Vissa lögner cementeras. Därför svarar Anna Ardin på Mats Parners text – fyra år senare.

I februari 2022 publicerade Mats Parner en text på Clartébloggen om Assangeärendet. Han utgick från min bok I skuggan av Assange, som han till en början ansåg trovärdig. Senare menade han dock att Nils Melzers bok fick “alla pusselbitar att falla på plats”. Problemet är att Melzers version i praktiken är en konspirationsteori som bara fungerar genom en mycket kreativ hantering av fakta – där två kvinnor som vittnat om övergrepp förvandlas till medskyldiga till tortyr, och mannen som utsatte dem till deras offer. Jag är uppriktigt sagt trött på att se samma påhitt upprepas gång på gång utan att bemötas.

Det som hände i Stockholm 2010 tillhör min ungdom. Jag var en av två målsägande och utsattes för brott som klassats som sexuellt ofredande, sexuellt tvång och försök till våldtäkt. Den andra utsattes för våldtäkt. Vi står fast vid våra berättelser.

Jag skrev en bok för att det skulle få vara mitt slutord. Men det räcker inte. Vissa lögner rinner inte ut i sanden; de cementeras, länkas, citeras och återanvänds. Det är därför jag svarar nu, fyra år senare. Och det är därför jag inkluderar en detaljerad faktakoll av Parners tio bärande påståenden, där vart och ett motsägs av tydliga bevis kartlagda i domstolsavgöranden, åklagardokument eller Melzers egna rättelser. Det går att läsa nedan.

Men det här handlar inte främst om faktafel. Det handlar om varför felen får leva vidare, och vad det betyder.

Rörelser som ruttnar inifrån

I Parners text blir Julian Assange framför allt en symbol. När det har skett, när symbolen har skapats, kan kvinnors rättigheter bara hanteras på två sätt: antingen blir de en parentes (”större saker står på spel”), eller så måste de omtolkas och bortförklaras (”de ville ju bara ha HIV-test”, ”polisen hittade på”). Parner gör både och.

Och detta har konsekvenser. Det börjar i en berättelse som i sig är legitim: staters övergrepp, krigsbrott, övervakning och maktmissbruk måste avslöjas. Men när den berättelsen knyts till en enskild person uppstår frestelsen att försvara personen i stället för principerna. Då blir nästa steg att allt som hotar hjältebilden måste bortförklaras. Att kvinnors berättelser om övergrepp inte kan tas på allvar – eftersom de stör den större berättelsen – är en klassiker. Och när en rörelse börjar göra sådana bortförklaringar händer något med den. Den slutar försvara principer och börjar försvara maktmissbruk. Det är så rörelser börjar ruttna inifrån.

Det är det som gör Parners text till mer än en nostalgisk Assange-text: Den blir ett kugghjul i ett maskineri där kvinnors vittnesmål alltid är det som ska offras för ”den stora saken”.

Ett globalt mönster

Kvinna till Kvinna visar i sin kartläggning 2023 att 75 procent av kvinnor och queera rättighetsaktivister uppger att de eller deras organisation hotats eller trakasserats. Nästan 25 procent har fått dödshot. En del av detta handlar om statligt förtryck. En annan del handlar om något mer svårhanterligt: hur kvinnor som berättar om övergrepp möts av misstänkliggörande, även i de rörelser de själva är en del av.

Min bok har översatts till bland annat persiska och kvinnorna jag fått kontakt genom den översättningen har skarpa analyser kring maktmissbruk inom både regimens och oppositionens strukturer. De bekräftar också något kvinnorättsaktivister världen över redan vet: Maktmissbruk i den egna rörelsen är inget undantag. Assange-debatten är ett tydligt exempel på hur den mekanismen fungerar. Det är därför detta inte bara är något som rör mig – och inte bara är “Assange-ärendet” – utan en fråga om vad som händer med en rörelse när den börjar göra undantag från sina egna principer om jämlikhet, rättssäkerhet, sanning, transparens och ansvarsutkrävande.

