När Silvio Berlusconi trädde fram i den politiska offentligheten i början på 1990-talet stod Italien, och hela västvärlden, inför det som ibland och i backspegeln så naivt dumt, kallats för “slutet på historien”. Kalla kriget var slut och varken antikommunism eller det klasslösa samhället dög längre som övergripande politiska program och det var således nödvändigt för samtliga politiska rörelser att återuppfinna sig själva.
Italiens “första republik” bestod i en efterkrigspolitik med Kristdemokraterna vid rodret, som genom olika koalitionsregeringar under åren sökt parera sina egna familjeorienterade, katolska ideal med marknadsekonomi och den, hos folket i stor utsträckning förankrade, vänsterns krav på radikala reformer – och samtidigt lyda USA:s stränga påbud om att aldrig låta PCI, under en period västvärldens största kommunistparti, delta i regeringsmakten. Kristdemokraterna och kommunisterna tog sig så småningom formen av två slags substater i staten, vilken då delades upp efter en kalla krigets logik. När PCI självmant splittrades 1991, och allianserna mellan dess fiender tedde sig obsoleta, uppdagades snart i vilken enorm utsträckning denna bipolära ordning skapat ett system där korruption, klientelism och osanning blivit hela den italienska statsapparaten och det politiska etablissemangets modo di fare.
En nyliberal falang av kommunistpartiet hade, relativt sett, klarat sig någorlunda helskinnade från korruptionsanklagelser och lyckades genom det nyuppfunna socialdemokratiska partiet, PDS, positionera sig som en kontrast till den gamla, korrupta kristdemokratiska ordningen. Man såg ut att gå mot en seger i valet 1994 och därmed ersätta 1993 års teknokratregering – att tillsätta teknokratregeringar när det blåser snålt skulle senare komma att bli lite av Italiens modus operandi. Men, PDS snuvades på sin seger när Silvio Berlusconi strax innan valet, i direktsänd TV från en studiokuliss föreställande ett kontor, fyrade av ett bländande colgateleende och, som han själv uttryckte det: äntrade spelplanen.
Precis i linje med hans entré gick hela Berlusconis taktik ut på att, i korthet, transformera politik till spektakel och folket till publik – vilket inte minst återspeglas i valet av partinamn: Forza Italia!. Berlusconi var inte en partiledare, han var en boss vars entreprenöriella anima, liksom kapitalismens immanenta kraft, inte visste några gränser. I skärningspunkten mellan politik och business mejslade Berlusconi fram, inte bara ett nytt sätt att bedriva politik (personalisering och varufiering), utan på sätt och vis också ett nytt sätt att vara i världen på. I det vakuum som uppstod när den gamla politiska ordningen imploderade under sina egna lögner kunde Berlusconi med sitt privata medieimperium ta vid för att skapa en ny politisk verklighet som sträckte sig bortom själva sanningsbegreppet – hela poängen var att underkasta politiken den kraft han behärkade bäst av alla: fiktionen.
Under sin tid vid makten skymdes politiken allt för jämnan av Berlusconis egen person, hans många skandaler och konstanta ställningskrig mot åklagare, vilka han avfärdarde som kommunister. Han stod anklagad för alltifrån skattebrott till sällskapande med minderåriga prostituerade. Det senare skulle bland annat utmynna i en märklig politisk historia.
En försommarkväll 2010 plockades en sjuttonårig marockansk flicka i Milano in på förhör hos polisen. Flickan hade ett par månader tidigare vid flera tillfällen frekventerat Berlusconis hem i Milano i utbyte mot pengar och gåvor. När Berlusconi fick kännedom om detta fick han idén att ringa milanopolisen och upplysa om att flickan i själva verket var den egyptiska diktatorn Hosni Mubaraks barnbarn – en diplomatisk kris riskerade att utlösas om hon inte släpptes omedelbart. Flickan släpptes, men så småningom var Berlusconi och flera i hans närmaste krets ändå under utredning i en prostitutionshärva. Milanos offentliga åklagare behövde ett godkännande av parlamentet för att få genomföra husrannsakan. Men Forza Italias parlamentariker ställde sig bakom sin ledare och menade att det var Berlusconi som blivit lurad att tro att det faktiskt var Mubaraks barnbarn han träffat. Åklagarnas utredning förkastades med en rungande majoritet i parlamentet. Berlusconis fiktion hade blivit politisk verklighet.
