Under universitetslägren för Palestina 2024 var det institutionella svaret på varje krav detsamma: det här är inte rätt sätt att ställa krav på. Vi uppmanades att ordna ett formellt möte och diskutera de akademiska fördelarna med att stödja Palestina och de juridiska motsägelserna med att stödja Israel. Vi uppmanades att engagera oss i akademisk debatt, inte i arga protester. Vi uppmanades att vara mer formella, mindre känslomässiga.
I den naiva tron att universiteten kanske också hade öron, inte bara papegojors munnar, lyssnade vi. Vi skrev en rapport som noga studerade varje officiellt samarbete mellan ett svenskt och ett israeliskt universitet. Dokumentet beskrev sedan den juridiska autonomi som universiteten har att besluta om dessa samarbeten och diskuterade sedan kravet i internationell rätt att offentliga institutioner tar avstånd från krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.
Vi presenterade detta formella dokument för universiteten i september 2024, och sedan ignorerade de oss. Deras fantasi om demonstranter som vilt känslomässiga svärmar av antisemiter var omöjlig att upprätthålla nu när vi höll i en akademisk rapport som krävde bojkott, så de vände ryggen till. För att kunna fortsätta vända ryggen till måste de upprätthålla fantasin om den inneboende palestinska terrorismen.
Palestinier och de som protesterar för Palestina ses endast som ett hot mot judiska studenters överlevnad. Att stödja Israel är neutralt och opolitiskt, som prefketen för Södertörns filosofiska institution hävdar i lycklig okunnighet om hennes uppenbara motsägelser, medan att kräva ett slut på folkmord och institutionell delaktighet i folkmord bara är ”ett smörjmedel för ideologiska påtryckningar”. När studenter samlas för att protestera mot vad Internationella domstolen (ICJ), Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och FN kallar folkmord och illegal ockupation blir de ”en svärm”, utan individuella kroppar, endast igenkännbara genom den rädsla som andra känner inför deras närvaro. ”En mobb. En grupp människor som inte längre agerar som individer.” Palestinierna och deras anhängare är bara ett hot, aldrig hotade. Bara terrorister, aldrig utsatta för terror. Bara spöken, aldrig levande kroppar.
Det som har förvånat mig mest med dessa medskyldiga misslyckanden från svenska institutioner är att de verkar tro att om de vänder ryggen till så kommer kraven att upphöra. De leker tittut som småbarn: de täcker ögonen och världen försvinner. De vill gömma sig i påståenden om objektivitet och förnuft, men störande känslomässiga spöken fortsätter att hemsöka dem.
Judith Kiros 2024 sommarprat i P1 inleds med frågan om vi tror på spöken. I slutet av pratet står det klart att denna tro inte är ett alternativ. Vi kan inte välja att antingen tro eller inte tro. Vår existens, vår överlevnad, möjliggörs av de spöken som omger oss.
I Kiros sommarprat finns det ingen enkel binär förklaring till spökenas betydelse. De är inte bara det förflutnas närvaro, utan också allt det som har gjort oss till dem vi är i dag. För Kiros är spöken inte ens nödvändigtvis döda. Palestinierna i Gaza räknas inte som något annat än ett antal kroppar, som mer skada för att försvara möjlig skada, mer mord som ett svar på rädslan för mord. De lever, men bara som potentiella spöken.
Det är spökens djupa och oroande ambivalens som svenska akademiker och universitet konsekvent har missförstått. De söker en omedelbar lösning på ambivalensen och svårigheterna och ställer sig automatiskt på antingen den svenska eller den israeliska regeringens sida. Universitetens rektorer letar efter sätt att avfärda protester. Om och när den akademiska friheten är i fara, hävdar Anders Hagfeldt, Uppsala universitetsrektor, ”har vi en röst och ett naturligt engagemang”. Förstörelsen av alla universitet i Gaza, ständiga militära attacker mot skolor och vad FN kallar ”scholasticide” är dock inte tillräckligt för att få universiteten att agera.
Hur många fler spöken måste Hagfeldt höra för att han ska agera? Hur många liv är tillräckligt för att aktivera hans ”naturligt engagemang”?
Medan filosofiprofessorer öppet stöder den militära invasionen av Gaza och avfärdar studentprotester som ”leninism”, utrotas döda och levande spöken. De förbjuds att dela med sig av världen. Detta avfärdande förutsätter att det förflutna är isolerat från oss. Det förutsätter att det som inte längre förändras inte längre kan förändra oss. Men då missar man tidens porositet och de sätt på vilka spöken aktualiserar och upphäver möjligheten till en framtid, vilket Kiros så tydligt visar i sitt prat.
