Det nuvarande kriget i Sudan är ett resultat av årtionden av konflikter, förtryck och ojämlik regional utveckling. Muzan Alneel beskriver krigets bakgrunder och framtidens möjligheter.
Det pågående kriget i Sudan har resulterat i världens största folkförflyttning. Mer än 14 miljoner människor har tvingats ut ur sina hem och för att söka skydd både inne i och utanför landet. Antalet är centralt för att belysa den förödelse som orsakats av det nuvarande inbördeskriget. Men konflikten är inte på något sätt Sudans första möte med krig och förstörelse.
I själva verket har landet länge varit känt för sina ihärdiga och många krig. Afrikas längsta inbördeskrig i Sydsudan före självständigheten i Sydsudan 2011, Darfurkriget i början av 2000-talet och kriget i södra Kordofan och Blå Nilen från 2011 till 2020. Det nuvarande kriget, som nu sträcker sig in i sitt tredje år, har dock visat sig vara mer förödande än någon av sina föregångare.
Orsakerna till denna förödelse ligger i strukturella faktorer som formar landets ekonomi och demografi, såväl som i de ackumulerade skador som orsakats av dessa årtionden av krig. Före den 15 april 2023 då kriget bröt ut mellan Rapid Support Forces (RSF) och de sudanesiska väpnade styrkorna (SAF), kämpade folket i Sudan redan med konsekvenserna av en extrem underutveckling, vilket förvärrades av centraliseringen av infrastruktur och resurser. Endast mellan 30 och 50 procent av befolkningen hade till exempel tillgång till elektricitet, med täta avbrott även för dem som var anslutna till elnätet. Dessutom var denna tillgång mycket ojämn geografiskt. Majoriteten av den elektriska infrastrukturen var koncentrerad till huvudstaden Khartoum och grannstaten Gezira, med endast osäkra förbindelser till några stadskärnor i periferin.
Denna ordning är inte unik bara för elnätet, utan sträcker sig över alla offentliga infrastrukturer, från hälsa och utbildning till telekom och banker. Samma mönster kan observeras i distributionen av produktionen. Över 70 procent av Sudans storskaliga industrianläggningar är koncentrerade till Khartoum och Gezira.
Detta faktum har en dubbel påverkan. Det underblåser konflikter samtidigt som det möjliggör för den sudanesiska regeringar att behålla kontrollen över landet trots de ihållande krigen i periferin. Den extrema underutvecklingen i dessa regioner har skapat missnöje bland lokalbefolkningen som i kombination med centralstatens våldsamma förtryck av oliktänkande skapar en grund för uppkomsten av väpnade grupper.
En annan kritisk faktor var den strategi som på varandra följande regeringar använde: beväpna segment av de perifera befolkningarna och bilda paramilitär miliser som i sin tur använts för att krossa oliktänkande eller tvångsmässigt fördriva folk från resursrika områden. Strategin visade sig effektiv, eftersom periferiernas underutveckling gav en stadig mängd av desperata ungdomar som upplevt att gå med i milisen som deras enda väg till överlevnad. För regeringen innebar det ett billigt verktyg för att dämpa missnöjet och minimerade statens direkta engagemang.
En av miliserna som skapades genom denna strategi var RSF, som nu är en av de två viktigaste stridande parterna i den nuvarande konflikten. RSF tog kontroll över huvudstaden i april 2023 och utökade sin kontroll till Gezira i december samma år. Det var första gången i Sudans moderna historia som krigföringen nådde landets ekonomiska hjärta.
Konsekvenserna sträckte sig långt bortom platserna för militära operationer. Miljontals blev fördrivna från huvudstaden, som tidigare hade inrymt över en fjärdedel av Sudans befolkning. Dessa fördrivna befolkningar sökte skydd i delar av Sudan som saknade redan saknade grundläggande infrastruktur för sina infödda invånare, än mindre kapacitet att ta emot flyktingar.