Vad som står på spel

I praktiken legitimerar Parner hur Melzer använder sin position som FN:s särskilda rapportör för tortyr för att anklaga två enskilda kvinnor, av vilka den ena råkar vara jag, för medverkan till tortyr – för att vi använde vår lagstadgade rätt att kräva upprättelse efter sexuella övergrepp.

Det är inte bara ett angrepp på oss. Det är ett angrepp på principen att kvinnor har rätt att använda rättssystemet på lika villkor. Det är också ett budskap till alla som utsätts: berätta och du kommer aldrig bli fri från anklagelserna om hur du förstörde din förövares liv och skadade din rörelse.

Gråzonerna som avgör

En svensk vänster värd namnet måste klara de här gråzonerna: försvara pressfrihet utan att skapa helgon, och försvara kvinnor utan att kräva perfekta offer. Den måste kunna säga: ja, visselblåsande kan vara historiskt viktig och nej, det ger ingen frisedel från ansvar. Den måste kunna säga: ja, stater kan förfölja journalister och nej, det betyder inte att alla som anklagar journalister (eller hackers eller någon annan viktig snubbe) ljuger. Den behöver konstatera att kvinnors rättigheter är en del av samma kamp – inte ett hinder för den.

Den här frågan avgörs inte av vem som har mest patos eller den vackraste berättelsen. Den avgörs av vem som klarar att hålla fast vid principer när det gör ont: att rättsstatens mekanik gäller även när den riktas mot ”våra” hjältar; att kvinnors kroppsliga integritet inte är förhandlingsbar; och att källkritik gäller också när man hellre vill tro på konspirationsteorier.

Det är därför jag skriver detta, fyra år senare. Inte för att jag tror att Parner kommer ändra sig. Men för att nästa gång någon står i valet mellan att tro på symbolen eller lyssna på kvinnan, ska det finnas en dokumenterad motberättelse som visar: Nej, du behöver inte välja. Du kan försvara pressfrihet och kvinnors rättigheter samtidigt. Det är bara svårt om du redan bestämt dig för vem som förtjänar att bli trodd.

Anna Ardin
Doktorand
Marie Cederschiöld högskola

En detaljerad faktakoll av Parners tio bärande påståenden – där samtliga motsägs av domstolsavgöranden, åklagardokument eller Melzers egna rättelser – går att läsa här nedan.

Faktakoll av tio bärande påståenden i Mats Parners artikel

Påstående 1: Melzer är utsedd av UNHCR och därmed neutral auktoritet

Parners citat: ”Född i Schweiz innehar Melzer professurer i internationell rätt i Genève och Glasgow men är också, av FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHCR), utsedd till ’särskild rapportör’ i frågor rörande övervåld, tortyr och misshandel runt om på vår jord.”

Korrigering: Parner anger fel FN-organ redan i grundfakta. UNHCR är FN:s flyktingorgan (United Nations High Commissioner for Refugees). Melzer är inte utsedd av UNHCR, utan av FN:s råd för mänskliga rättigheter (Human Rights Council). Detta framgår tydligt av Melzers egna brev där han anger att han agerar ”pursuant to Human Rights Council resolution 34/19”.

Att Parner förväxlar FN:s flyktingorgan med Människorättsrådet är inte avgörande i sig, men det indikerar en slarvighet i faktakontroll som genomsyrar hela artikeln. När Parner presenterar Melzer som neutral auktoritet bortser han också från att Melzer aldrig kontaktade någon av oss målsägande eller våra företrädare för att verifiera sin framställning.

Källor:

Påstående 2: HIV-test var kvinnornas ärende, inte brottsanmälan

Parners citat: ”När Anna Ardin och den andra kvinnan begav sig till polisen, så var det emellertid INTE för att anmäla eventuella brott; de ville ha besked om hur Assange på enklaste sätt kunde avkrävas ett HIV-test.”