Den amerikanske filosofen Fred Moten skriver om det svarta livet som en oskärpa som överskrider de enskilda kropparnas form. Vi är vana vid att föreställa oss människors liv och kroppar som enskilda enheter som kan räknas som lika delar av en helhet. Sveriges befolkning är ett aggregat av 10 miljoner enskilda enheter. Men detta bygger på en särskild historia, en historia där vårt förflutna inte har raderats eller kränkts av andra. Vad betyder vår individuella närvaro om den är avskuren från sitt förflutna, om vår historia förstörs och berättas som någon annans?
Europas och USA:s välstånd byggde på slaveri. Grunden för världens dominerande ekonomier är det lagliga avlägsnandet av svarta människor från att räknas som individuella enheter som utgör lika delar av helheten. Detta förbud mot svart individualitet har resulterat i en märklig ekvation för svarta liv, som Moten skriver, som är ”mer + mindre än ett”. Trots förslavningen, trots utplånandet av den individuella överlevnaden, framträder en oskärpa som överlever. Det är de förslavades förmåga att bli denna oskärpa som gör att de kan överleva. I Kiros prat är denna oskärpa, spökenas obegripliga språk.
För svarta amerikaner som Moten är det inte möjligt att existera utan dessa spöken. De är grunden för hans överlevnad som svart amerikan. Kiros avslöjar hur dessa spöken verkar i allas våra liv, oavsett var, vem eller när vi befinner oss. Det finns inget liv som inte är grundat i en förvirrande kör av spöken som talar till oss på okända språk, men som ändå bär på betydelsen av vår historia.
Svenska akademiker och rektorer har stoppat bomull i öronen och vägrar att höra den förvirrande ambivalensen i detta spökspråk. De söker tydliga lösningar, som de härleder ur de omständigheter som dominerar i nuet. Den israeliska militären är oerhört mäktig, fullt finansierad av världens största militärstyrka, medan Palestina inte har någon militär, ingen officiell status som stat och ingen självständig regering. Så de ställer sig på Israels sida, eftersom Israel talar med den högsta och tydligaste rösten. Palestinska ord uppfattas bara som skrik. De är obegripliga för rationella öron som kräver tydliga svar på varje fråga.
Men spöken ger aldrig tydliga svar. Det finns ingen lösning på att ha blivit dödad, utrotad eller fråntagen sina ägodelar. Det finns inget tydligt svar på förlusten av historia. Delvis beror detta på att de spöken som hemsöker oss inte är individuella. Migration, krig, död och sjukdom drabbar alla, oavsett ursprung eller historia.
De svenska universitetens språkrör missförstår den spöklika kören och inbillar sig att den perfekt speglar deras egna liv. De vita kristna i Ukraina, med en för svenskar bekväm blågul flagga, är omgivna av spöken som svenska universitet förstår, även om de inte talar ukrainska. De förstår genom synen. Dessa människor ser ut att vara mänskliga nog att bry sig om, att tilltala den svenska självuppfattningen som världens omhändertagare. Universiteten inrättar därför en ”en samlad satsning” för att hjälpa ukrainare, Vetenskapsrådet erbjuder finansiering för att ta fördrivna ukrainska akademiker till Sverige, de rikaste svenska familjerna ger miljoner i stöd och den svenska myndigheten för fredsfrämjande inrättar en egen Ukrainaenhet.
Och för Palestina, spöklik tystnad.
Deras blindhet för spöken leder till en oändlig rad av missförstånd. Företrädarna för de svenska universiteten vidhåller sina stolta anspråk på objektivitet och förnuft. De vägleds, hävdar de, av oberoende: ”Forskning och utbildning skall bedrivas oberoende av politik och universitetet skall inte påverkas av påtryckningar utifrån”, som Karlstads rektor Jerker Moodysson skriver.
Men för det första innebär institutionella samarbeten med israeliska universitet att alla forskare tvingas delta i det stora utbud av kurser som universiteten erbjuder för att utbilda soldater och utveckla vapen. Det är just av den anledningen som officiella samarbeten med ryska och vitryska universitet avbröts omedelbart efter Rysslands invasion av Ukraina.
För det andra har trycket på universiteten inte kommit utifrån, som Moodysson påstår, utan från universitetens personal och studenter.
Från alla rektorer är svaret detsamma. Som vi utförligt visar i vår rapport måste rektorerna ha samordnat sina svar. De har ofta publicerats samtidigt och med samma innehåll, trots att detta är olagligt enligt lagen om ministerstyre. Inom loppet av några dagar i maj 2024 ringde universiteten i Umeå, Uppsala, Lund och Stockholm polisen för att avlägsna demonstranter, och tog in en extern institution för att utplåna interna protester, trots att dessa universitet själva hävdar att problemet med demonstranter är att de är externa.