Förstörelsen av den industriella basen i Khartoum och jordbruksprojekt i Gezira ledde till katastrofala ekonomiska förluster, med omkring 70-procentiga minskningar av BNP inom industriproduktionen, 49 procent i tjänstesektorn och 21 procent i jordbruket bara under det första året. Dessa ekonomiska chocker översattes direkt till sjunkande livskvalitet, förlorade inkomster och arbetstillfällen. Den nuvarande förödelsen härrör således från ett dubbelt arv: både de omedelbara våldsamma grymheter i det pågående kriget och de ackumulerade orättvisorna i landets utveckling under tidigare decennier.
Trots denna verklighet betonar beskrivningar av det nuvarande kriget ofta dess aldrig tidigare skådade våld och brott mot mänskligheten, en ram som utplånar lidandet för de miljoner som redan har uthärdat årtionden av krig och underutveckling. De grymheter som begicks av RSF, SAF och allierade miliser på båda sidor fortsätter bara enligt sedan länge etablerade våldsmönster.
RSF-kontrollerade områden vittnar om sitt karakteristiska kaos: fragmenterat styre genom gäng med lösa band till ett centralt ledarskap, utbrett slumpmässigt våld, våldtäkter och systematisk plundring som både rekryteringsverktyg och belöning för gängmedlemmarna. Samma strategier användes av RSF i Darfur och andra delar av Sudan i över tjugo år. Den enda skillnaden nu är att de inte längre sker under den centrala regeringens order, utan faktiskt mot dem.
I SAF-kontrollerade zoner följer våldet ett mer byråkratiskt mönster: påtvingade vräkningar av låginkomstsamhällen under förevändning av säkerhet och utan att tillhandahålla alternativ, massarresteringar av gatuförsäljare. Underprivilegierade samhällen anklagades för att samarbeta med fienden och utomrättsliga mord som utförs av proxymiliser avsiktligt distanserade från staten. En taktik som fulländats med RSF under tidigare år.
När protester först bröt ut mot den nu avsatte president Omar al-Bashir i slutet av 2018 representerade de en kvantitativ omvandling bort från den tidigare civila olydnaden under hans trettioåriga styre. Båda fraktionerna prioriterade att attackera varandras territorium samtidigt som de försummar civila behov i sina egna. Deras enda fokus var att säkra militära tillgångar, som synes när SAF upprepade gånger överger befolkningen till RSF-s brutalitet, för att skydda vapen och personal.
Staden Al-Fashir i norra Darfur exemplifierar detta: den belägrades av RSF i över 18 månader där SAF var barrikaderad i sin befästa centrala bas medan försvaret överlämnades till de så kallade gemensamma styrkorna. Dessa byggde på en ny milis rekryterad från signatärerna till Juba-avtalet, ett avtal som undertecknades 2020 mellan övergångsregeringen och flera väpnade grupper. Avtalet utlovade en väg till att få slut på de långvariga konflikterna, särskilt i Darfur och andra regioner.
Detta systemiska förakt för mänskligt liv återspeglar djupare historiska patologier. Faktum är att placeringen av militära högkvarter i varje stadskärna avslöjar en logik från den koloniala eran: statlig infrastruktur har absolut företräde framför civil överlevnad. Det är logiskt då en sudanesiska armén själv, liksom flera stora styrande enheter och verktyg, inte har genomgått någon översyn eller reform sedan de skapandes av de brittiska kolonisatörerna. Denna dynamik, där staten behandlar sitt folk som koloniala subjekt snarare än medborgare, är inte på något sätt ny utan grundläggande, och går tillbaka till Sudans upprinnelse som en stat som aldrig helt frikopplats från sitt förtryckande ursprung.
Sudans folkliga motstånd visade sig med det revolutionära upproret 2019. Målen var att motsätta sig att tidigare orättvisor skulle glömmas bort samtidigt som att avslöjade de pågående. Ändå har det pågående kriget utsatt den motståndskraftiga rörelsen för en mycket svår prövning, delvis som en följd av den tidigare nämnda centraliseringen.