Korrigering: Detta är en av de mest spridda konspirationsteorierna i Assange-fallet. Berättelsen bygger till stor del på tredjehands-”citat” filtrerade via Assange och hans försvar – inte på våra egna ord.

Det finns också en grundläggande juridisk fråga som Parner bortser från: svensk åklagare är bunden av förundersökningsplikt när det finns anledning att anta att brott begåtts (7 kap. 1 § rättegångsbalken). Det är inte en privat förhandling mellan ”två kvinnor och en polis” som Parner framställer det – det är rättsstatens grundläggande mekanismer för att upprätthålla lika rätt inför lagen.

Det stämmer att HIV-testet var min bevekelsegrund. Eftersom brotten jag utsattes för handlade om bland annat tvångsinseminering, och jag på grund av detta hade en befogad rädsla för blodsmitta (givet min personliga kännedom om den misstänkte) var detta viktigt för mig. Mitt vittnesmål om vad jag utsatts för ledde till en upprättad anmälan som jag själv inte hann ta ställning till pga att det föll under allmänt åtal. Men jag och den andra kvinnan står fullt ut för våra vittnesmål, och hade jag fått möjlighet att ta ställning till anmälan hade jag anmält, även om detta faktum inte har någon bäring i skuldfrågan.

Källor:

Påstående 3: Polisen fabricerade målsägandens utsaga

Parners påstående: Parner upprepar Melzers påstående att polisen ”fabricerade” en målsägandes berättelse, vilket skulle vara startpunkten för hela ärendet. 

Korrigering: Detta är också en viktig konspirationspusselbit i Assange-debatten. En normal administrativ rutin i hur polisens anteckningar förs görs om till ”bevis” för att hela ärendet är uppfunnet. Detta är också därför en fråga som jag ägnat betydande kraft åt att undersöka och utrymme åt att förklara i min bok, som Parner menar att han läst. 

Vad som faktiskt hände: Samma fredag som vi första gången gick till polisen gjorde polisen IK ett långt förhör med den andra målsäganden som avslutades närmare klockan sju på kvällen. Hon antecknade efter hand men hann inte skriva rent innan helgen. På måndagmorgonen var IK inte längre kopplad till utredningen och hade därför inte tillgång till dokumentet. Hon frågade då polisen MG, som tagit över ansvaret, hur hon skulle göra. MG klippte ut texten och mejlade den till henne så att hon kunde skapa ett nytt dokument för att slutföra renskrivningen. I polisens system får dokument det datum de skapades, inte det datum förhöret gjordes.

Det handlar alltså inte om fabricering eller nya uppgifter, utan om tekniska detaljer kring hur polisens elektroniska diarieföring fungerar. Ett PM från förundersökningsprotokollet förklarar exakt detta – ett PM som finns sökbart på nätet men som Melzer aldrig läst eftersom Assanges försvar inte delat det med honom (Melzer uppger själv att han inte får söka verifiera uppgifter han fått från tortyroffer). Åklagarens yttrande till tingsrätt beskriver händelseförloppet och kallar försvarets redogörelse för ”på väsentliga punkter felaktig”. 

Melzer stannar inte vid att påstå fabricering – genom att hävda att jag och polisen ”delar agenda” insinuerar han att jag är involverad i en komplott. När jag kontaktade Melzer med ett 23 sidor långt dokument som visade de logiska förklaringarna till detta och andra felaktigheter, svarade han att han inte kunde ta mina påståenden för sanningar utan att utreda dem vidare. Men i stället för att utreda dem började han använda det jag skrivit mot mig. En kampanj som alltså ligger till grund för även Parners Clartétext. 

Källor:

Påstående 4: Assange samarbetade och gjorde allt man kan begära

Parners citat: ”Men sökte inte Assange undfly sitt ansvar genom att hastigt bege sig utomlands? Jo, så förhöll det sig officiellt, men i praktiken gjorde han allt man kan begära för att vara till lags och uppsköt sin tilltänkta resa till Berlin med en hel månad för att kunna rentvå sig.”