Berlusconi hade precis lika lite, om inte ännu mindre, respekt för demokratins fundament som sina korrupta, men mindre färgstarka föregångare. Den utmärkande skillnaden låg i att han var en hänsynslös och hedonistisk affärsman som lyckades sälja sig själv och Forza Italia som en helhetslösning för italiensk framgång och exceptionalism. Televisionen fungerade inte bara som projektionsyta utan hade också en ombildande kraft. Den var ett perfekt instrument för att förflyktiga det som, åtminstone hade uppfattats som beständigt. Genom att dränka den gamla politiska verkligheten i en flodvåg av politisk underhållning, såpor, reality, talkshows och fotboll fanns plötsligt inga gränser mellan fiktion och verklighet, privat och offentligt, eller lögn och sanning – och de förut så skarpa konturerna kring de två dominerande kulturerna i Italien – katolicism och kommunism – bleknade. Som Berlusconi själv uttryckte det “om det inte visas på TV, existerar det inte”.
Ur ett bredare perspektiv är Berlusconismo således symptomatiskt för den senkapitalistiska antipolitik som de senaste decennierna brett ut sig över i princip hela västvärlden. En förlängning av nyliberalismen, i vilken ideologi och klasspolitik får stå tillbaka för överordnade värden som “rationalisering” och “effektivisering”. Och för det är massornas faktiska politiska deltagande varken nödvändigt eller önskvärt. Det är följaktligen föga förvånande, precis som regissören Erik Gandinis film Videocracy från 2009 illustrerar, att många italienska ungdomar under det tidiga 2000-talet hade som främsta livsmål att bli tevestjärnor och sexiga ståuppor, så kallade velinas. Precis samma fenomen ser vi idag, med den stora skillnaden att teven har fått sällskap och delvis ersatts av sociala medier.
Ironiskt nog var det en bristande nyliberal förmåga som bäddade för Berlusconis fall. Förvisso kom skattefusksärenden och andra oegentligheter till slut ikapp honom, samtidigt som allt fler gamla allierade föll bort. Men framför allt var han oförmögen att genomföra den form av drakoniska politik som valutaunionen krävde för att råda bot på 2010-talets eurokris.
Berlusconis eftermäle kan förstås som tvåfaldigt. För det första – trots Berlusconis förmåga att faktiskt vinna populära val, förde hans personaliserade spektakelpolitik i slutändan med sig en tilltagande politisk trötthet och början på tjugo års dalande valdeltagande. En trötthet som slog över i ren misstro när Mario Montis teknokatregering kuppades in för att med järnhand styra om de italienska statsfinanserna i linje med ECBs hänsynslösa krav. I valet 2022 hade deltagandet fallit till knappa 64%.
För det andra banade de högerkoalitioner som Berlusconi började sy ihop under 1990-talet väg för den postfascistiska rörelsens långa marsch genom institutionerna efter femtio år i den politiska periferin. Tillsammans bidrog dessa två företeelser till att Giorgia Meloni kunde knipa premiärministerposten 2022 med lite drygt sju miljoner röster – cirka fem miljoner färre än de över tolv miljoner som kommunistpartiet ofta fick under 1970-talet (utan att för den delen närma sig regeringsmakten). Meloni – vars karriär började i Berlusconis fjärde regering – och hennes Fratelli d’Italia gynnades stort av att de hade stått utanför Mario Draghis teknokratiska samlingsregering som ledde Italien genom pandemin. Draghi var även ordförande för ECB under Montis tid som premiärminister.
Kanske tar Berlusconi i någon mening således slutligen kål på den “första republik” som födde honom och det moderna Italien? Även om dess konstanter: Kristdemokraterna, Kommunisterna och Socialisterna hade försvunnit 1994, så levde deras största, om än bräckliga gemensamma åstadkommande kvar: 1947-års antifascistiska konstitution.
Den som nu riskerar att undergrävas bit för bit för varje vecka som går, med en ny liten fiktion i taget.