De ser spökenas känslomässiga ambivalens och ringer polisen, vilket gör att de tyst kan vända sig bort medan någon annan utövar våldet.
Vilka är det universiteten talar för när de säger att de inte kan agera politiskt? Och vem vägrar de att tala för? Högskolelagen hävdar att ”Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa”, vilket även gäller ”nationellt och globalt”. Juridiskt sett har universiteten inte ansvar för tidigare generationer, utan endast för de som lever och kommer att leva.
Vad missar vi när vi bara fokuserar på framtiden? Framtiden, som Kiros klargör i sitt sommarprat, är inte oberoende av det förflutna. Det finns ingen rättvisa i framtiden om det inte är rättvisa för det förflutnas orättvisor, och det finns ingen nytta med rättvisa om vi inte känner den fortsatta närvaron av dessa orättvisor idag.
Spökena från strukturellt och personligt våld fortsätter att hemsöka oss och talar förvirrande på språk som vi inte förstår, men vi vet ändå att de fortsätter att tala. Om vi inte gjorde det skulle vi inte kunna föreställa oss rättvisans innebörd, och politik och etik skulle inte vara något annat än en reproduktion av vad vi känner nu, utan tillgång till komplexiteten och ambivalensen i vad dessa känslor innebär.
Strax före min disputation sa prefekten vid den institution där jag arbetar – Engelska institutionen i Uppsala – att efterordet till min avhandling inte var gångbart. Det var för känslomässigt. Det var inte objektivt och vetenskapligt. Efterordet hyllar lägren och fördömer de stumma institutioner som inte har förstått sin plikt att ta hand om studenter och forskare över hela världen. Det var för känslomässigt för att kunna registreras i hans fantasi om objektiv forskning.
Jag insåg då med fasa att han var oförmögen att se spöken. Han förstod inte att vi är hemsökta av våra misslyckanden att bry oss, att vi ständigt är omringade av dem vi har förlorat och dem vi inte lyckas hålla närvarande. Han lever i ett hålrum, ett vakuum utan det förflutnas hemsökande närvaro. Utan det förflutna har vår nutid ingen politisk angelägenhet. Varje förlust är uppskjuten, en framtid som ska komma utan prejudikat.
För dem av oss som känner av de spöken som hemsöker oss är framtiden redan skriven. Den bestäms av det förflutna. Decennier av bosättarkolonial ockupation förutbestämmer framtiden för apartheid i Israel. Apartheid förutbestämmer framtiden för blockad och påtvingad svält. Blockaden förutbestämmer folkmordets framtid. Denna ofattbara förlust av varje framtid präglas redan av misslyckandet med att förändra det förflutna. Vad kommer efter folkmordet? Vilken framtid bestäms av detta år av oändlig skräck? Spökena från ockupation, apartheid, blockad och folkmord kräver att vi agerar för att snarast utrota den framtid som följer på folkmord. De kräver att vi lyssnar till deras förlust.
Universiteten vill bestämma om de tror på spöken. De vill enbart agera för den officiella framtid som passar in i regeringens fantasier om en värld utan obesvarbara frågor, utan ryssar, utan palestiniernas förvirrande skrik. Spöken är inte enskilda kroppar, utan en oskärpa som talar ett språk vi inte förstår. Denna oskärpa bestämmer ändå allt vi gör. Förtryckarnas och de förtrycktas förlorade liv omger oss. Vi kan välja vilken av deras framtider vi följer. Vi kan antingen ta hand om de spöken som skapade och skapar denna värld, eller så kan vi ignorera deras förvirrande kör och i stället välja tystnad och förlust.
Judith Kiros avslöjar de spöken som omger universiteten och betonar ambivalensen i deras krav. Vi kan samtidigt bry oss om alla de liv som gått förlorade i Hamas massaker på israeler och om de palestinier som massakrerats av Israel. Vi behöver inte försvara massmord eller avsäga oss allt ansvar. I stället kan vi, som Kiros, lyssna till kören av globala spöken som kräver att vi agerar. De kräver av oss att vi tar hand om det förflutna och dess skapande av en möjlig framtid. Om svenska universitet vill lyssna till de skrik som hemsöker dem måste de avsluta samarbeten med israeliska universitet som kräver tystnad medan de förvandlar varje palestinier till ett spöke.
Elliot Mason är doktorand i amerikansk litteratur vid Uppsala universitet och författare till böckerna Instagram Archipelago: Race, Gender, and the Lives of Dead Fish (Zero, 2022) och Building Black: Towards Antiracist Architecture (punctum, 2022).
Artikel publicerad 11 december, 2024.