Korrigering: Westminster Magistrates’ Court (2011) drog en helt annan slutsats än Parner. Domstolen konstaterade att det var rimligt att anta (”reasonable to conclude”) att Assange ”deliberately avoided interrogation” under kritiska dagar i utredningen. Domstolen fann också att det saknades bevis för att han var lätt att nå (”no evidence he was readily contactable”).

Domstolen gick ännu längre i sin bedömning av försvarets framställning: den konstaterade att Björn Hurtigs uppgift om att åklagaren inte försökt kontakta Assange var ett “deliberate attempt to mislead the court” och att denna vilseledande information också påverkade försvarets egna vittnen. Domstolen tvingade nämligen Hurtig att visa sina SMS, och kunde i realtid under pågående förhandlingar se att de meddelanden åklagaren påstod sig ha skickat faktiskt kommit fram till Hurtigs telefon. Lögnen avslöjades alltså direkt i rättssalen.

Åklagarens yttrande (2014) redovisar datum för upprepade försök att boka förhör: kontakt med försvararen 21 september för att boka förhör, upprepade kontakter, och den 27 september meddelade försvararen att han inte nått sin klient. Efter detta anhölls Assange i sin frånvaro. Advokatsamfundet utdelade senare en varning till Hurtig för att ha ljugit om att Assange varit tillgänglig.

Källor:

Påstående 5: Assange fick tillstånd att lämna Sverige

Parners citat: Parner upprepar Melzers linje att Assange ”fick tillstånd” av åklagaren att lämna Sverige och därför inte ”flydde”.

Korrigering: Detta är direkt felaktigt. Åklagarens eget yttrande (2014) är explicit: ”Det har inte… lämnats något ’tillstånd’ för Julian Assange att lämna landet.”

Vad som var sant: det fanns inga formella tvångsmedel (som reserestriktion) före anhållan i sin frånvaro. Men avsaknad av formellt hinder är inte detsamma som ”tillstånd”, i synnerhet då Assange de facto var kallad till förhör. Skillnaden är juridiskt betydelsefull: när Parner och Melzer påstår att Assange ”fick tillstånd” skapar de intrycket av att svenska myndigheter godkände hans avresa – vilket är falskt.

Källor:

Påstående 6: Förundersökningen kollapsade i brist på bevis

Parners citat: ”Först i november 2019(!) kollapsade den svenska förundersökningen slutgiltigt i brist på bevis – för tredje gången efter att vid två tillfällen ha återupptagits.”

Korrigering: Parner missrepresenterar åklagarens beslut. Åklagarmyndighetens pressmeddelande och beslut om nedläggning (19 november 2019) anger ett annat motiv än ”brist på bevis”: att nio år påverkat bevisläget så att ”bevisningen har försvagats avsevärt”.

Avgörande är att åklagaren explicit säger: ”Jag bedömer fortfarande att målsägandens uppgifter är trovärdiga och tillförlitliga. Men (…) bevisläget nu är sådant att det inte längre finns förutsättningar att väcka åtal.”

Vad betyder det att bevisningen försvagats? Efter nio år påverkas vittnens minnen. DNA-bevisning som hade kunnat säkras 2010 skulle inte kunna säkras. Och framför allt: möjligheten att förhöra Assange och få hans version innan preskription inträdde hade uttömts (se påstående 10), efter åratal av obstruktion från hans sida. När förhör väl kunde ske på ambassaden vägrade han svara på samtliga frågor och vägrade DNA-prov. Det är fundamentalt annorlunda än påståendet att “det inte fanns något” eller att vi målsägande var otrovärdiga.

Källor:

Påstående 7: Åklagaren läckte till pressen

Parners påstående: Parner antyder att svenska åklagare aktivt läckte information till Expressen för att smutskasta Assange.

