I Sverige mottogs nyheten som en chock. Öcalan uppmanade PKK att lägga ned sina vapen och att organisationen borde upplösas. Somliga ansåg att detta var en historisk händelse som saknade motstycke, trots att Öcalan tidigare uppmanat PKK att lägga ned vapnen men också rent faktiskt upplöst organisationen.[1] Andra hävdade att PKK var militärt besegrade och tvingades till en fredsöverenskommelse med Turkiet, bland annat ISDP-affilierade Halil Karaveli.[2]
Faktum är att det är Turkiet, snarare än PKK, som sträckt ut handen på grund av att de känner sig hotade av händelseutvecklingen i Syrien. Turkiets oro grundar sig i ett alltmer aggressivt Israel och den nya maktbalansen i regionen, vilket har tvingat landet att söka fred med PKK.
Turkiets enskilt största intresse i Syrien har alltid varit att motverka ett kurdiskt självstyre i landets norra delar. Den autonoma administrationen där anklagas av Turkiet för att ha nära band till PKK, vilket gör att landet betraktar en sådan autonomi som ett existentiellt hot mot den turkiska nationen och dess nyottomanska ambitioner.
Det kan därför verka paradoxalt att HTS:s (Hayat Tahrir al-Sham) maktövertagande i Damaskus har tvingat Turkiet till en potentiell fredsuppgörelse med PKK, eftersom HTS är en organisation med nära band till Turkiet, men också har en egen fientlig inställning gentemot kurder. Efter HTS framfart i slutet av förra året, som delvis möjliggjordes genom Turkiets stöd, har Turkiet även fått möjlighet att angripa SDF, självstyrets försvarsstyrkor, i norra Syrien.
Men faktum är att Jolanis maktövertagande gör det svårare än någonsin för Turkiet att förhindra en kurdisk autonomibildning. Under större delen av inbördeskriget har Turkiet utnyttjat maktbalansen mellan USA och Ryssland för att förhindra en kurdisk autonomi i Syrien. Ett tydligt exempel på detta är enligt Dr. Cevat Dargın, Turkiets invasion av Afrin 2018.
I operationer som Afrin spelade Ryssland en central roll genom att dra tillbaka sina trupper från regionen och ge Turkiet tillgång till syriskt luftrum, vilket gjorde det möjligt för Ankara att rikta in sig på kurdiskkontrollerade områden utanför de territorier som står under amerikanskt beskydd. För Ryssland var det en strategisk vinst att överge kurderna – som till stor del är allierade med USA – i utbyte mot att säkra en formidabel allierad och viktigt NATO-medlem som Turkiet i den syriska konfliktzonen.[3]
Nu, med Assad-regimen bortkopplad och därmed även Iran och Ryssland, försvåras Turkiets position i det långvariga hegemonikriget i Syrien.
Turkiet måste idag förhålla sig till färre aktörer och ett nytt politiskt landskap där USA och Israel har en allt starkare roll och inflytande. USA stöttar fortsatt självstyret i norra och östra Syrien, medan Israel har blivit allt mer aggressivt, drivet av imperialistiska ambitioner i Mellanöstern. Likt Turkiet ockuperar Israel delar av Syrien – i Israels fall landets södra delar. Israel betraktar nu även den Turkiet-stödda HTS-regimen som ett hot mot sin säkerhet och under de senaste veckorna har de israeliska angreppen ökat.
Samtidigt finns en ständigt överhängande risk för ökade spänningar och potentiell militär konfrontation mellan Iran och Israel, vilket skulle kunna skapa ett maktvakuum i Iran. I ett sådant scenario är det inte osannolikt att kurdiska oppositionella grupper etablerar ännu ett självstyre i östra Kurdistan. Vi ser alltså tydligt hur ett alltmer antagonistiskt förhållande har vuxit fram mellan Turkiet och Israel, som har starka motstående intressen i Syrien och Mellanöstern.
I detta nya geopolitiska läge ser vi också hur Israel utnyttjar minoritetsfrågor till sin fördel för att motverka turkiskt och iranskt inflytande i regionen. Uttalanden från Netanyahu och andra israeliska ministrar om att stödja kurder, druzer och skydda andra minoriteters rättigheter är inte slumpmässiga. De reflekterar Israels strategiska positionering mot HTS, Turkiet och Iran, snarare än ett genuint stöd för Syriens minoriteter.
För Turkiet är Israels ageranden i Syrien och uttalanden helt avgörande. Turkiet är medvetna om att den nuvarande status quo – med fortsatt amerikanskt eller potentiellt israeliskt stöd för kurder – kan leda till en de facto autonomi för självstyret i norra Syrien. Idag är frågan inte nödvändigtvis om det blir en kurdisk autonomi i Syrien eller inte, utan möjligen när och med vems ”godkännande”.
Allt detta har tvingat Turkiet att söka fred med PKK. Om Turkiet kan få PKK att lägga ned sina vapen i utbyte mot utökade rättigheter för kurder i Turkiet, samt ett potentiellt erkännande av administrationen i norra Syrien, skulle landet effektivt kunna minska en stor del av Israels inflytande i regionen, samtidigt som de eliminerar hotet från PKK.
För Turkiet handlar detta om att säkerställa sin framtida existens i det nya Mellanöstern som håller på att ta form. Erdoğan förefaller förstå detta i viss utsträckning, men det finns krafter inom den turkiska staten som motsätter sig fred med PKK. Samtidigt fortsätter kriget i norra Syrien och de turkiska angreppen mot påstådda PKK-mål i södra Kurdistan i Irak.
I turkisk media rapporteras det dock om att DEM-partiets Imrali-delegation snart kommer besöka självstyret i norra Syrien, vilket är ett hoppfullt tecken på att fred i Kurdistan kan vara på väg, även om vägen dit är lång och bräcklig.
[1] https://www.freeocalan.org/news/english/kadek-dissolves-itself
[2] https://www.flamman.se/ocalan-ber-pkk-upplosa-sig-historiskt/
Artikel publicerad 06 mars, 2025.