Det tidigare motståndet inkluderade isolerade protester mot vattenbrist, underutveckling, tvångsförflyttning, fängslande och mord på aktivister och andra statligt ledda brott, liksom spridda arbetarstrider som strejken 2016 mot stigande läkemedelspriser. Upproret i december 2018 spred sig samtidigt över dussintals städer och byar över hela landet genom organiserandet av kommittéer som var utformade för att samordna protester och samtidigt minimera det statliga förtryckets påverkan.
Dessa kommittéer blev en förtrupp för motståndet mot både al-Bashir och den efterföljande övergångsregeringen, allt eftersom den alltmer svek revolutionens mål. De representerade en kvalitativt ny politisk kraft och bröt det monopol som traditionella partier hade på en politisk arena som varit stängd för nya aktörer i årtionden. Kommittéernas medlemmar, som hämtades ur en ung befolkning med dystra ekonomiska framtidsutsikter, var rotade i lokala samhällen, mer anpassade till lokala realiteter och mindre benägna att kompromissa.
Detta visade sig i deras orubbliga motstånd mot ekonomisk liberalisering och normaliseringen av det militära styret, i skarp kontrast till de etablerade partierna som anslöt sig till maktdelningsaffären med militären i augusti 2019.
Efter militärkuppen i oktober 2021 gick kommittéerna i spetsen för en vitaliserad motståndsrörelse, som nu var fri från övergångspropaganda från regeringen. På sin höjdpunkt samordnade över 8 000 kommittéer rikstäckande protester och utvecklade omfattande politiska stadgar som förespråkade ett fullständigt militärt tillbakadragande från regeringsmakten. Genom ihållande demonstrationer lyckades de sätta stopp för statskuppregimen i mer än ett år.
Etablissemangets reaktion på denna gräsrotsrörelse följde förutsägbara mönster: antingen avvisande eller försök att integrera. Traditionella reformistiska partier försökte kapa protesterna och hävdade att de stödde återupprättandet av partnerskapsregeringen före kuppen. En manöver som slog tillbaka när gräsrötterna offentligt uteslöt dessa företrädare från protesterna. På samma sätt drev internationella aktörer som ”FN:s uppdrag i Sudan” på för förnyade militära-civila partnerskap trots den folkliga oppositionen. De försöker även dra in motståndskommittéer in i dessa förhandlingar.
Detta återkommande mönster som belönande militära fraktioner med politisk legitimitet möjliggjorde direkt deras fortsatta våld, inklusive det nuvarande kriget.
Samtidigt som de behöll revolutionära krav på civilt styre och den grundläggande parollen om frihet, fred och rättvisa kunde kommittéerna inte helt undkomma Sudans strukturella centralisering. Fastän de införde nya röster i den politiska diskursen, förblev de begränsade av dessa ramar. Deras nominella horisontella strukturer, både internt och i samordningen mellan kommittéerna, visade sig otillräckliga för att övervinna den centraliserade maktdynamiken.
Den sudanesiska erfarenheten bekräftar ett århundrade av marxistiska teoretiska observationer. Medan de förtryckta naturligt erkänner orättvisor och besitter en enorm revolutionär energi, kräver omvandlingen av denna potential till bestående förändring både vetenskapliga organisatoriska metoder och direkt folklig kontroll över resurser, uppgifter som historiskt fullgjorts av revolutionära marxistiska partier.
Endast med en objektiv analys av statsmakten och den ekonomiska makten samt effekterna av det koloniala arvet kombinerat med disciplinerad organisation som förenar stads- och landsbygdskamper kan Sudan bryta sin cykel av våld och underutveckling.