Korrigering: Åklagarmyndighetens egen kronologi från augusti 2010 säger: informationen nådde en redaktion på ett sätt myndigheten inte känner till och inte får efterforska (enligt svenska sekretessregler). Jouråklagaren bekräftade endast att ärendet fanns men lämnade inga detaljer.

Det finns ingenting som binder åklagaren till läckande av uppgiften. Informationen kunde ha kommit från polisen, från någon vi målsägande talat med, eller från Assange själv. Att Parner gör detta till ett ”bevis” för att staten aktivt smutskastat Assange är en ren konstruktion.

Här ser vi också hur Parner arbetar: han gör en reell systemfråga (offentlighetsprincip, sekretess, mediedynamik) till ett moraliskt scenario där ”staten” aktivt förföljer Assange – och där vi kvinnor reduceras till statens redskap. Det är en spegelvändning av att även vi  faktiskt betalat priset för denna mediedynamik.

Källor:

Påstående 8: Melzer gjorde en uttömmande och forensisk bedömning

Parners citat: Parner beskriver Melzers bok som ”lika skarpsinnig som uttömmande” och presenterar den som en definitiv granskning.

Korrigering: Melzer gjorde inte någon egen utredning, han kollade inte fakta med några källor. Melzer säger själv uttryckligen att han har metodologiska begränsningar i sitt arbete: enligt sitt mandat får han tydligen inte faktagranska påståenden från den som anklagar en stat för tortyr (dvs. Assange), eller göra någon egen utredning. Han erkänner alltså öppet att det är Assange och hans försvars berättelse han sprider.

Han kontaktade aldrig oss eller våra företrädare. Och när jag försökte kontakta honom med en 23 sidor lång skrivelse där jag gick igenom samma felaktigheter som Parner skriver, och fler, hävdade han att han inte kunde lita på våra vittnesmål utan skulle behöva utreda om det vi säger stämmer. Detta skapar en asymmetrisk bevisstandard där Assanges och hans försvars version accepteras utan granskning, medan våra korrigeringar, trots att vi kan bevisa att Assanges framställning är felaktig, avvisas. I praktiken kontrollerade han inte heller mina korrigeringar, utan klippte i stället ut lösryckta citat ur skrivelsen och använde dem mot mig i sin fortsatta kampanj för Assange och mot oss.

Det var inte bara jag som protesterade. Över 600 jurister och akademiker protesterade mot hans framställning i ett öppet brev som pekade på att hans ton var “ovärdigt en FN-mandatinnehavare”, att han visade “okänslighet för offer för sexuella övergrepp samt en djupgående brist på förståelse”, och att han bröt mot sitt eget mandat (FN:s människorättsråds resolution 34/19) som kräver att han ska “integrera ett genusperspektiv och ett offercentrerat förhållningssätt” i sitt arbete. Juristerna påpekade också att Melzer “upprätthåller det farliga narrativet” att anklagelser mot mäktiga män rutinmässigt avfärdas som uppmärksamhetssökande eller som del av en konspiration. Men inte heller detta fick honom att sluta sprida samma felaktiga berättelse.

En av de mest problematiska delarna av hans framställning är hur han blandade ihop våldtäktsanklagelsen och knutit den till fel målsägande. Hans centrala påstående var att “målsägande” själv påstått att hon inte våldtagits, vilket skulle bevisa att hela ärendet var fabricerat. Det var jag som sa detta till Aftonbladet, eftersom tvångsinseminering inte räknas som våldtäkt juridiskt i den svenska brottsbalken. Men det var inte mig han misstänktes för att ha våldtagit; det var den andra målsäganden. Som han också tvångsinseminerat, fast då hon sov (vilket räknas som våldtäkt eftersom samtycke inte heller gavs till själva penetrationen). När Melzer tvingades korrigera detta fel (“due to an apparent translation and filing error”) hade hans felaktiga version redan spridits globalt som “bevis” för att kvinnorna själva sa att inget brott skett. I sitt uppföljningsbrev reviderar han beskrivningen men hävdar samtidigt att korrigeringen inte påverkar hans övergripande slutsatser, trots att hela hans argument vilade på sammanblandningen.

