riskfyllda nukleära och konventionella överupprustning och underskott på konstruktiv diplomati.

Frankrikes president Emmanuel Macron såg under Ukrainakrigets första månader (alltså innan han blev hök) anledning att påminna om att ”diplomati är inte det samma som övergivande”. Vi vet i dag att det inte primärt var militär avskräckning, utan smidig och kompromissorienterad diplomati på bägge sidor som under Kubakrisen för drygt 60 år sedan – och i det hela taget under kalla kriget – till sist räddade världen undan en global kärnvapenkatastrof. Den lektionen är också värd att minnas när det gäller dom framtida stormaktsrelationerna, särskilt mellan USA och Kina.

Beslutsfattare i alla läger borde begrunda den kända brittiska militärhistorikern sir Basil Lidell Harts säkerhetspolitiska rättesnöre från kallakrigsåret 1960:

”Fasthåll styrka, om möjligt. Under alla omständigheter, håll huvudet kallt. Ha obegränsat tålamod. Träng aldrig upp en motståndare i ett hörn, och hjälp honom alltid att rädda ansiktet. Sätt dig själv i hans ställe – för att se tingen genom hans ögon. Undvik självrättfärdighet av bara djävulen – inget förblindar mer.”

Poul Villaume, som avled i höstas, var professor i modern historia vid Köpenhamns universitet. Artikeln publicerades ursprungligen i den danska tidningen Informasjon den 26 september i 2024. Den är i sin tur ett utdrag ur epilogkapitlet i Villaumes bok Håbets gennembrud (2024), tredje delen i hans stora verk om det kalla krigets historia.

Översättning från danska av Olle Josephson

Artikel publicerad 10 januari, 2025.