När kriget bröt ut i april 2023, förkastade initialt merparten av motståndskommittéerna konflikten och vägrade att stödja någon av de krigande parterna. Rörelsen hade då i åratal motsatt sig dessa militära fraktioner. Motståndet mobiliseras kollektivt genom vad som kallades akutrum (”Emergency Room”), vilka var nya samhällsorganisationer bildade för att tillhandahålla viktiga tjänster till krigsbelägrade och fördrivna befolkningar när nu de statliga institutionerna övergav sitt ansvar. Än i dag är dessa akutrum det primära stödsystemet för de mest drabbade av kriget.
Men den sudanesiska rörelsens kroniska brist på ett omfattande revolutionärt politiskt program manifesterade sig på ett kritiskt sätt. Akutrummen utformade till stor del sitt arbete som tillfällig frivillig välgörenhet snarare än att se möjligheten att upprätta genuina nedifrån-och-upp-system för tillhandahållande av tjänster och samhällsorganisation. Vilket var ett missat tillfälle för att utveckla revolutionära praktiker.
Motståndskommittéerna själva, trots sin principiella antikrigsposition, övergick gradvis mot en ohållbar medelposition. De motsatte sig kriget samtidigt som de paradoxalt nog stödde det som de uppfattade som den sudanesiska staten, en enhet som de då beskrev som baserad på dess militära apparat, vilket existerade som en välvillig, politisk institution.
Denna grundläggande missuppfattning av staten som ett neutralt organ snarare än som den härskande klassens instrument påverkade särskilt medlemmarna i stadskommittéerna, av vilka några slutligen omfattade öppet SAF-stöd i ett rättfärdigande av krigstidernas nödläge.
Förespråkare för detta tillvägagångssätt inom såväl kommittéerna som inom revolutionära intellektuella kretsar försvarar sin hållning genom att åberopa vad de karakteriserar som ett existentiellt hot utan tidigare motstycke mot Sudans stat och folk. Även om detta perspektiv historiskt sett är felaktigt med tanke på Sudans långa konflikthistoria, blir det begripligt när man överväger effekterna av den centraliserade utvecklingen som diskuterats tidigare.
De urbana rösternas dominans inom motståndsrörelsen, till stor del från områden som tidigare isolerats från Sudans perifera krig, har inneburit att personliga krigserfarenheter nu snedvrider den politiska analysen, vilket förvanskar de långvariga klagomålen från marginaliserade regioner som föregår den nuvarande konflikten.
När man undersöker krigsförstörelsen i Sudan och motståndsrörelsens begränsningar framträder två starka realiteter: de katastrofala konsekvenserna av centraliserad makt och utveckling, och omöjligheten att i grunden utmana dessa strukturer utan en sammanhängande revolutionär teori och ett disciplinerat parti som är engagerat i dess genomförande.
Genom att nå Sudans urbana politiska och ekonomiska kärna har det nuvarande kriget inte bara spritt förstörelse över hela landet, utan också avslöjat den kritiska svagheten hos en motståndsrörelse som trots anmärkningsvärd motståndskraft saknat det som den mest behövde: en revolutionär organisation inriktad på att omvandla grundläggande maktstrukturer snarare än att bara bekämpa symptomen eller förhandla om ytliga förändringar inom ledarskiktet.
Vägen framåt blir tydlig genom denna smärtsamma lärdom: en varaktig befrielse kräver att man går bortom spontant motstånd för att bygga upp organiserad revolutionär kapacitet. Endast med en objektiv analys av stat och ekonomisk makt, liksom effekterna av det koloniala arvet kombinerat med disciplinerad organisation som förenar urbana och lantliga strider kan Sudan bryta sin cykel av våld och underutveckling. Alternativet är att dagens tragedier ständigt återkommer under olika former, eftersom grundorsakerna förblir obesvarade och förtryckets strukturer består.
Muzan Alneel är en sudanesisk författare med en tvärvetenskaplig bakgrund inom ingenjörsvetenskap, samhällsekonomi och offentlig politik. Artikeln är tidigare publicerad av Rosa Luxemburg Stiftung.
Artikel publicerad 24 november, 2025.