Detta är precis det mönster Parner reproducerar: När sakfelet blir uppenbart flyttas tyngdpunkten till en större berättelse som bygger på en lång rad felaktigheter. Det är så konspirationsteorier fungerar och det var så häxor kunde brännas.

Källor:

Påstående 9: Sverige borde ha garanterat icke-utlämning till USA

Parners citat: ”Till Sverige vågade han inte återkomma, eftersom vår regering, i likhet med sin engelska motsvarighet, vägrade att garantera hans säkerhet i utlämningsärendet.”

Korrigering: Sveriges regeringssvar (12 juli 2019) till Melzers brev förklarar varför detta krav var juridiskt omöjligt: Regeringen får inte ingripa i pågående ärenden eftersom åklagarmyndigheten är oberoende (konstitutionellt skyddad självständighet enligt 11 kap. 7 § regeringsformen).

Dessutom var varje diskussion om utlämning till USA hypotetisk eftersom ingen begäran riktats till Sverige. Om Assange hade överlämnats till Sverige via en europeisk arresteringsorder (EAW) skulle dessutom den överlämnande statens (Storbritanniens) samtycke krävas för vidareutlämning till tredje land enligt 28 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Detta är inte ”svensk ovilja” som Parner framställer det. Det är den rättsstatliga konstruktionen som finns just för att politiska intressen inte ska kunna instruera åklagare – åt något håll. Den konstruktion som ska skydda också oss målsägande från politisk inblandning.

Källor:

Påstående 10: Förhör i ambassaden visar att allt kunde lösas i London

Parners påstående: Parner antyder att förhöret i Ecuadors ambassad 2016 bevisade att Sverige ”enkelt” kunde ha löst allt i London och därmed valde en ”hårdare väg” i onödan.

Korrigering: Detta är en direkt missvisande framställning. Åklagarmyndigheten beskriver att Ecuador beviljade rättslig hjälp men under särskilda villkor: Förhöret skulle genomföras av ecuadoriansk åklagare enligt ecuadoriansk lagstiftning. Svensk åklagare och polis fick närvara men kunde inte själva leda förhöret utan var tvungna att skicka alla frågor och bevisning i förväg. Åklagaren invände då de misstänkte att Assange skulle få ta del av allt material och inne kunna konfronteras med bevisning på det sätt som behövs vid förhör. 

Det var också så att DNA-prov endast kunde tas om Assange samtyckte, eftersom Ecuador inte beviljade några tvångsmedel. Efter intervjudagarna 14-15 november 2016 skulle resultaten rapporteras i en skriftlig redogörelse från Ecuador till svenska åklagare, och sekretess gällde enligt ecuadoriansk lag.

Parner utelämnar också vad som faktiskt hände när åklagaren när ärendet närmade sig preskription accepterade att göra förhöret via Ecuador: Assange vägrade att svara på en enda fråga och vägrade DNA-testet. Precis som åklagaren hade förutspått kunde Sverige inte tvinga honom inom dessa diplomatiska ramar. Detta bekräftade att åklagarens ursprungliga bedömning var korrekt: ett rättssäkert förhör med möjlighet till det DNA-prov som var centralt för den tekniska bevisningen och eventuell häktning krävde att utredningen genomfördes inom svensk jurisdiktion, vilket i sin tur förutsatte att Assange överlämnades till Sverige.

Att Parner – liksom Melzer och Assange – använder ambassadförhöret som ”bevis” för att Sverige borde ha kunnat lösa allt i London mycket tidigare blir därmed absurt: ambassadförhöret visade ju tvärtom exakt varför åklagarens bedömning var riktig från början. 

Källor:

Artikel publicerad 08 mars, 2026.